Valdemar den store föddes som son till Knud Lavard och Ingeborg av Kiev, kort efter sin faders mord. Hans uppväxt präglades av den danska inbördeskrigets oroligheter där flera tronkrävare stred om makten.

Genom skickligt politiskt spel och ett nära samarbete med biskop Absalon av Roskilde lyckades Valdemar ena det splittrade riket under 1150-talet. År 1157 stod det avgörande slaget vid Grate hede där hans medtävlare Knut Magnussen stupade och Sven Grate besegrades.

Som ensam kung av Danmark stärkte Valdemar kungamakten avsevärt genom att alliera sig med kyrkan och bygga ut rikets försvar. Han lät bland annat uppföra de första befästningarna vid Köpenhamn, vilket lade grunden till stadens framtida tillväxt och strategiska betydelse.

Under hans regeringstid inleddes även en aggressiv utrikespolitisk expansion söderut mot de vendiska områdena vid Östersjöns södra kust. År 1169 erövrade han och Absalon den viktiga Rügen och dess centrala kultplats Arkona, vilket bröt de slaviska thursernas sjöröveri och kristnade befolkningen.

Valdemar gifte sig med Sofia av Minsk, och tillsammans grundlade de en mäktig dynasti som skulle styra Danmark under flera sekler. Hans samarbete med kyrkan kröntes när hans far Knud Lavard helgonförklarades år 1170, vilket gav den valdemarska ätten helig legitimitet.

Vid hans död 1182 efterlämnade han ett starkt, centraliserat kungadöme som var rustat för den nordiska stormaktstid som skulle följa under sonen Knud VI och biskop Absalon.