Elisabeth av Mecklenburg föddes omkring år 1240 som dotter till furst Johan I av Mecklenburg och drottning Elisabeth av Sachsen. Hon växte upp inom den nordtyska adelssfären under en tid då de baltiska och nordiska områdena knöts samman genom strategiska äktenskapsallianser. Hennes familj tillhörde Mecklenburgska ätten, vilken spelade en central roll i den politiska utvecklingen kring Östersjön. År 1265 ingick Elisabeth äktenskap med den svenske kungen Valdemar Birgersson, och blev därmed drottning av Sverige. Genom sitt giftermål kom hon att spela en officiell men historiskt sparsamt dokumenterad roll vid det svenska hovet under 1200-talets senare hälft. Hennes tid som drottning präglades av de maktkamper som utspelade sig inom den svenska kungafamiljen, särskilt mellan maken kung Valdemar och dennes bröder. Relationen mellan Elisabeth och kung Valdemar blev med tiden ansträngd, vilket bland annat påverkades av kungens utomäktenskapliga förbindelser. Konflikterna inom Folkungaätten och det kungliga hushållet ledde till slutna politiska kriser i riket. Efter att kung Valdemar avsatts och tvingats i landsflykt lämnade Elisabeth Sverige för att återvända till sin födelsebygd i norra Tyskland. Hon tillbringade sina sista år i sitt hemland och avled år 1284, varefter hon begravdes i Mecklenburg. Hennes liv belyser de svåra dynastiska och personliga prövningar som adliga kvinnor ställdes inför under medeltiden.