Erik Gustaf Geijer föddes i Ransäter i Värmland som son till bruksägaren Bengt Gustaf Geijer och Brita Christina Bay. Efter studier vid Uppsala universitet kom han att bli en av portalfigurerna för den svenska romantiken och den så kallade Götiska förbundet. Hans tidiga diktning präglades av nordisk mytologi, fosterlandskärlek och romantisk nationalism, vilket bland annat tog sig uttryck i det välkända verket Vikingen. År 1817 utnämndes han till professor i historia vid Uppsala universitet, där han verkade under flera decennier och efter hand utvecklades till en av landets mest inflytelserika historiker och tänkare. Under sin tid i Uppsala influerades han djupt av Atterbom och andra intellektuella i kretsen kring tidskriften Phosphorus, även om Geijer själv skulle komma att inta en mer självständig och stundtals samhällskritisk hållning. Geijers litterära och historiska produktion omfattade inte bara poesi och historiska läroverk, utan även filosofiska essäer som speglade hans intellektuella utveckling från konservatism till liberalism. Under 1830-talet genomgick han ett uppmärksammat politiskt och filosofiskt omslag, det så kallade det Geijerska avfallet, där han öppet tog ställning för liberala idéer om folkbildning, representation och social rättvisa. Detta väckte stor uppståndelse i samtiden och gjorde honom till en kontroversiell men omistlig gestalt i den offentliga debatten. Utöver sitt akademiska och skönlitterära arbete var Geijer även verksam som tonsättare och musikkritiker, och hans sånger sjungs alltjämt i svenska körsammanhang. Han avled i Stockholm år 1847 efter att ha satt ett outplånligt avtryck i det svenska kulturlivet, historieskrivningen och det politiska tänkandet.