Kristian I föddes som son till greve Dietrik den lycklige av Huset Oldenburg och arvinge till Schleswig och Holstein. Genom skickligt politiskt spel och stöd från det danska riksrådet valdes han till kung av Danmark år 1448 efter Kristofer av Bayerns död.

År 1450 kröntes han även till kung av Norge i Trondheim, vilket återupprättade Kalmarunionen mellan Danmark och Norge. Hans ambition att även lägga under sig den svenska kronan förverkligades år 1457 då han avsatte Karl Knutsson Bonde och hyllades som kung av Sverige.

Kristians tid i Sverige präglades av ständig inre oro, skatter som väckte missnöje hos bönder och frälse samt upprepade konflikter med den mäktige biskopen Jöns Bengtsson Oxenstierna. År 1464 förrevs hans makt i Sverige efter ett uppror lett av biskopen och Kettil Karlsson Vasa, vilket tvingade Kristian att fly tillbaka till Danmark.

Ett av hans mest bestående kulturella och kyrkliga verk var grundandet av Upsala universitet år 1477, ett initiativ som godkändes av påven Sixtus IV och som lade grunden för högre utbildning i Norden. Han stärkte även banden till kontinenten och gynnade riddarväsendet.

Under sin regeringstid kämpade han ständigt med stora ekonomiska problem, vilket tvingade honom att pantsätta de svenska provinserna Estland och Livland samt till slut även de danska hertigdömena Schleswig och Holstein till Skottland i samband med giftermålet mellan hans dotter och kung Jakob III.

Kristian I avled i Köpenhamn år 1481 och begravdes i Roskilde domkyrka, där hans gravmonument än i dag vittnar om hans ställning. Han efterträddes på den danska tronen av sin son Hans av Danmark.