Adam av Bremen var en tysk historiker och krönikör verksam under senare hälften av 1000-talet. Hans ursprung är höljt i dunkel, men man vet att han kom till staden Bremen omkring år 1066 eller 1067.

I Bremen knöts han till domkapitlet och verkade sannolikt som skolmästare. Där kom han att stå i nära förbindelse med ärkebiskop Adalbert av Bremen, vars levnadsöde och gärning lämnade avtryck i Adams historieskrivning.

Under sin tid i Bremen samlade Adam in omfattande kunskaper om länderna i Norden. Han utnyttjade uppgifter från kung Sven Estridsson i Danmark, som var en central källa för hans skildringar av danska, norska och svenska förhållanden.

Huvudverket Gesta Hammaburgensis ecclesiae pontificum, eller Hamburgstraktens biskopshistoria, färdigställdes kring år 1075 och reviderades därefter i flera omgångar fram till hans död.

Verket är indelat i fyra böcker och utgör en av de absolut viktigaste skriftliga källorna till Nordens historia under vikingatid och tidig medeltid.

Särskilt berömd är verkets fjärde del, Descriptio insularum Aquilonis, som ger en tidig geografisk och etnografisk beskrivning av Skandinavien, Östersjöområdet samt de nordliga öarna.

I samma avsnitt återfinns den äldsta bevarade skriftliga skildringen av hedniska kulten vid hednatemplet i Gamla Uppsala, vilket gör verket ovärderligt för skandinavisk religionshistoria.

Adam av Bremen avled troligen den 12 oktober någon gång mellan 1081 och 1085, djupt inlemmad i den nordtyska kyrkliga lärdomstraditionen.