Karl Knutsson föddes omkring år 1408 som son till adelsmannen Knut Bonde och Margareta Karlsdotter av Sparre av Vik. Han tillhörde frälseätten Bonde och skulle komma att spela en central och stormig roll i nordisk politik under unionstiden. Hans bana inleddes i rikets övre skikt under 1430-talet då han drogs in i maktkampen mot kung Erik av Pommern.

Under upproret lett av Engelbrekt Engelbrektsson ställde sig Karl Knutsson på upprorsmännens sida och utsågs till riksföreståndare år 1438 efter Engelbrekt. Som rikets mäktigaste man konsoliderade han sin ställning genom skickligt diplomatiskt spel och stora egendomsköp i både Sverige och Finland. År 1448 valdes han till Sveriges kung efter Kristoffer av Bayerns död och kröntes i Uppsala domkyrka.

Karl Knutssons regeringstid präglades av ständig rivalitet med den danska kronan och den inflytelserika Oxenstiernska och Bielkeska adelsfalangen i Sverige. Konflikten ledde till att han hösten 1457 tvingades fly landet till Danzig sedan ärkebiskopen Jens Bengtsson Oxenstierna lett ett uppror. Karl tillbringade flera år i exil innan han kunde återkomma till den svenska tronen för en andra period år 1464.

Hans andra regeringstid blev kortvarig och orolig, präglad av inre strider och ekonomiska svårigheter. Han tvingades än en gång lämna makten år 1465, men återinsattes för en tredje och sista gång år 1467 av sturepartiet. Karl Knutsson regerade sedan fram till sin död i maj 1470, då han avled på Stockholms slott.

Karl Knutsson var en av medeltidens mest förmögna svenskar och en aktiv mecenat för konsten och litteraturen. Under hans tid lät han sammanställa den del av notable_works som skildrar hans egna bedrifter i rimmad form. Han begravdes i Riddarholmskyrkan i Stockholm.

Efter hans död efterträddes han som riksföreståndare av systersonen Sten Sture den äldre. Karl Knutssons ättlinje levde vidare genom döttrarnas äktenskap med medlemmar av den svenska högadeln. Hans liv speglar den ständiga dragkampen mellan kungamakt, adel och unionstanken under 1400-talet.