Magnus den starke, även känd som Magnus Nilsson, var en nordisk prins och kung som levde under 1100-talets första hälft. Han var son till den danske kungen Nils av Danmark och Margareta Fredkulla, vilket gjorde honom till barnbarn till den svenske kungen Inge den äldre. Genom sitt möderne hade han starka anspråk på den svenska kungamakten och stöddes tidvis av stormän i Götaland.

Omkring år 1125 eller 1126 utropades Magnus till kung över Götaland, efter att den tidigare kungen Inge den yngre hade avlidit. Hans maktinnehav utmanades dock av Sverker den äldre, som valdes till kung av svearna. Detta ledde till en utdragen maktkamp om herraväldet i det svenska riket under en tid av politisk instabilitet.

Magnus gifte sig med Rikissa av Polen, dotter till den polske fursten Boleslav III. Äktenskapet var ett led i tidens dynastiska allianser och inbringade sönerna Knut Magnuson och Nikolaus Magnusson, vilka senare kom att spela roller i de nordiska striderna. Vid sidan av de svenska striderna var Magnus även djupt involverad i danska tronföljdsstrider och maktspel.

År 1130 lyckades Magnus erövra den danska kungakronan i delar av riket med stöd utifrån, men hans regeringstid i Danmark blev våldsam och kantad av konflikter med den danska adeln och rivaliserande kungaämnen. Han förlorade successivt sitt grepp om makten och tvingades till upprepade strider för att bevara sin ställning.

Slutet för Magnus den starke kom i det blodiga slaget vid Fotevik i Skåne den 4 juni 1134. Där besegrades hans och fadern kung Nils av Danmarks här av Erik Emune och dennes anhängare. Magnus stupade i striden, och hans död markerade slutet för hans ambitioner att ena de nordiska länderna under sin ätt.

Efter hans död fortsatte ättens strider, men Magnus själv har i källorna, såsom i Saxo Grammaticus krönika, ofta beskrivits som en tapper men hårdhänt härskare. Hans öde speglar den oroliga övergångsperioden då den svenska och danska kungamakten formades under tidig medeltid.