Rurikätten, även känd som rurikiderna, har sitt historiska ursprung i den väring eller nordbo som enligt Bysantinska riket|Nestorskrönikan bjöds in för att skipa ordning bland de stridande slaviska och finska stammarna i Novgorod år 862. Denna händelse, känd som folkens kallande till Norden eller roslagens uppkomst, markerar början på det rurikiska furstendömet som senare växte ut till Kijevriket.

Under kommande generationer expanderade ättens makt kraftigt söderut längs de stora flodlederna mot Kijev och Konstantinopel. Framträdande medlemmar som Oleg av Novgorod, Igor av Kiev och Sjatoslav I befäste dynastins ställning genom både handel och militära erövringar. Vladimir den store konverterade riket till kristendomen år 988, vilket knöt dynastin starkare till det europeiska kulturarvet och de kristna hoven.

Med tiden splittrades riket i en mängd konkurrerande furstendömen, vilket ledde till inbördes strider och gjorde regionen sårbar för den mongoliska invasionen under 1200-talet. Trots detta återhämtade sich grenar av ätten, framför allt genom uppfinnandet och stärkandet av Storfurstendömet Moskva under ledning av furstar som Ivan den store och Ivan den förskräcklige.

Ättens direkta styre på den ryska tronen utslocknade när tsaren Fedor I avled barnlös år 1598, vilket inledde den turbulenta period i rysk historia som kallas oårstiderna. Rurikidernas arv levde dock vidare genom flera av de ryska adelsätterna som härstammade från den gamla furstesläkten, såsom Golitsyn och Trubetskoj.