Huset Hohenzollern har sina historiska rötter i det schwabiska området i sydvästra Tyskland. Ätten omnämns första gången i källorna år Burkhard I av Zollern kring mitten av 1000-talet. Deras ursprungliga maktbas utgjordes av det befästa sätet Burg Hohenzollern i nuvarande Baden-Württemberg. Genom strategiska giftermål, kejserlig ynnest och målmedveten jordförvärvs- och förhandlingspolitik lyckades ätten successivt utöka sitt inflytande långt utanför sina ursprungliga hemtrakter.

Under senmedeltiden nådde dynastin en avgörande vändpunkt då de förlänades med markisdömet och kurfurstendömet Brandenburg år 1415 av kejsar Sigismund. Denna nordtyska bas gav dem en central ställning inom det Tysk-romerska riket. Under reformationen anslöt sig grenen till lutherdomen, vilket lade grunden för deras framtida religiösa och politiska profil i norra Europa. Genom arv och diplomati förvärvade de sedermera hertigdömet Preussen, vilket frigjorde dem från polsk överhöghet och skapade förutsättningar för ett framtida kungarike.

År 1701 kröntes kurfurst Fredrik III av Brandenburg till kung i Preussen som Fredrik I av Preussen, vilket markerade uppkomsten av en ny europeisk stormakt. Under 1700-talet förvandlades Preussen under skickliga militära monarker, framför allt Fredrik den store, till en av Europas mest slagkraftiga stater. Konflikter med bland annat Österrike och Frankrike präglade epoken, men stärkte samtidigt husets ställning.

Ättens absoluta höjdpunkt som politisk och militär maktfaktor inleddes efter Tyska enhetskrigen under ledning av kung Vilhelm I av Preussen och kansler Otto von Bismarck. År 1871 utropades det Tyska riket och Hohenzollern-monarkerna bar därefter titeln tysk kejsare. Denna storhetstid ett slut i samband med nederlaget i första världskriget och den tyska revolutionen 1918, då kejsar Vilhelm II av Tyskland tvingades abdikera och gå i exil till Nederländerna.