Cisterciensorden grundades år 1098 i klostret Citeaux (Cistercium) i Frankrike av Robert av Molesme, med målet att återgå till en bokstavlig och botgörande tolkning av Benedikt av Nursias regel. Rörelsen fick sitt stora uppsving och sin egentliga prägel under ledning av den helige Bernhard av Clairvaux, som grundade moderklostret Clairvaux och verkade för ordens enorma expansion över hela Europa under 1100-talet.

Till skillnad från de mer världsliga kloster som fanns vid denna tid sökte cistercienserna isolering i ödsliga skogar och dalar. Deras kloster byggdes i en stram, avskalad arkitektur utan utsmyckningar, vilket avspeglade ideal som fattigdom, enkelhet och ett liv i ständig bön och hårt kroppsarbete. Orden var också pionjärer inom jordbruk, vattenbyggnadsteknik och metallurgi, och deras skickliga förvaltning gjorde dem till en ekonomisk stormakt under medeltiden.

Dräkten bestod ursprungligen av en odfärgad, ofärgad dräkt i oblekt ull, vilket gav upphov till smeknamnet "de vita munkarna" i kontrast till de svarta benediktinerna. Orden spred sig snabbt till Norden under 1100-talet och 1200-talet, där betydelsefulla kloster som Alvastra kloster och Nydala kloster etablerades och kom att spela en central roll för kristnandet och samhällsutvecklingen.

Inom cisterciensorden fanns inga traditionella riddargrader i sekulär mening, men ordens grenar och stiftelser kom att ha nära band till den medeltida adeln och inflytelserika ätter, såsom Sverkerätten, som ofta donerade mark till de nya klostren. Dess inflytande sträckte sig långt utanför klostermurarna och formade både det ecklesiastiska och det ekonomiska landskapet i det medeltida Europa.