Kalmarkriget utkämpades mellan Sverige och Danmark åren 1611 till 1613. Konflikten har fått sitt namn efter det strategiskt viktiga Kalmar slott och dess befästningar, som blev skådeplatsen för en av krigets mest brutala belägringar under ledning av den danske kungen Kristian IV.

Kriget förklarades av Kristian IV som en del av Danmarks försök att återupprätta den nordiska unionen under dansk hegemoni, samt att kontrollera de viktiga svenska handelsvägarna i norr. Från svensk sida leddes försvaret inledningsvis av den åldrige kungen Karl IX och därefter av hans unge och energiske son, den blivande konungen Gustav II Adolf.

Under kriget intogs Kalmar av danskarna sommaren 1611, vilket följdes av hårda strider och ett förnyat svenskt försök att återerövra fästningen. Kriget innebar enorma lidanden för civilbefolkningen i Småland och Blekinge, där de båda ländernas arméer drog fram med brända jordars taktiker.

Konflikten avslutades genom Freden i Knäred år 1613, där Sverige tvingades betala en mycket stor summa lösensumma, den så kallade Älvsborgs lösen, för att få tillbaka fästningen Älvsborg och kontrollen över västkusten.