Gustav II Adolf föddes den 9 december 1594 som son till Karl IX och Kristina av Holstein-Gottorp. Han besteg den svenska tronen år 1611 efter sin faders död, endast sjutton år gammal, i ett rike som var invecklat i krig med Danmark, Ryssland och Polen.

Tillsammans med sin rikskansler Axel Oxenstierna genomförde han omfattande administrativa och institutionella reformer som lade grunden till den svenska stormaktstiden. Centralisering av förvaltningen, grundandet av nya städer och förbättrandet av rättsväsendet var viktiga delar av hans inhemska gärning.

Kungen var en nyskapande fältherre som moderniserade krigföringen genom att kombinera infanteri, kavalleri och artilleri i rörliga formationer. Hans militära skicklighet prövades hårt under krigen mot Polen samt i de tidiga skedena av trettioåriga kriget.

År 1630 landsteg han i Pommern för att försvara den protestantiska saken i Tyskland. Han vann avgörande segrar, bland annat i slaget vid Breitenfeld år 1631, vilket förändrade maktbalansen i Europa.

Gustav II Adolf stupade den 6 november 1632 under slaget vid Lützen i tvekamper eller tumultet i dimman på slagfältet. Hans död innebar en stor sorg för det protestantiska lägret men ledde inte till att Sverige drog sig ur konflikten, då Oxenstierna och rådet förde hans verk vidare.

Efter hans död efterträddes han av sin enda överlevande dotter, drottning Kristina, som då ännu var ett barn. Hans eftermäle präglas av epitetet den store och hans avgörande betydelse för Sveriges ställning som stormakt i Europa.