Vinden drar frisk över Böneredsåsens krön denna höstdag, bärande med sig doften av fuktig myr, rostat korn från gårdarna nedanför och den skarpa odören av talltjära som nyss strukits på klanens långskepp vid stranden. Här uppe på höjden, där gravfältet nu vilar i tystnad, pågår livets brinnande drama. Solen glimrar i de nylagda stensättningarna vars gråstenar ännu är råa och obevuxna, lysande i dagern som färska sår i jordskorpan. Det är en plats för avsked och minne, där de dötts skuggor möter de levandes tunga steg. En ring av sörjande har samlats kring den runda stensättningen. Kvinnorna bär långa dräkter av värmande, vått ylle i mustiga jordfärger, fästa med ovala spännbucklor i brons som klirrar dämpat vid varje rörelse. Männen står tysta med yxorna lutade mot axeln, klädda i hampa- och linnekläder impregnerade med fett och rök. Lågorna från bålet slår upp mot skyn och sprider ett knastrande ljud av torrt trä, blandat med den tunga lukten av bränt ben, svett och smält fett. Genom diset hörs ljudet av smideshammare från bygden och i de mäktiga tallarna skränar korpen, altare för gudar och osynliga makter. När graven sluts med jord och flata hällar är det inte ett slut, utan en port som stängs mellan världarna. De som samlats dricker sista skålen ur hornen, medan mjöden smakar sött av honung och beskt av örter. Från åsens krön blickar de ut över ett öppet, uppodlat landskap där Säves vatten glittrar som stål i horisonten. Här vilar nu fränden, tryggt förankrad under stenarnas strama båge, redo för färden till Valhall eller Hel, medan klockorna och tiden ännu ekar genom generationernas minne.

När skymningen sänker sig över Böneredsåsens krön och daggdränkta betesmarker, drar dimman fram likt en vit slöja över det gamla gravfältet Säve 398. Här, på denna upphöjda plats öster om vägen, möts det moderna landskapets stillhet och vikingatidens dolda minnen i en nästan kroppslig tystnad. Vinden susar lågt genom det viskande gräset och bär med sig ekon från en svunnen tid då oxar drog timmer och människorna som bodde här såg solen gå ner i samma väster som vi gör i dag. Vandrandes över krönet träffar foten på de mossupväxta, låga stensättningarna. Fyra av dem urskiljs tydligt i det svaga ljuset – tre oregelbundna formationer och en mindre, rund form, utlagda av släktens händer för mer än tusen år sedan. Stenarna, skrovliga och grå av tidens tand, är knappt en halv meter höga, men de bär på tunga bördor av saknad och hedersamma farväl. Under dessa torvklädda kullar vilar aska och brända ben efter män och kvinnor som en gång formade Bohusläns karga och fruktbara jord. Ett stenkast bort ekar hovslag och dämpade ljud från den nyanlagda paddocken, en skarp påminnelse om nuet som ständigt bryter in i det förflutna. Men här uppe på åsen råder en tidlös frid. När man sluter ögonen hörs nästan ljudet av det uråldriga havet som en gång skvalpade närmare åsens fot, och synen av eldar som brann på krönet för att leda de avlidna till Valhall eller Hel. Det är i denna gränsmark, mellan det som var och det som är, som Mimer förvarar minnet. Säve 398 är inte blott fornlämning RAÄ 346 och 398 i Riksantikvarieämbetets rullor; det är en tröskel. Att stå här i skymningen är att ana de osynliga trådar som binder samman nutidens vandrare med vikingatidens odalmän, i samma kalla, friska vind från norr.