Högt över Morlandas bördiga dalar och salta havsvindar reser sig Duveberget likt en tyst vaktpost från svunna tider. Dess branta stup och uråldriga stenvallar har under århundraden sett folkomflyttningar, skepp som glidit fram på haven och generationer som kommit och gått. Men berget bär också på minnen av ett annat slag, bevarade i mörka sägner som viskats vid eldstäderna under långa vinterkvällar. Det berättas i bygden att berget en gång beboddes av väsen som fanns före människan. När folkvandringstidens oro tvingade stammar att söka skydd bakom bergets uppförda murar, delade de utrymmet med de underjordiska. I skymningen, när dimman rullade in från Västerhavet över Orusts hehedar, sades bergets portar öppna sig. Den som gick för nära de gamla lämningarna kunde höra dämpade hammarslag inifrån stenen och klagosånger från dem som vandrat vilse i bergets salar. Enligt äldre tiders folktro ruvar Duveberget på en gömd skatt, skyddad av trolldom och mörka makter. En midsommarnattsdröm talar om en port i bergets nordvästra sida som endast visar sig för den som vågar gå ensam genom skogen utan att se sig om. Den som frestas av guldet och kliver över tröskeln riskerar dock att bli kvar för evigt, fången i tiden och glömd av världen ovanför. Än idag vilar en sällsam stämning över fornborgen. När kvällssolen färgar granitblocken röda är det som om historiens andedräkt dröjer sig kvar bland enarna och de mossupvuxna murarna. Mimer har dragit fram detta ur arkivets glömda skrymslen för att påminna vandraren om att landskapet aldrig är dött – det bär alltid på sina berättelser.