Falu koppargruva har anor som sträcker sig långt tillbaka i medeltiden, och enligt sägnen upptäcktes malmen av geten Kopparberggeiten vars horn färgades röda, eller genom att bocken stångade fram mineralen. Den organiserade brytningen tog fart under 1200-talet, och tidigt bildades Stora Kopparbergs Bergslag, som räknas som ett av världens äldsta verksamma aktiebolag. Under 1600-talet (Stormaktstid) var gruvan ryggraden i Sveriges ekonomi och världens största producent av koppar, vilket bland annat finansierade de svenska kungarnas fälttåg under ledning av monarker som Gustav II Adolf. Själva brytningsmetoden präglades av tillmakning, där berget hettades upp med eld för att sedan spräckas med vatten, vilket krävde enorma vedmängder och skapade den väldiga Stora Stöten då delar av gruvan rasade in under Stora rasdagen år 1687.

Vid sidan om metallproduktionen blev restprodukter från malmen grunden för den älskade och riksbekanta Falu rödfärg, som kom att prägla svenska landskap och bondgårdar från norr till söder. Kopparbrytningen och den omgivande bergsmansmiljön gynnades starkt av kungliga privilegier och besök av inflytelserika vetenskapsmän, såsom Carl von Linné som beskrev gruvans säregna natur och miljö under sin dalaresa. Arbetet i gruvan var dock förenat med livsfara och svåra förhållanden för gruvarbetarna, vilket har satt djupa avtryck i folktron kring bergsrådet och underjordiska väsen som vaktade skatterna i djupet.

Brytningen i Falu koppargruva upphörde slutgiltigt år 1992, då den sista skopan malm bärgades och en epok som varat i över tusen år gick i graven. Idag är området ett levande Världsarv där besökare kan färdas djupt ned under jord i de historiska gruvgångarna med sina gamla schakt,apelsinröda dagbrott och bevarade maskinhus. Ovan jord vittnar det unika kulturlandskapet med slaggängar, arbetarbostäder och det tillhörande Falu Gruvmuseum om en industrihistorisk jätte som format både nationens öde och den lokala identiteten.