Det stegrande röda lejonet med armborstet hedrar smålänningarnas skicklighet som jägare och motståndskämpar under Dackefejden och Vasatiden.

Enligt heraldikens grundprinciper ska vapnet kunna återges av vilken heraldisk konstnär som helst utifrån den officiella blasoneringen utan att förlora sin identitet. Färgerna (tinkturerna) är strikt valda för att ge högsta möjliga kontrast och igenkänning på håll, i enlighet med tinkturregeln som stipulerar att metall (guld eller silver) inte får läggas på metall, och färg inte på färg.

Skapades vid Gustav Vasas död 1560 som en heraldisk syntes av de små länderna (Kinda, Möre, Njudung, Värend, Finnveden m.fl.).

Landskapsvapnen i Sverige bärs traditionellt med en rangkrona över skölden. För Småland är detta en hertigkrona, vilken speglar landskapets historiska feodala rang i riket. Landskapsvapnen saknar numera administrativ funktion efter 1634 års länsreform och 1990-talets regionbildningar, men utgör fortfarande den starkaste och mest älskade symbolen för landskapets kulturidentitet och hembygdskärlek.

I Sverige skiljer man mellan två olika flaggtraditioner för landskapen: den officiella heraldiska vapenflaggan som är godkänd av Riksarkivet och Statsheraldikern, samt den folkligt förankrade regionala korsflaggan.

Utöver det heraldiska vapnet har landskapet tilldelats officiella symboler för natur- och kulturarv, framtagna av botaniska och zoologiska sällskap samt Sveriges geologiska undersökning (SGU).