Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar
Tomte, det var allt många som hade förr. De, som hade svartkonstboka, hade tomte. Det var en i skoggårla' i Hålan- da, som hade en tomte. Han drog till honom pengar; nej, inte spannemål. Jag vet inte, om någon hade sett tomten.
Hälsokällor och offerkällor
Det fanns förr en upprinna vid Älggapet i gränstrakterna mellan Motala och Västra Ny. Den var en riktig hälsokälla med vatten som var fullt ut lika bra som Medevivattnet. Vid Älggapet bodde knekten Eld och hans hustru Lovisa. Till källan kom en mängd krymplingar för att få bot. De som var särskilt ledbrutna brukade bo hos Lovisa, tills de hade druckit så mycket, att de kunde lämna kryckorna utan saknad. Kring källan var fyra stolpar nerslagna, och på dem låg ett snedtak. Där hängde de botade sina kryckor, och det var ingen liten samling, för nog försvann värken, vad det kunde bero på. Lovisa öste källan varje dag för att hålla vattnet riktigt rent. För sitt besvär tog hon två öre för varje kanna som dracks. Men det var också en annan avgift att betala, fast den var frivillig. Alla som hade någon krämpa att bota kastade en slant i källan. Varför visste de inte, men de gjorde så i alla fall. Det påstods att vem som helst kunde få vattnet att försvinna ur källan. Det behövdes bara att kasta lite kvicksilver i den, men det måtte väl ingen ha gjort. Inte är det väl någon som vill förstöra en hälsokälla!
Bergafruns skattkammare
På ömse sidor om Storådalen, i Guldsmedshytte kapellförsamling, resa sig mäktiga bergshöjder, klädda med omväxlande barr och lövskog. Det är en malmrik trakt som är belägen här rundt omkring och var man ströfvar fram i skogarna träffar man på grufhålor i bergen och stora högar med ofyndig sten omgifva desamma, liksom minnesmärken öfver den mänskliga energin och företagsamheten under flydda tider. Mångenstädes, där malmförekomsten varit god, hafva så småningom hela grufsamhällen uppstått, hyttor och smältverk byggts och den sprittande älfven tvingats inom fördämningar för att utnyttjas i industriens tjänst. På höjderna öster om Storå, inom Ramsbergs församling, ligga Stråssa urgamla järnmalmsgrufvor, af hvilka många ännu i vår tid äro i full drift. Ej långt från den lilla grufkyrkan, där ända in i senare tider hvarje morgon hålls bön före nedstigandet i bergakungens salar, är den äldsta delen af gruffältet belägen. Ett stort ras i början af förra århundradet förenade flera schakt till ett enda, hvilket nu ligger där djupt och hemlighetsfullt, med branta gigantiska bergväggar, från hvilka fukten rinner ned i det mörka bråddjupet. Här hvilar numera högtidlig tystnad, sprängskotten hafva för länge sedan slutat att gifva eko i gångar och orter och människorna sökt upp nya områden för sin verksamhet. Men ännu i dag gå bygdens barn förbi den gamla björkomvuxna grufvan med stämningsfulla känslor, ty hon är medelpunkten för en mängd sagor och sägner, hvilka väft sina trolska trådar från generation till generation. Om också ingen numera på allvar kan tro hvad de hafva att förmäla, så äro de dock arf från fäderna och såsom sådant väl varda att med pietet omfattas. I dessa mäktiga schakt hafva fordom bergafrun haft sitt residens. Fråga blott någon af ortens befolkning hvart den hvälfda gång, som öppnar sig där nere, leder och du skall få till svart: "Till bergfruns skattkammare" Har du då, som jag, skidledes kommit hit upp genom skogarna en kall vinterafton, då skymningen sveper sina fantastiska dunkla slöjor öfver nejden och träden stå snötyngda och allvarstämmande kring klyftor och schakt, skall du säkerligen ej draga på munnen vid detta svar, utan lyssna till hvad de gamle veta att berätta om grufvans underjordiska bebyggare. Det är dessa sägner jag här vill relatera, sådana jag hörde dem af den gamle grufstigaren framför stockvedsbrasan i hans låga koja. *** Det var många, många år sedan. Man hade i Stråssagrufvan påträffat ett nytt malmstreck som tycktes vara synnerligen lofvande. Fördenskull beslöts att en ort skulle sprängas parallellt med detsamma, för att få utrönt dess mäktighet och omfång. Arbetet påbörjades och man hade lyckligt och väl hunnit en god bit in i berget då en dag de arbetare som voro sysselsatta därstädes fingo höra ett egendomligt ihållande buller. Det var som om någon öppnadt och slagit igen jättelika portar, kraftiga fotsteg hördes och berget darrade som vid en jordbäfning. Ljudet kom närmare och närmare och till slut ramlade ett klippblock ned från sitt fäste i graniten. En stor dörr visade sig nu för de förskrämda männen. Den öppnade sig långsamt på knarrande gångjärn och en kraftigt byggd kvinna kom ut till dem i den af grufblossen svagt upplysta orten. Det var bergfrun i egen hög person, gnistrande av juveler och med ett bälte af järn kring sin omfångsrika midja. Hon var härskarinna öfver dessa dyrbarheter, sade hon, lika väl som hennes syster härskade öfver de på andra sidan dalgången belägna Stripagrufvorna. Alla skatter i det berg de befunno sig voro hennes egendom sedan urminnes tid. Men hon ville gärna dela med sig åt människorna, blott de ej rörde hennes skattkammare, hvilken var belägen i den riktning som orten gick. Fortsatte de med arbetet skulle de slutligen komma till hennes inre gemak och därför bad hon dem genast sluta upp med detsamma, så skulle hon visa dem ett på annan plats belägen malmstreck som var mycket rikare, och där de ej behöfde störa hennes ro. Så försvann hon lika hemlighetsfullt som hon kommit och arbetarna hörde hur hon låste den ena porten efter den andra, till dess ljudet dog bort längst inne i berget. Uppkomna i dagsljuset igen berättade karlarna hvad som timat, men ingen ville sätta tro till deras berättelse. Tvärtom började man göra spektakel af dem, kallade dem mörkrädda och öfverspända och utfor i hån och hotelser om afsked om de ej fortsatte arbetet. Men de gamle, som varit med och sett mycket, skakade bekymrade sina hufvuden och talade om varsel, hvilket dock ingen var hågad att lyssna till. Dagen därpå återupptogs arbetet med förnyad styrka. Bergafruns straff lät emellertid ej länge vänta på sig. Ett afgrundslikt dån hördes vid middagstiden, klippblock och stenar dansade ned öfver arbetarna och hela grufvan rasade igen, begrafvande dem för evigt i sina hårda granitarmar. Endast tre af männen, som sysslat ute i dagbrottet, lyckades man få upp, men äfven hos dem hade lifvet flytt. Samtidigt med detta hade en hustru till en af dessa arbetare ett egendomligt sammanträffande. Hon var på väg till grufvan med mat åt männen då hon i en brant backe mötte två svartklädda, resliga damer som sågo mycket förnäma ut. De stannade och frågade hvart hon skulle gå. "Till min man, som arbetar i Kärrgrufvan," svarade hon. Han behöfver nog ingen middag, men om du skyndar på, får du se när de hissa upp honom", sade den som tilltalat henne; med en röst som ej var ovänlig men torr och sträf, ungefär som då man rör i en rishög. Då gumman trodde att det redan var middagsrast fick hon brått att komma iväg igen, men kunde ej låta bli att vända sig om efter de underliga fruntimren. Då fick hon se något som gjorde att hon strax kom på det klara med hvilka de voro. Båda buro långa svansar, som hängde fram under kjolarna, och innan hon visste ordet af voro de försvunna i berget på sidan om vägen. Gud hjälpe mig, tänkte hon, nu står det aldrig rätt till när bergatrollet i Blanka och hennes syster i Stripa äro ute och går. Full af onda aningar skyndade hon fram till grufvan och kom lagom fram för att se sin man, död och lemlästad, hissas upp i en tunna. Samma kväll sutto några oförvägna sällar och spelade kort i grufstugan, utanför det rum i hvilket de omkomne stodo bår. Då kom en af dem ihåg att han glömt sin snusdosa i fönstret till likrummet. Nu lofvade han en kanna brännvin åt den som vågade gå efter densamma. Då reste sig en orädd arbetare, Mas-Olle kallad, och förklarade sig villig hämta dosan. "Här ska ni se en gosse, som inte är rädd för varesig hin eller trollen. De finnas för rästen inte till någondera delen", sade han. Morskt klef han in i rummet och stängde dörren om sig. Just som han skulle närma sig fönstret där dosan låg, kände han hur golfvet försvann under hans fötter och då han såg upp befann han sig i ett stort, bländande upplyst rum. Det var Bergafruns skattkammare! Taket gnistrade af pärlor och rubiner, väggarna skimrade af olikfärgade klara malmådror och pelare af bergkristaller stodo i täta kolonnader mellan hvilka spände sig hvalf af rent guld. "Du har tviflat på min tillvaro, hvad tror du nu?" hörde han en röst säga och bredvid honom stod bergafrun i all sin prakt, med en skimrande krona öfver sitt svarta hår. "Men jag förlåter dig om du blott är villig att stanna hos mig" fortsatte hon. "Allt, som du här ser omkring dig, skall bli ditt!" I Olles hufvud hvirflade tankarna rundt. Frestelsen var stor, men så kom han ihåg hvad hans mor berättat honom, att den som ger sig åt trollen säljer sig åt den onde med kropp och själ, för tid och evighet; och förr ville han vara den fattigaste i sju berslag än höra honom till. Han började i sin nöd läsa "Fader vår" med hög röst, men hade ej hunnit längre än till: "och fräls oss ifrån ondo", förrän han hörde skärande hemska skratt och allt upplöste sig i ett brokigt kaos, färger och glitter försvunno och när han såg sig omkring lyste endast månljuset honom i ögonen genom likrummets fönster. Han gick in och öfverlämnade dosan till ägaren, men han var till oigenkännlighet förvandlad. Håret var hvitt vid tinningarne och gången var en gubbes. Träskorna hans voro försvunna och kunde ej, trots ifrigt letande, återfinnas. Då man följande dag begaf sig ned i grufvan hittades ett par träskor på den plats där raset skett. De igenkändes tillhöra Mas-Olle. Hur de kommit dit kunde ingen förstå, då Olle ej varit där nere efter raset, och nu låg han dödshemma och yrade om bergafrun och hennes skattkammare.
Vilhelm Strand och Klara Matilda Strand
Fadern slöjd- och smideskunning. S började med skogsarbete vid 13 års ålder. Dränglönen 55 kr för år och maten. Dränglönens ökning. Milkolning och kolvedshuggning. Stybbning, rymningar. Milan slår. Utrivning. Hustrun hjälper till. Körning av kolen i s.k. ryssar. Arbete i stall och lagård. Husbonden drinkare. Under en supfärd tappar husbonden en brännvinskagge, sätter sig på den, och hästen springer hem. Husbonden förlyfter sig på en hackelsemaskin och dör. Om en drängs skyldigheter. Malmfrakt till Sikfors och lastning av järn. Det spökar i drängstugan, spöket släcker ljuset för Strand. Långa tegar på ängen. S kör sönder plogen på s.k. lågor. Om Halvarstorp som blivit förfallet sedan Strand flyttade därifrån. Stor egendom, stort boningshus. Höbärgning, S köper häst, redskap och utsäde för sparpengar. Om kalvning. Om slakt. Om folkkära får. Bark-Lasse, en klok gubbe.
Israel Larsson
Dialekt/Folkminnes inspelning.
Hilma Alkvist och Alfred Alkvist
Fortsättning från Gr 6744A1 Dialekt/Folkminnes inspelning. Dialekt/Folkminnes inspelning. Inspelningen fortsätter på Bd 195.
Intervju med Knut Tengström (f. 1879)
Intervju med fiskaren Knut Tengström (f. 1879). Intervjun gjordes 1957 av Karl-Gustav Pettersson och Torsten Ordéus.
Gustav Andersson
Dialekt/Folkminnes inspelning.