Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vittror
På gränsen mellan Rammsjö och Ljusdal ligger en gammal fäbodvall som heter Skån. På den vallen skall följande händel- se ha inträffat. Så berättade min mor. En "bopiga" var ensam på vallen. Då hon kommer att titta ut får hon se ett följe med "vittror". De kom in i stugan och klädde henne till brud. En av vittrorna ville gifta sig med henne. Hon kunde inte komma undan utan var tvungen att iklä- da sig all brudstass. Innan de fått makt med henne, lyckades hon hinna knyta ett band om hundens hals, varefter hon visa- / de hem honom. Det dröjde inte länge, förr än hunden var hem- ma. Husbonden anade oråd, sadlade sin häst och red skynd- samt till vallen. Där var bröllopet i full gång. "Bopigan" var klädd i krona och slöja. Allt glänste av silver och guld. Det säges att bonden kastade stål över bruden i det- samma som han ryckte av henne slöjan. Vittrorna försvunno med all övrig brudstass. Det säges att bonden skänkte slöjan till Ljusdals kyrka och att man lät förärdiga en altarduk av den.
Fan tyngde likkistan
det var Alboms-mora, och hon stod lik vid Nyhammar på en loge, och så skulle de köra iväg mä'na på lördagseftermiddagen och jordfästa'na på Heds körgård. När de spände för hästen och skulle iväg med kistan, så feck de inte hästen te gå. Hästen tog i så mycke han orka men fick inte vagnen ur fläcken, det var stopp. Petter Olsson han såg det där från sitt fönster, och han gick sta och titta i betseltränsen. "Gå din väg där du ska vara", sa Petter åt'en, "här har du inget att göra." Och fan han måste av han, och sen gick märra.
Skogsrå
Det var en kolare, som mötte ett skogsrå i skogen, och henne gifte han sig med, och fick några barn. De blevo riktigt som trollungar och sprang omkring i skogen. Kolaren och hans hustru turades om med arbetet, så att hon var ute och arbetade medan han vilade sig. Hon höll på med att släcka en mila då han upptäckte, vad hon var för en. De hade kommit överens, att han alltid skulle slå tre slag i en tall, innan han kom till henne vid milan, men en gång tillsist brydde han sig inte om det utan gick till henne ändå. Då fick han se, hur hon såg ut, hon var urholkad i ryggen och hade en lång näsa och lång svans. Med näsan [...] hon fram kolen, och svansen var som en kosvans, och den hängde ner i en spann med vatten, och så skvätte hon ned den på kolen, som hon hade rivit fram. Nu gick karlen till en klok gumma, som lärde honom, hur han skulle bära sig åt för att bli av med hustrun. Han skulle skjutsa henne och alla ungarna på en släde, och själv skulle han sitta på hästryggen, han fick inte binda tömmarna i lyckor och inte ha någon riktig "kepa" utan bara en liten träbit att binda släden med, inte skulle han ha stål, och så var det mer, men det minns jag inte längre. Han red ut med henne på isen av en sjö, som hette Rosvalen. Runt omkring i bergen, i Stripa och Strossa och kullblanka, hade hon släktingar. Men ute på sjön ryckte han loss träbiten och fick loss kälken, och då begrep hon, att det va något hufsen och ropade till sina släktingar, att de skulle skjuta genom lyckor, på stål och vad det var allt, och skotten knallade väldigt i bergen, men han gick inte att träffa utan red bort och kom undan. Men efter den dagen blev han dålig och kunde inte reda sig. Skogsråna var eniga med kolare på många sätt. De brukade komma och väcka dem, då milorna voro i olag.
Skogsrået och hennes syster Stråssa
Det var i forna tider en bonde, som ingått hjonelag med ett skogsrå, men att hustrun var ett sådant visste han ej, och derföre lefde de lyckligt tillsammans i många år, födde söner och döttrar. Så hände det sig en gång, då de gemensamt arbetade i skogen med att rif va ut en kolmila, att matsäcken blifvit glömd hemma, hvarföre farsgubben vände om hem för att hemta den. Då han gick sade hustrun: "När du nu kommer tillbaka skall du slå tre slag i den der tallen", och dermed utpekade hon en tall, som stod ett godt stycke derifrån, och bonden lofvade efterkomma hennes önskan. Om han nu glömde det, eller ansåg det överflödigt, vet jag ej; men följden blef att han kom helt oförvarandes på henne, och fick till sin stora förskräckelse se, huru hon ref ut kolen med blotta händerna och släckte med sin långa svans. Förfärad öfver denna syn vände han om igen, slog tre slag i tallen med yxhammaren, hvarvid hon förvandlade sig till vanlig menniska och var sig alldeles lik. Bonden hade emedlertid sett nog för att önska blif va henne qvitt, och började noga begrunda, huru detta skulle låta sig göra. Han sökte upp en klok gumma, klagade för henne sin nöd, och hon gaf honom goda råd i detta fall. En vacker vinterdag, sedan han bundit en stor pung om halsen, säger han till hustrun: I dag är det bröllop på andra sidan sjön och skola wi resa dit samt taga barnen med oss. Hustrun hade ingenting att invända emot förslaget, hvarpå han satte henne och barnen i slädan, men sig sjelf grensle öfver hästen, och så rustade anträddes resan till bröllopsgården. När han nu kom ungefärligen inidt på sjön, läste han några ord som den kloka gumman lärt honom och nu framkommo en stor mängd vargar. Derpå sparkar han ur selpinnarne och rider sin väg det fortaste han kunde. Nu började skogsrået ropa, men bonden var obeveklig och ökade endast farten. "Vill du inte vända för min skull så vänd för lilla Snorvipas (så het yngsta dottern); ty eljest äta wargarne upp henne." Nej bonden hörde ej på det örat utan red i skarpaste fyrsprång upp emot land. När skogsrået nu såg att ingen hjelp af honom var att vänta och wargarne redan tagit ett par af barnen ropade hon af alla krafter "syster Stråssa! syster Stråssa !" ty trollet i Stråssa grufva var hennes syster, och Stråssa kom också farande, så att det pep och hven i luften och ryckte henne undan vargarne, som då redan tagit alla barnen. Bonden hade emedlertid hunnit öfver sjön Roswalen och fram till Guldsmedshyttan, der han red in på en gård och slog porten igen efter sig. I det samma kom trollskottet, och porten sprängdes sönder i bara trasor, men bonden sjelf blef oskadd för trollpungens skuld, som han bar om halsen. Så länge han behöll den kunde icke hans i forna hustru och hennes slägt skada honom, och han bar den beständigt på sig många år derefter. Men så hände det sig en gång då han gått i badstufvan att taga sig ett bad, att han glömde sig och aflade pungen jemnte sina kläder och då kom genast ett troll in och vred om huf vudet på honom, så att det kom att sitta bakfram, och sådan blef han i alla sina återstående lifsdagar till en varning för alla, att ej inlåta sig med Skogsrån och andra troll.
Grimer i Grimsjö
På 1500 talet skall i Ramshyttan, nu Ramsberg hafva bott en man vid namn Grimer, och om denne berättas att han skjutit en elg och fört honom upp till Stockholm såsom gåfva till konungen — man säger Gustaf I. Detta upptogs så nådigt, att konungen förärade honom ett par utmärkta skidor i gengåfva, jemnte löftet att så stor del af Kronoallmänningen, som han på en dag kunde kringgå på dessa skidor, skulle blifva hans arf och eget. Återkommen hem företog han sig detta skidlöpande, men öfverenskom med sin hustru, att hon skulle möta honom vid en källa med varm mjölk eller enligt någras uppgift dricka, hvarmed han kunde läska sig efter det häftiga löpandet. På sina skidor kringfor han på en dag öfver sjön Sörmogen Allmänningsbo, Grimsjö, som efter honom fått sitt namn, Glyfsån och nära intill Malingsbo, en sträcka af flera mil. När aftonen inbröt kom han till källan, men då hustrun ej var honom till mötes efter aftal, drack han så mycket kallt vatten för att släcka sin törst att han deraf fick sin bane. Källan kallas ännu i dag Grimskällan, och ängen, der han dog, Grimsängen. En annan sägn påstår att han blott hann kringlöpa Grimsö nu ett halft hemman med nära 4000 Tld. Men alla uppgifter äro ense derom att han dött vid Grimskällan.
Skytten
Att vinna lycka och framgång på andra än naturliga och lofliga vägar uppgifves bland allmogen många sätt. Så t. ex. skall den, som vill hafva god tur på jagt begagna följande ohyggliga medel. När han i kyrkan vid nattvardsgång anammat brödet, skall han taga det ur munnen, uppfästa det på ett träd och skjuta derigenom. För att försäkra sig om framgång bör han dock hellst af fyra skottet liggande på knä på bibeln. Detta hade en dräng i Ramsberg, som var en ifrig skytt, fått höra, och som hans samvetes röst tystades af det starka begäret efter jägarelycka och jägareära, beslöt han att våga försöket. Allt var ordnadt, oblatet fästadt i trädet, och han sjelf låg knäböjande på bibeln färdig att lägga an, då han med ens emellan sig och det uppfästade målet upptäckte en lång vacker man med det blidaste ansigte och tårar i ögonen, som varnande upplyfte handen. Nu vaknade skyttens samvete, och medvetandet om den synd han redan begått, och den ännu större han stod i beredskap att utföra, trängde på honom med sådan magt att han kastade bössan ifrån sig och sprang förtviflad från stället. Om han sedan återtog sitt forna älsklingsyrke jagten är obekant, men sagesmannen har uppgifvit att han sedan plågats af de svåraste samvetsqval.
Svärj ej öfver Guds gåfvor
I Ramsbergs socken bodde en man som lefde illa med sin hustru, och bland andra fel, hade han äfven den syndiga vanan att svärja och bannas om någon mat föll på golfvet. Så hände det sig en gång, då han vände om hem ifrån skogen, der han huggit kolved, att han fick se tvenne gossar gå framför sig på stigen. När de gått en stund, sade den ena: "I sista byn fingo vi ej mycket, blott en bosskorg full med mat. Der bodde i allmänhet beskedligt folk, som ej förbannade Guds gåfvor, men nu skola vi gå hem med denne mannen, och laga så, att när hans hustru kokar välling, grytan faller omkull, ty då börjar han att svärja, och så få vi vällingen, eftersom vi få all mat som förbannas." Ja detta förslag behagade den andre kamraten; men mannen, som hörde hvarje ord, kände ett stygn i sitt hjerta och då han på talet kunde förstå att de båda gossarne voro onda andar, sade han ej ett ondt ord, då efter hemkomsten gumman stjelpte omkull vällingsgrytan, utan uppmanade barnen att tacka Gud för hvad som blef qvar. De onda andarne fingo således ingenting der i huset, och mannen, som ej förglömde den varning han fått, blef sedan beskedlig och vänlig emot sin hustru samt lade alldeles bort att svärja och bannas.
Hvar går vägen till Karlstad
En torpare med sin drängpojke låg en natt i kolkojan för att passa på milan. Torparen sof, men gossen var ännu vaken, då en qvinna med en näfverkunt så stor, att gossen hvarken kunde förstå huru den kommit in genom den trånga dörren eller kunde få rum i kojan, steg in och bad honom visa henne vägen till Karlstad. Gossen gick ut och följde henne tills de kommo på vägen, och der var det så ljust som om det varit full dager. Nu kunde han också se att en hel mängd menniskor der vandrade, somlige åt ena, andra åt motsatta hållet, somlige släpande benen efter sig och andra springande. Detta förvånade honom, men då han i folkhvimlet igenkände en nyligen afliden och för sin elakhet berygtad sockenbo, kunde han förstå att det ej var något godt sällskap, han råkat ut för. Han bad dem derföre draga för hin i våld och lemna honom i fred, och som detta var en nog häftig tillsägelse, blef det ett förfärligt dånande och brakande i skogen, och bullret af hastigt framrullande vagnar hördes på vägen, men som allt nu var åter insvept i mörker såg han ingenting. Förfärad vände han om och fann nu milan i brand, men lyckades dock att snart släcka elden. Gossen är nu en fullvuxen karl och har sjelf förtalt denna händelse.
Loberget
I Loberget, som ligger på Ramsbergs bruks mark, finnes dolda skatter, som tillhöra en der boende jätte, hvilken nu sofver i berget sedan han förgäfves försökt att med de två stora stenarne på Knektberget nederslå Ramsbergs kyrka. I berget är en öppning och der innanför en gång, om man blott får reda på den, som är så hög, att en karl der kan gå rak, och så lång att den sträcker sig till Torrbråten och under sjön Glien. Ofta nog synes ljus uppstiga ur berget, och en midsommarsafton hände det sig att en man, som skulle gå öfver berget, der fick se så många blanka och glänsande kärl uthängda, att dessa voro vida flera och grannare än kärlen i Ramsberg. Han skyndade nu fram för att om möjligt få sig ett af dem, men fann då endast spånor. Som dessa dock kunde vara något annat än hvad de sågo ut för; grep han tag i den största han såg, och började så att springa af alla krafter. Men snart hörde han ett frustande bakom sig och såg ett hästhufvud skymta fram öfver venstra axeln. Nu släppte han spånan i häpenheten och fortsatte sin flygt till dess han märkte att hästen ej längre förföljde honom.
Bergtagen gosse
Uti en bok i Ramsbergs kyrka signerad No. 77 med titel: Anteckningar rörande Ramsbergs församling finnes följande märkeliga annotation af prosten P. Vigelius : "År 1759 den 16 September, som var Dca XIV post Trinit. om aftonen tå torparen vid Wästra Kolsjön Jacob Jacobssons äldste Son Jacob af 22 års ålder farit öfver bemälte Sjö till Torparen Anders Nilsson i Lönmora, och samma Wästra Finnmark att aflemna Matsäck för sig och fadren till skogsarbetets fortsättiande the påfölliande dagar, samt var öfver sjön åter kommen, tilldrog sig med honom then yngre Jacob then besynnerliga händelsen at, så snart han dragit Ekstocken uppå stranden tyckte han sig se framför sig en stor och bred Wagnswäg, then han ett litet stycke fölgde, och kom straxt fram till en stor och röd herregård och straxt inne i ett stort rum, ther han satte sig på en bänk vid dörren och såg en liten tjock Gubbe med röd mössa på hufvudet sittja wid bordsändan samt en myckenhet Smått folk löpande af och an till alla delar liknande andra menniskjor dock af mindre wäxt, undantagande en grann Jungfru, som warit något längre, hvilken budit honom både mat och dricka, men han intet welat smaka. The öfriga skola hafva frågat honom om han ville blifva qvar hos them, tå Jacob svarat: "Gud hjelper mig wäl hem till min far och mor igen", hvarpå förenämnde Gubbe med röda mössan svarat: "Häf den där på dörren, han svär så illa" och har han i samma ögonblick befunnit sig på förra rummet igen vid Sjöstranden, tå han straxt gådt hem och till föräldrarnes stora glädje, hvilka jämnte grannarne med mycken bekymmersamhet sökt efter honom alla dagar både till lands och vatten, återkom Torsdagsaftonen sedan han warit borta i 4 dygn och under samma tid hvarken ätit eller sufvit ehuru han tyckte det warit en liten stund han warit på stället, wid hemkomsten hade han icke heller någon lust hvarken till mat eller dricka, kjände sig allenast then påfölliande dagen eller Fredagen något orolig till kropp och Sinne. Drängen Jacob, som i föräldrarnes närvaro för undertecknad aflagt denna bekännelse sistledne Michaelis dag efter Gudstjensten är för öfrigt ganska enfaldig Gudfruchtig och sacktmodig. Samt har thet almänna Loford att han ifrån Barndomen vid lediga stunder läst och förnöjt sig med Guds ord. Testor in Ramsberg d. 15 Januari 1760 P. Vigelius P. & Pr. Denne Jacob Jacobsson d. yngre, hvars afkomlingar ännu lefva, kallades sedan allmänt för Jungfru Jacob.
Pelle vid Jönshyttan
Gamla gården i Jönshyttan var fordom mycket besvärad af spöken och troll, men hvad orsaken dertill varit uppgifves icke. Så hände det sig en julafton för många år sedan att en dräng derstädes vid namn Pelle, som hemkommit från skogen svart och sotig efter kolarbete i skymningen gick i badstufvan för att göra sig ren till helgen. Då han ej återkom derifrån, gick någon af husfolket ut på förstugubron och ropade honom vid namn. En obekant röst svarade från badstufvan "Pelle är ej plockad ännu!" Om en stund gick en annan af gårdsfolket ut och ropade: "Pelle!" Den okända rösten svarade: "Pelle är ej plockad ännu." Sedan åter en stund förflutit gick husbonden sjelf ut och ropade: "Pelle!" och då svarade den okända rösten: "Ja, nu är Pelle plockad." Ingen vågade dock under sådane förhållanden gå ned i badstufvan förr än Juldagen, sedan det blifvit full dager, och då voro Pelles kropp och kläder så sönderplockade, att det ej fanns en enda bit deraf, som var större än en tumnagel. På den tomt, der gamla gården stått, finnes numera intet hus qvar utom en hölada, och der husera ännu några onda andar. Åtminstone påstås det, att om någon lägger sig att sofva derinne, blifver han genast utkastad.
Likfärden i Kåtarhedsbacken
Emellan Finnshyttan och Håkansbo byar ligger den s.k. Kåtarhedsbacken, der "skrymt" ofta visar sig. Så hände det sig att en i sistnämnde by boende bergsman, som skjutsade en grufvebonde, sent en afton uti denna backe märkte ett klart sken, som spred sig öfver skogstopparne och "prestasnåret" som om himmelen varit öppen. Han körde i sagta mak uppföre, och i det klara skenet såg han tydligt en hel likfärd bestående af 7 vagnar, och stod likkistan med ett "silfverert" täcke öfver på första vagnen, men alla menniskorna, som deltogo i processionen, voro hufvudlösa. Bergsmannen hade hört att det ej gick an att hålla ur vägen vid sådana möten, utan körde midt på vägen, och detta var nog de åkandes lycka. Emedlertid stötte han på grufvefogden och frågade sagta: "Ser ni något?" "Ja men ser jag" svarade denne, "men tig !" Att synen skulle förebudat någon olycka har ej berättats.
Sägner om kyrkbyggen
När Tidersrums kyrka skulle byggas, var det trolltyg med i leken. Allt som byggdes revs ner på nätterna. Då spändes vita tvillingoxar för en stock och fick gå, vart de ville. De stannade just på det ställe, där kyrkan nu står. Där, på grusåsen, växte den allra grövsta tallskog, så grov och svårhanterlig, att sockenborna inte kunde tänka sig en värre plats. De t.o.m. tvekade, om de skulle börja arbetet på ett så svårarbetat ställe, eftersom ingen visste, hur länge det i så fall skulle dröja, innan kyrkan blev färdig. Men rätt som det var hörde de en övernaturlig röst från grusåsen: "tid ger rum". De förstod meningen och satte yxorna i gång. "Tid ger rum" blev sedan deras lösen, och därav fick socknen heta Tidersrum.