Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Friarvisa
I midsommar tia då knapparna svälla
Kloka
Emma i Stackebo i Svenljunga kunde göra så, att hästar inte gick. Hennes pojk gick och läste för kyrkoherde Karlsson. Han var stygg. En gång tog han en dödskalle på kyrkogården och slog en annan pojk i skallen med. Gustav hette pojken. Kyrkoherde Karlsson körde upp till Stackebo och sa ifrån, att pojken inte fick gå. Men Emma gjorde så, att prästens hästar inte flytta fötterna. Prästen fick allt låta pojken gå (d.v.s. gå och läsa). Prekebogumman kokte stickebacke och blandade ihop all slags skit till medicin.
Vattenväsen
Det finns ett tjärn som heter Agntjärn. Där höll sjö- råa till. Hon gick efter stranden ibland om kvällarna. Hon var som en människa. Hon var vit. Man sade att det var rå i tjärnet. Ibland om kvällarna gick det kor och betade vid tjärnet. Kallade man på dom, så försvann de i tjärnet. Det var råkor. De skulle vara så vackra. Gråa och bro- kiga. I det tjärnet var det gott om fisk. Särskilt fanns det gott om abborre, och han brukade nappa bra. En gång var det en som hade sett en näckhäst som gick och betade vid stranden. Han påstod att den hästen var grön.
Odens jakt
Man skulle inte vara ute om kvällarna för Odens jakts skull. Det fick jag veta både av mor och far- bror. Det var en jakt som gick så fort som när fågeln flyger. Farbror hade hört den. Det skällde tre gånger efter varannat, så blev det tyst, se'n gjorde det tre skällande till och så blev det tyst litet och så undan för undan. Det var ett fint skall och två grova. Jakten var farlig att råka ut för.
Djävulen
När min morfar var liten, var han ute en kväll och gick med sin far. När de gingo förbi ett ställe fingo de se en stor svart hund springa runt om huset, med elden lysande ur svalget. Det sades att djävulen visade sig där alltid efter mörkrets inbrott. Gårdens ägare hade nämligen blivit överfallen och dödad i sitt hem, på julafton året förut. _____________ Okänd socken. Berättad av: Johanna Persson, född år 1832 i Stamnared. Det var en gammal fru, som var känd för att vara mycket grym mot sina tjänare och underordnade. Och hon var så fruktad att ingen vågade annat än lyda. En gång var hon så förbittrad på sina tjänare att hon inte visste något straff, som var nog grymt. Och i sitt raseri befallde hon dem att gå och fälla det största trädet, där var i skogen, och köra hem det med toppen före. / De fällde trädet och genom en osynlig kraft blev det hem- fört till gården. Och den leda frun som just kommit ud, när hon hört det hemska braket och dånet som upp- stod, stod bara och stirrade och gapade när hon fick se hästarna komma i fullt trav uppför backen släpande det stora trädet efter sig Och de hade sådan fart, så tjä- narna kunde inte hålla in dem på vedbacken utan de rusade ända fram till kokstrappan, där frun stod, med det stora trädet, så hon hade all möda att hålla sig undan. Men just som hon stod och överöste tjänarna med en massa förbannelser; körde en fin vagn, dragen av ett svart fyrspann, fram på gården och stannade framför henne. I vagnen satt en förnäm herre, klädd i högtidsdräkt, som med befallande ton bad henne stiga upp i vagnen. Och mot sin vilja måste hon åtlyda be- fallningen ty det var djävulen själv som hämtade henne levande.
Läkekonst
För matalaja skulle de skrapa väggen på nordsidan och så bre´ det på en smörgås och äta det. Och så skulle de ha ett orm- skinn och hacka och stör på det med. - Det var en gammel här, som använde det. Om någon hade hudutslag, skulle det vara bra att hämta skärtorsdagsvatten i en nordrinnande bäck nedom en bro, som hade gått både likfärd och brudståt över. Så skulle de tvätta med det. Om de blev ormhuggna, skulle de skynda sej att dricka vatten innan ormen. När ormen hade bitit, vill han till vatten, men om de då fick vatten före, skulle det inte vara farligt.
Läkekonst
För skiver fick de låna en huvudskål på kyrkogården och dricka ur. Där var en mor i Frugården - hon höll ändå fram mej till dopet - som hette Kerstin. Hon hade ett barn, som hade så illa skiver. Hon hade varit på kyrkogården och bett att få låna en huvudskål och fått med. Barnet skulle dricka ur den tre gånger. Hon fick låna den på tre dar; men så gick det över tiden. Och så bar det inte bättre till, än att den som hon hörde till, kom dit på natten och sa: "Håke vill ha sin höveskål igen." Och då var hon tvungen till att bära hem den igen - Mull fick de också låna. Det skulle blandas upp med morsmjölk, och så skulle barnet ta det. Matalja skulle de bota med ormskinn. Om man hittade något skinn som en orm var krupen ur, skulle man ta vara på det och klippa sönder och äta.
Läkekonst.
Här var ingen doktor närmre än i Kungsbacka. De fick vara sjuka, tills de blev bra igen, och annars fick de väl dö. - En slags sjuka kall- te de "den onde värmen". Det har jag varit med och botat. Då skulle man tända eld på nio pinnar och doppa dem i ett halvstop vatten. Och så skulle man säga den sjukes namn för var pinne, man doppade. Sen skulle de ta in en del av det vattnet och tvätta sej med resten. En gammal som hette Lovisa i Öxnevalla, fick den onde värmen. Hen- nes man gick till Osabacke och skulle köpa vatten. Men så hade han glömt att ta reda på vad hennes far hette, och då fick han inget vatten. Då kom han hit, och mor "slöckte vann" - de kallte så. För skiver skulle de gå fram till kyrkegården och ta en huvudskål och ge barnen och dricka i. Om "morera" hade suttit på en grav eller tittat i en öppen grav, när de var med barnen, kunde barnen få skiver. Det kallte de då jordskiver. De kunde ta jord på kyrkegården också, och då / skulle barnen sova på det. När de tog det, skulle de be att få låna det på så och så lång tid. Bar de inte hem det, trodde de, att där kom spöke. En barnmorska sa till mej, att det är tre märkesdar på året, och om morera se något på dem, så få barnen fallandesjuka. Men vilka dar det var, kommer jag inte ihåg. Men var de bara "kar" till att kom- ma ihåg, om de hade sett någonting och kunde få av det, så hjälpte det, om barnen hade fått blod av det, så hjälpte det. Min svägerska föll här en gång. Det var innan min bror och hon var gifta. De var här och hade lite roligt, gjorde ringlekar - och så föll hon. Hennes far fick fara å till Varberg, till en däka, som hade tjänt hos dem, när mora var med denna däka. Hon hade svimmat en gång och det hade mora sett. De fick blod av henne, och det hjälpte. Ock hon hade aldrig ont av fallan- desjuka sen. Innan där var gjord någon badanstalt på Hellesjö (Helsjön), gick folk långa vägar dit och hämtade vatten och lera. Och så skulle de offra en styver i sjön där. De sa, de skulle ha sett en fru på vattnet och så undersöktes vattnet, och de förstod at det var hälsovatten. - Det var en gubbe som gick till Hällesjö. "Ja vill ha bot för sus och dus / i huvet å så har ja skickebu mä," sa han, och så slängde han i sty- vern. - En pingstafton var vi och några och badade, innan solen gick upp - för det skulle det vara. Det var alldeles som det hade bränt i kroppen, men det kunde väl bara var som man tyckte. Plocka `mesumeskast`(- kvast) gick här en gammal, Hulkamor, och gjorde. Midsommarafton förr kl. 12 på förmiddagen skulle hon plocka en kvast av alla blomster på marken. Sen `varte` den hela året. Vem som sen fick något utslag, fick gå till henne och få rökat sej. Så gick det bort. Så plockade de älvabläxter. Det plockade de under broar, där växte sådana knutn. Det skulle de röka sej med för utslag också. Den gamla mora som hade midsommarkvast, plockade så- dant med. Man kunde få en blåsa eller så på munnen. Då skulle man gå och kyssa spisen tre gånger. För finnar skulle de ta lite av varet i finnarna och lägga på en brödbit, så att fåglar och skator fick tag i det.
Svartkonst.
De sa den gamle Sträng hade svartkonstbok. Han skulle kunna ställa fram sådant, som var stulit. Min mor talade om, att där var en långt ifrån, som det hade blivit stulit "bleke" (vävnad) för. Han gick och frågade Sträng, om han kunde säja, var de kunde ha lagt det där väv- stycket. "Ja, du får gå ut ett grand", sa Sträng till honom. Och det gjorde karlen. Och sen sa han till honom, att det var gömt under en bro. Här var ett fruntimmer nära intill - hon var ändå här till husa - hon sa, att hennes man hade satt ner henne vid en bro. Det var innan de var gifta, ja. Hon hade en friare till, så han trodde väl inte han fick henne. Men han tvingade sej till, att hon skulle gifta sej med honom. Hon blev så besynnerlig; hon kunde aldrig ligga någonstans utan att där var en karl i huset, så konstig var hon. Och det påstod hon var han, som hade gjort. Ett fruntimmer ute i Veddige, som är från Småland, talade om, att hon hade en släkting, som skulle köra och skänka bort ved på ett / ställe nära kyrkan. När hon åkte på vägen, träffade hon ett annat "åketyg". Så frågade den henne, om hon mött några fina resande. "Nej, det har jag inte", sa hon, men jag har mött ett lass krämmare". Och som hon hade sagt det, räckte han ut handen efter henne. Och när hon såg till, var hon så bräddfull med lus, så hon kunde inte gå in, utan de fick bära ut kaffe till henne och lasta av veden, så hon fick köra hem med detsamma. Stämma möte med en orm, det har jag sett här. Här var en stor, stor orm här ute, han var så förfärlig. Så låg här en krämmare en natt, och han sa till ormen: "Du skall komma på den och den minuten, och antingen skall du mista ditt liv eller jag mitt." Och ormen kom. Och det är verklig sanning, för det minns jag. Men jag minns inte, om han blev slagen eller inte. Kvicksilver säjer de, sådana där som går ikring har på sej , för att inte någon ohyra skall vilja åt dem. Här går en gammal ifrån To- restorp nu, och det säjer han, att han har. Här var en här, han hade sånt där vin han gick och bjöd på. Det var till att uppväcka kärlek med.
Svartkonst.
Det var en, som skulle ha skaffat sej en svartkonstbok. Och han fick så många onda andar, så han visste inte, vad han skulle ha dem till att göra. Så skickade han dem till ett grustag, och där skulle de sno rep av gruset, tills gruset tog slut. Där var en nere i Strömmared, som det hade blivit slutit en "sele" för. Och han hade den konsten, så han kunde ställa hem det. Men han fick sätta sin själ i pant, om den som var där med selen hade blivit borta. Andersa farfar i Fagerhult var skytt. Och det var andra så rädda för honom, för han skulle kunna skämma bössorna för dem. Bara han fick tag i bössan, fick de ingenting sen. Det hade de för sej han hade en svartkonstbbok. Om de möter en orm och säjer till honom: "Möt mej där och där vid den och den timmen," så gör ormen det. Flytta otur till andras lagårdar kunde de. De grov nu ben- / knotor efter döda kreatur, så fick kreaturen i den lagården den sjukdomen.
Svartkonst
Alla präster skulle ha svartkonstbok. Här var ett par frun- timmer, som band strumpor och sånt där åt folk. Och där blev garnet uppätet för dem, så de fick inget arbete. Så gick de till prästen och beklagade sej. Då bad han de skulle säja till honom nästa gång de fick något garn. Och då gick han dit och läste bort det där. Så sa han till dem, att de sklle titta ut. Och då satt där fullt med små varelser runt om upå stenarna; det skulle väl vara som Skam skickat. Sen fick de ha garnet i behåll Ställa hem tjuvgods kunde de också, som hade svartkonstbok. Och någon var här som kunde stämma blod.
Frimurare.
Frimurare trodde de var med den onde. De sa, vår gamle Pål- son (kyrkoherde i Istorp) skulle vara med frimurarna. De skulle bli rika, sa de. Och han var väl rik, men inte var det väl för det. De sa, de skulle lämnat sin bild till frimurarna. Om de så upp- täckte, att det var någon, som hade talat om, att han var med frimurarna - det skulle de inte få göra - så skulle de kunna sticka bilden i hjärtat med en nål, så skulle den personen dö.
Skatter.
Det var en pojke från Horred, som talade om denne berättelsen. Där är ett berg ute i Horred, som heter Texelberget. Det ligger vid Helsjön. Där hade de sett ett skrin flyta i land. En gång försökte de fånga i land det. De arbetade med det så och seglade så väl intill det. Men så var där en, som sa till den andre: "Nu har vi det." Och då försvann det - de skulle inte fått säja någonting. De hade för sej det nu en gammel skatt, som var gömd där. Min farmor och min mamma såg det brinna ur jorden här nere en natt. De var uppe och tittade på det båda två. De språkade om, att där skulle ligga en skatt begravd där sen kriget. Det skulle brinna över sådana om natten, och det kallte de lyktegubben. Min far dikade den platsen, men han fann ingenting.