Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Mara - det var ett tal att här skulle vara sådana, som vöre mara. Det var ett "olsle" . "Långt och kallt te Knäre´," det skulle en mara ha sagt. Knäred - det är borte vid Små- landsgränsen.
Arbete
Hos Glietzmanns söp dom mycket. Inte flickorna förstås! Där var ett spritbolag i samma fastighet och därifrån hämtades ofta sprit i spänner. Det var särskilt vid födelsedagar och när det arbetades på övertid. På vanliga dagar var dom ju litet måttligare, men sprit förekom nästan jämt. Det var inte tillåtet, men det gick ju alltid att smuggla in varan.
Särskilda förmåner.
Gamle Adolf Köster hade skänkt pengar till en sjukkassa inom företaget. Vid sjukdom fick de manliga arbetarna 9 kronor per vecka och de kvinnliga 6 kronor. En del kunde på det sättet få större inkomst när de va sjuka än när de arbetade. Utom detta hade vi fri läkare. Det var Kösters bror, dr Köster. När vi kom för sent till arbetet, fick vi böta. Som regel var det 25 öre och dessa pengar gick till sjukfonden. Men detta upphörde när fackföreningen började.
Särskilda festbruk. Årseldar
En gammalt hu man brukat tända eldar på bergen på påskafton. Minns inte att det var nå- gon annan kväll under året än påskafton som man tände sådana eldar. Och det gjorde man för att det var en vana från förfäderna. Eldarna, för det var flera, tänder på bergen. Ju högre man kunde komme med elden ju bättre, för dessto längre längre syn- tes den omkring. Och det var tävlan mellan olika pojklag om den största elden och finaste brasan Lindalabergen, Gråberget, Masthuggsberget, Stig- bergsåsen samt vid Åsgatan var sådana plat- ser där eldar brukade tändas. Redan strax efter jul när man började kasta ut julgranarna, så togo småpojkarna till att samla. / sådana för bränsle. Det var stor iver med att sam- la och lägga i hög. Man gömde dem i uthus och var man kunde hitta en någorlunda säker plats. Det ena laget måste gömma sina granar från ett annat. Kunde det ena laget komma åt att stjäla från det andra så höll en sig inte för gott till det. Och vid samlandet av brända fick skeppas vuxen tjärtunna följa med som dog pris. Bland yngre som äldre pojkar strävade man efter att ha den största och vackraste elden. Vid elden avkunnades gevärsskott. Så gjorde man ###. Dem förekom också vid eldarna. Superi och slagsmål florerade också vid dessa eldar. Det brukade nämligen vara mycket folk. Elden kallades för påskeld. Det första bru- ket av denna eld ligger så långt tillbaka att ingen har det i minne. Det är ett gammalt bruk som inte är riktigt utdött ännu. Men nuförtiden håller polisen så hårt efter sådant eldande / för man är rädd för eldsvådor. I bättre mans hem tog man in lena kvistar och satte i vatten för att det skulle bli löv till påsk. Det minns jag i min barndom. Kallades för påskris. Det var björkkvista, man tog in. Dessa brötos i skogen utom staden. Sen fram- på 1900-talet började man saluföra sådant vis på torgen. Och så styrde man ut det med färgade fjädrar, och pappersremsor. Och på senne år har man även ### ut det med konstgjorda kycklingar.
Påsk
Om påsk åt vi ägg. Dessa målades i olika färger. Så fick en ta ägg allt efter som en tyckte om färger- na och äggen. Man målade roliga gubbar och gummor på äggen. Om påskkvällen så tände vi pojkar eldar på ber- gen. Det var olika lag för varje eld. Tjärtunnor och och all slags bråte brände vi upp. Vi hade att göra i flera dagar, innan vi fick ihop bränsle till påsk- brasan
Böner
1) Maria satt och sang, hade boka i si hann, Jesus satt på hennes knä, Gud välsigna både folk och fä. 2) Där går en ängel omkring vårt hus, han har två förgyllda ljus, ett i hand, ett i famn, låt oss sova i Jesu namn. 3) Denna bön ska vi läsa varändå kväll, så kommer Guds tolv änglar för oss i säng, två te hand, två te fot, / två te allt vårt ledamot, två te å sova, två te å väcka, två te å alla syndes släcka. Dessa gamla böner brukade Karl Fredrik Lind f. 1835, † 1917, läsa. Han bodde i närheten av Dammen (Stammen).
Vårseder m.m.
Påskbrev kastades. Man ritade på pappersloppor, så gick man och satte breven vid låsen på dörrarna. Man knöt fast dem med en tråd. Namn på påskaftonen: påsklördag, påskafton. Vid valborgsmässan åt man ägg och drack äggtoddy. Det var om första maj som man drack märg i be- nen. Seden att fånga rävungar om Kristihimlefärdsdag känner jag inte till.
Tomtar
I min fars verkstad var det inte säkert för tom- tar. Gesällerna kunde tala om ibland att de hade sett tomtar i verkstaden. Om det var för att skrämma oss hem eller om de verkligen trodde det, vet jag inte. Men nog minns jag, att det var en gesäll, som skröt av att han hade tagit mössan av tomten. När han hade gjort det, så kom han inte ihåg mer, för han fick en smäll, så att han blev liggande en lång stund. Det var på en kopparslagareverkstad här i staden, som det skulle vara tomtar. De arbetade hela nätter- na. Den ene hjälpte den andre. De började aldrig förrän mäster och gesällerna hade gått. Se'n höll de på precis som gesällerna hade arbetat om dagen. Men om det blev något riktigt arbete gjort, vet jag in- te. Det var sådant folk trodde. Gesällerna voro / duktiga att smida ihop historier. Kom en sådan historia ut, så var det en hoper folk, som genast var färdig att tro den. Men att inte far var riktigt säker att det fanns sådana, det förstod jag, för han ville inte att det skulle vara stim och bråk på verkstaden om kvällen. Borta i mörka hörn och gator fanns tomten. Det var många, särskilt kvinnfolk, som tyckte att de hade sett sådana små gubbar i något hörn el. gata. Det var inte så upplyst då i staden som nu. Så det var mera ödsligt och fantastiskt på gator- na om nätterna.
Bryngel i Ryda
Det jag känner till om Bryngel i Ryda, det är inte mycket. Men jag vet om en gumma som led av kräfta. Hon hade en stor böld på bröstsidan. Bryngel i Ryda skar kräftbölden på så sätt att han skar ett kors i den. Sedan lade han något i det skurna. Och kvinnan blev frisk och fri från kräftan och hon levde i många, många år därefter. Detta är blott ett fall som jag känner till och som jag vet är fullkomligt sant.
Ramsor
Ramsan om fingarna: Tummetott, slickepott, långeman, gullkram och lille Johan. Känner inte till att man haft någon ramsa om tårna.
Djur
Vargar har jag inte sett några, men morfar talte om dem mycket. De kom fram på gatan en tre, fyra stycken och ville ta svin. Hästar rev de, när de kunde komma åt. Morfar var ute och sköt efter dem; de hade änna vär å' folk och gav sej i- väg, när någon kom. Men folk fick allt vara rädda, de med. Sådana, som gick i skogarna, fick vara "reselverade". Morfar talte om, att en kvinna, som gick åt julottan, mötte vargar, och de rev ihjäl henne och åt upp henne. Hon var le med barn, och de ville åt fostret. De sa att det var en finngumma, som drev iväg dom här- ifrån. Torbaggar. Det ska inte gå bra för en, om det första torbag- gen man ser på året ligger på ryggen. Ligger han på ryggen, skall man hjälpa upp honom, så får man sju synder förlåtna. / Men om man möter den förste torbaggen, man ser det året, så är det bra.
Sjöfart
Amerikabåtarna låg på redden vid gamla tull- huset. Emigranterna roddes dit ut i småbåtar. Det förekom så i mina pojkår. Efter Postgatan låg emigranthotellen. På hotell vid Sillgatan kunde 10-20 män och kvinnor ligga huller om buller mot en avgift av 50 öre för natten. Emigranterna fick vanligen gå här i Göte- borg i 3-4 dagar och vänta. Det skulle ordnas med pass. Och vanligen ville de inte komma i sista stund. De ville ha god tid på sig. Emigranterna fördes till Skeppsbrokajen som en boskap. Först gick emigrantagenten och därefter kom emigran- terna bärande sitt bagage. Det var en sällsam och brokig skara. De hade kommit från alla lands- ändar. Och mest var det ungdom. – Alla voro deko- rerade / med blommor. Karlarna lade stora blommor i knapphå- len och kanske även på mössan eller hatten. På vin- tern var det hemgjorda pappersblommor. Kvinnorna vo- ro iklädda schaletter, eller så fanns det en smart handlare som brukade hålla sig framme och sälja hat- tar till dem. Han menade, att de skulle kläda sig i hatt, emedan ingen kvinna i U.S.A. gick i scha- let. Bondflickorna hade inte så lätt att lägga av den invanda huvudduken, utan följden blev att man satte hattar på huvudduken. Så hade de handgjorda pap- persblommor fastsatta på och vid hattkullen. Ogifta kvinnor fick gå ombord först och därefter familjer och männen sist. Emigranterna fick hålla sig med bolster under re- san på Nordsjön. Sådana köpte de här för en kro- na stycket. Resan över Nordsjön tog 3-4 dygn. Båtarna gick tisdag och fredag. På mellandäcket stuvades folk ihop alldeles som boskap. Somliga hade musikinstrument med sig. – Frälsnings- arméns / musikkår var med och spelade. De vände vid Klip- pan eller Elvsborgsfjorden. Särskilt vid påsktiden bor det en många amerikafa- rare. Det kunde vara 2000. Då tillsattes extra bå- tar. Långfredag var det en stor folkvandring för att se emigranter- na. Många göteborgare följde sina nära och kära. Det var gråt och sorg. Somliga ville se på den stora strömmen, som skulle så långt ut i världen och somliga för att göra sig lustiga över olika situationer, som förekom. Och lika intressant var det att se, när de kom från U. S.A. Då voro de klädda i stora vida pälsar och kap- pa med skinnsidan utåt. Somliga brukade att eki- pera om sig i Nordstan. De ville ha svenska klä- der på sig. Men flertalet tyckte att de voro väldigt fina i sin amerikanska dräss.
Djur
Skrea – jag såg sådant en gång vid Porla brunn. Det var ett par centimeter brett, trint och räckte mest över vägen. Jag tordes in- te gå fram. Jag trodde att det var ett riktigt elände. Det var djur vid djur, fästade vid varandra. Det kom ett par stycken, som drack brunn i Porla. En karl sa: "Det är skrea; jag har hört talas om'et men aldrig sett'et förr." Jag talte om det för mor, när jag kom hem. Hon sa, att sånt är i kärr och att det går från det ena kärret till det andra.