Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Näcken
Näcken brukade man skrämma barnen med förr för att de inte skulle luta sig över brunnen. Han hade far- liga näcketrådar. Men det var inte alltid så vist, för barnen ville gärna se, hur näcken såg ut. Näcken skulle vara en gubbe med skägg.
Vattenväsen
Det var en som så gärna ville lära sej att spela fiol. Och han gick tre torsdagskvällar och satte sej vid ena bro, och där kom Näcken och lärde honom spela. Och sen, när han var fullärd, då spelade han så stolarna dansade, och ingen kunde stå still, och inte kunde han sluta, förrän de skar av strängarna. Jag har själv hört den låten som Näcken lärt honom, och det glömmer jag aldrig. Det var nåt förskräckligt, det är säkert, det. Sjöfrua var som en fisk och hade en svans efter sej. Det minns jag, att när jag var liten, så brukade mamma sjunga om sjöfrua. Hon hade varit och ta´t ena tös på ett ställe, och brodern skulle ta´na tillbaka och frälsa ´na. Han skodde sin häst med något som gjorde honom osårbar, och så red han ner på sjöbotten och hämtade flickan.
Kloka
Berättarens farfar hette Johan Berg och var bosatt vid gamla varvet i Majorna. Gubben kallades "spelsturven" emedan han brukade spela fiol nästan jämt och kunde spela vilken melodi han ville. "Spelsturven" kunde även spela "Näckens polska" vilken han lärt av Näcken. När han spelade denna var allting som fanns i närheten tvunget till att dansa. Då dansade både vagnar och kärror, människor och djur. "Spelsturven" "va i syne" och kunde se kommande händelser. Då han en gång besökte en likkistmakare, kunde han se vilka som skulle ha de färdiga likkistorna, dessa satt gränsle, var och en på sin kista. De som "va i syne" fick icke tala om vad de hade sett, förrän de hade sovit, för annars blev de sjuka.
Vattenväsen
Näcken spela borta i strömmen. Det har jag hört. Jag hade alltid hört talas om att Näcken skulle vara borta vid Skäbro. Så bittida en morgon gick vi till Björketorps marknad, en massa ungdomar. När vi var ett stycke ifrån bron spela det så grant, på fiol. Men det vara bare ett litet grand, sen hörde vi inget mer. Och det sa de, det var Näcken som var där. De sa de kunde få lära och spela av Näcken med. Och de skulle väl kunnat spela, de som lärde av honom. Det var en sägen om att det var en, som hade en ko bort på skogen. På hösten när de skulle köra fram kreaturen, var den borta. Han håga sej inte, utan när han skulle lägga till kreaturen foring, så la han till den med i den tomme båsen. "Jasså, är det så att jag har börjat fora dej, så får jag fortsätta", sa han. Och var gång han la till de andra kreaturen, så la han ett fång i den båsen. När det led till våren kom sjöjungfrun fram med en stor grann ko." Har du fött denna koa hela långe vintern, så ska du få´na nu till sommarn igen", sa hon. Jag tror det var nere i Kolesjö, som den sjöjungfrun skulle vara. De klädde sej och var så fina och granna de där sjöjungfruarna. De talte vid folk ibland också. Och de gick och lånte av folk. Men det var inte värt att folk förarga dem, för då kunde hitta på förtret. Där är en sjö uti Örby, på Stångareds ägor, Hålsjön de kallar. Där är döljevatten i den. Kom man bara till att gå dit så att ingen viste om det fick man så mycket fisk, men om någon viste om det fick man inget. En gång var det då ingen som viste att jag hade gått dit, och då fick jag 5 stor ålar på en gång.
Vattenväsen
Den som önskade lära sig spela Näckens polska, skulle en torsdagsnatt, när det var full- måne, gå till en rinnande bäck och sätta sig vid en "holj" och knäppa på sin fiol, då kom näcken upp och gav lektioner. Näcken ansåg honom fullärd när han inte kunde säga vems fiol han spelade på, sin eller Näckens.
Vattenväsen
Strömkarlen fanns förr. Necken sa' de ock. Han lärde dem spela, men de kunde aldrig sluta spela, och de som dansade, rådde inte med att sluta dansa. Skar någon av strängarna på fio- len, så blev de räddade, men en del fördärvade sej. Det var en som offrade ett köttben till necken. Men han hade ätit upp allt köttet först. Då sa' necken: "Du gav mej ett köttben, men det var inget på, du ska lära dej ställa, men inte slå." Sjöråa, sjöfrua. Hon fanns inte i Dalstorpssjön, men i and- ra sjöar har i trakten lär hon ha funnits. Gamla fiskare off- rade till henne för att de skulle få tur: pengar eller knappar. B. har ej hört talas om näcken i hästgestalt, känner ej hel- ler till seden att binda näcken, då man ämnar bada.
Vattenväsen
Spel Erik i Käpplunda hade sin konst av näcken, han hade gått tre torsdagskvällar till Persbergs fall och tredje gången kom Näcken, när han kom blev Spel Erik så rädd att han inte vågade ta lektioner, men Näcken hann i alla fall lära honom att skulle det vara fart i dan- sen skulle han vända på strängarna så basen fick kvintens plats o.s.v. I bäcken som rinner genom Våmb låg förr tre kvar- nar, vid den nedre, som tillhörde Nerregården sades förr Näcken ha bott, tills de omkring 1890 rev kvarnen. Om de sutto tysta en sommarkväll, kunde de höra honom spela Näckens polska, men gick de till "Vasshju- let" och tittade, blev det tyst och de kunde bara se nå- gon stock ligga och flyta i bakvattnet. Vid Åsbotorpasjön på berget Billingen bodde / Aug. Lagerkvist Våmb Vattenväsen 2. också en näck, han lärde pojkarna, som hade verkligt intresse och anlag att spela, men för att få lektioner måste de offra en vit päng i sjön var gång först. När Näckens polska spelades som vildast, förde de stråken nedanföre stallet på fiolen, ovanför stallet var strängarna då stumma. Den Näcken spelade bara polskor, och så hade han mycket annat för sig. Allt stål han behövde i sitt bo måste han ärligt förtjäna med drängaarbete. Han kunde dyka upp som en dräng på går- den vid sjön och ta sommarstädja och maken till dräng att ar- beta och vara "Nätter" i maten hade de aldrig haft. Att det var en näck förstod de sedan, för sina frikvällar ville han ha på torsdagarna och så var han inte noga med kon- tanter utan ville ha verktyg i lön. Moran på stället hade gjort i ordning en ny halmma- drass till sin "redie" dräng, men dagen efter var det sjögräs i madrassen. När han sedan flyttat på hösten kunde Åsbotorpa- sjön koka ett par dar och då höll han höstrengöring / Aug. Lagerkvist Våmb Vattenväsen 3. efter hemkomsten. Ett par bönder från Grönemad på berget hade fångat ho- (= Näcken) nom en sommar när han lekte med hästarna som gick på bete på berget. De kastade över honom en järngrimma och sen var han låst. De gjorde höstplöjningen med honom och när de släppten tackade de inte ens. Men det blev ingen välsignelse med den plöjningen för sedan dess har det bara växt Hjortron och ene och fälten blev "Blängsmosse" (Blängen). När barnen badade i Åsbotorpasjön, skulle först Näcken bindas vid botten och det tillgick på följande sätt: "De kastade "Smörgås" Det var tre flata stenar, som de kas- tade, så att de gjorde tre studsande på vattnet var och en och för var sten läste de "Jag binder dig Näck, tre gånger i sträck, kom mig inte förnär, när jag badar här." I sjön och bäcken som flyter från denna genom Våmb fanns förr mycket laxöring, innan Gasbetongfabriken och Gullhögens bruk förstört fisket. Att få en 20 à 30 laxöringar en em. när det regnade / Aug. Lagerkvist Våmb Vattenväsen 4. vid bäcken var ingen konst, men i sjön fick man aldrig ett napp, fast man såg hur de hoppade efter flugorna, här hade Näcken sina domäner och den fisken var inte för vanligt folk.
Vattenväsen
Man berättade att näcken fanns i ett bäckadrag i skogen nära Skattomta (Vasabacken). Här brukade han spela på kvällarna. Lundstetta-Fina som bodde på ett torp i skogen nära intill, gick i takt efter Näckens spel. Hon vispade också kvällsgröten i takt efter samma musik.
Vattenväsen
Sjörå talte min mor om, att hon hade sett. Det var där uppe ovanför Tyngryd i en sjö de kalte Hammarsjön. Det var när hon var ung, hon såg det. De gick ett helt sällskap förbi där en kväll. Mor var bliven lite efter och när hon kom mitt för sjön, fick hon se en liten gumma som satt i sjön och tvätta kläder. Hela människan var röd, och kläderna var röda, och baljan var röd och alltihopa. Men rätt som det var, var hon försvunnen, hon åkte väl rätt ner i sjön. Näcken var spelman. Det var väl många som hörde Näcken förr. Han lärde folk att spela, och sen kunde de inte låta bli det, sen var de tvungna till att spela alltid. En del hade för sej de skulle slänga en slant i vattnet, för att de skulle få mycket fisk. De trodde nog att sjörån skulle ha det.
Vattenväsen
Det var några karlar ute i Åsle Mosse med hästar, när näcken kom upp som en häst och lockade de andra till sig. Hade inte den ene kastat järn- grimman i vattnet efter honom, hade de blivit nerdragna allihop. Mosskäringen bykade höst och vår, då var det ej rådligt att någon människa hade sin tvätt ute över natten för då tog mosskäringen den.
Näcken
Näcken skall ha funnits i ån vid Velanda kvarn. Man sa också "ström- karn" om honom. En gubbe tittade in en gång vid gamla kvarnen där och fick se ett så stort frun- timmer därinne. Det skulle också ha något med näcken att göra. Han blev så sjuk efter detta. När de kom till kvarnen för att mala, skulle de lägga en pris snus på ett särskilt ställe i kvarnen som strömkarn skulle ha. Ström- karn spela' inte där, men i Troll- hättan spela' han. Jag var värd på ett bröllop / en gång där nära kvarnen. Då kom jag överens med spelmannen att han skulle klä ut sig och vara strömkar. Han fick sätta på sig en vrängd päls och ett par hundskinnsvantar, och på huvudet hade han ett vrängt kalvskinn som han brukade ha om fiolen annars. Så bad jag bröllops- gästerna komma ut, men när de fick se detta, blev de rädda och sprang in, så att jag måste tala om vem det var.
Vattenväsen
Morbror i Ålycka hade bröllop. Spelemän var Krös-Edvard eller hans far eller farfar. Han hade lärt sig spela utav strömkarln. Han hade kastat ett silvermynt i vattnet, tror jag, och sen hade han fått lära sig spela. Det var vid en å, en väldig ström. Näcken kom och frågade, om han ville lära sej. Emellertid, de höll på och dansade och spel- mannen fick inte fiolen till att stanna. En del hade alldeles slitit ut sulorna, för de kunde inte sluta dansa. Men så hade en känt igen Näckens polska, och då hade han tagit upp sin fällkniv och skurit av strängarna på fiolen. Det hände aldrig på mer än den gången. Det var någon viss natt, de inte skulle mala. Så var det en som kom till kvarnen en sådan natt och skulle ha malet, för de var utan bröd. Han kastade en tobaksbuss i / ån och sa: ”Gör vad du kan”! Men varenda skovel ramlade ur vattenhjulet. Om sjörå eller sjöboskap har jag inte hört något.
Vattenväsen
Sjörå skulle här finnas i ett par små sjöar ovanför Hjelltorp, Tåfösinga de kallte. Jag vet, när min syster gick och läste skulle de gå förbi där en morgon. Då såg de tre små granna fruntimmer på en så grann plats vid sjölandet. De tänkte, de skulle hittat den granna platsen när de gick tillbaka, men de fick aldrig se den mer. Det var sjöjungfruar de såg. Det var en som hade lärt att spel av Näcken. Han spela på en danstillställning en gång. Han kunde inte låta bli att spela, och de andra kunde inte låta bli att dansa, utan de dansa tills de blev fördärvade. Han skulle ha suttit vid åstranden och lärt av Näcken. Djupasjö uppe ovanför Skärsjön här uppe i skogen, den har de aldrig kunnat mäta. Det var ett par karlar som hade för sej de skulle mäta den. Då sa de: "Mäter du mina väggar, så mäter jag dina lägger". Då våga de väl inte.