Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
När ett barn skrek jämmerligt och inte ville tystna, så troddes det att "gasten" hade varit åt det. Man sade att barnet "gastskrek". Uttryck: "gaste å skrike, gastskrike, gaste å gape. Skri- kigt barn kallades för "gast". "Dä ä en rekti gast", en rekti gastonge":
Gastar
I ett berg i Bålabygds gärde är en sten som är klövd rätt igenom, Klövstenen kallar de den. Där var gasten. Det var en gammal gubbe som hörde'n där en gång och han kom utför det. Det var som ett naket barn. Jag såg det en gång vi var i Bålabygd och körde hö. Det var som ett bra stort barn som sprang i skjortan. Det var om det hade blivit lagt något oframkommet barn där i döldom, då blev det gast.
Gasten
När kattugglan kom fram till husen betydde det lik. Hannen kallades haruggla. Och när han satt inne i djup skog och ropade, trodde de, att det var gasten. Ja, gasten det var egentligen döda barns vålnader. Far min hörde en borta i Boskogen en gång. Han visste nog vad det var förstås. Boskogen = Gård på gränsen mot Hjärtum
Gastar
På ett ställe i Björred fann man en knalle död. Man lade honom på en kärra och körde honom därifrån och begravde både knallen och kärran vid Risbäcken. Sen dess har man hört gasten ropa därifrån. Knallen hade begått självmord. Detta har min morbror (född 1865) berättat för mig. Det är ju inte otroligt att gastar i många fall helt enkelt varit en berguv.
Gastar
Gastar, det var spöke. Det var sådana, som hade kommit illa om'et, sådana som hade drunknat. – Där var några pojkar, som var utgångna och gå, det var säkert borta i Tummared. De fick höra gasten, och den ene tog till att härma efter honom. De hann in, men sen slog det till i väggen, så de trodde den sprack. Här var en från Istorp, som drunknade ute i sjön, och den hörde jag mångfaldiga gånger. Dalbopojken kallte de honom.
Gasten
Gasten skulle vara en som var mördad, som aldrig fick ro, som inte blev saliga. De kunde få örefilar av gasten. Det var på sina ställen den höll till. Nattslag av gasten var inte så farligt, sa de, men dagslag det var döden, sa de. Ute vid Ekänga (Gunnarp) var en gammal gubbe. Han och gubben på Ekänga, där jag tjänte, hade vart på Sjönevads marken. Där hade de handlat kreatur, handlat oxar och drev hem. De kom hem fram efter midnatt. De var inne och fick mat där jag tjänte, och sen skulle den andre fortsätta och köra hem. Han är inte rädd för mörkret, sa han, så han kunde gott köra. Han bodde i Gåsekila. När han hade vart å en stund, kom han fram igen; han kom springande barhuvad. Det var en gast, som hade strukit till honom, så han flög å vagnen och mössan flög å honom, sa han. Han sprang ifrån oxarna och sprang fram igen. Vi gick å med en lykta och lette upp oxarna och tog fram dem, och sen blev han där över natten.
Gast
Gasten var här uppe i desse skogarna vid vägen som går till Rydal. Det talte mor om. Hon var inne i Apelhult och skulle gå till Kinna en kväll. När hon kom ett stycke hitom Rydal, börja gasten ropa så förskräckligt inne i skogen. Så var här såna här kinesare som hade björnar med sig och det hade de för sig en björn hade rymt för dem. Så hon var rädd att det var björnen som var där upp i skogen. Hon la i och springa och sprang ända från Rydal till Kinna. Men det var gasten som ropa. Han bruka hålla sig där i skogen. Jag har också hört gastar. Jag arbeta på Kinna Sand, jag var torpare där. Jag skulle göra dagsverken och skulle vara där klockan 6 på morgnarna. Så var jag hemma i lagårn och skulle ge kreaturen en morgon, innan jag gick fram. Som jag kom ur lagårn fick jag höra någon som grät alldeles vilt i en liten kulle där strax intill. Jag trodde hustrun min hade gått ut, så det var något av barnen. Så jag sprang in och skulle se om de var inne alla. De låg och sov allihop.
Gastar
Gasten har jag hört. Jag och mina syskon voro på väg för att meta i småsjöarna häruppe. Då var gasten uppe på ett högt berg och skrattade och ropade. Först trodde jag det var hästar, som gnäggade, men slutligen var han nästan framme hos oss. Jag till att springa. Vem vet, vad det var, men det kunde vara något annat än gas- ten, för på vägen, som går till Rydal, var det många, som hört honom, men jag har aldrig hört honom varken förr eller senare.
Gast
Gasten gjorde många spektakel. Härmde de honom, fick de sej en snyting (= örfil). Och han förvilla dom så galet. När de inte hade annat än furusticker te lyse, rätt som de gick, kunde gasten släcka domses sticka, så den dog. Då skratta'n. Gasten var nå'n sorts andeväsen, som höll sej vid bäckar och träsk. Han kunde inte gå över vatten, utan sprang ikring.
Gastar
En gång var det slåttöl, och då hade tre karlar lagt sej att sova i tuverna. Det var två långa och en kort. Så kom gasten och skrattade åt dem. "Två långa å en korter! Jag ska ta mi lilla hackefila å göra dom lika långa", sa han. Men då kom de upp, och det i en hast, och då flög gasten och skrattade s'att.
Gastar
Gasten var alltid på de högsta bergen. Han ropade, när det skulle bli styggt väder. Han var inte spöke efter en drunk- nad.
Gastar
Vid Stegelåsen (uppåt Stämmemad, Kinna) red gasten på sin vita häst och skrattade.
Gastar
Man hade förr för sig att gastar var ett slags andeväsen. De hojtade och skrek. Man kunde få ont i armar och ben när man blivit gas- taklämmater.