Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Näcken
Man skrämde barnen för näcken. Han kunde dra dem ned i sjön, om de gick ut på bryggorna. Men jag tror inte, att de stora trodde på näcken. - Jag har inte hört näckhistorier annars.
Mord
I Varnhems kyrka fanns till på 1880 talet en krypta, där ett lik var nersatt som inte ville multna. Det bara torkade ihop. När turister besökte kyrkan så skulle alltid kyrko- vaktarn sticka in armen och dra ut ett ben eller en arm och visa. Detta stoppades av Kyrkoherde Holmgren. Liket var efter en fogde, som blivit ihjälslagen un- der Carl XII tid av några bönder. Han behövde inte gå till förmultnelse förrän alla hade blivit straffade, som varit med och slagit honom, men några hade väl klarat sig, eftersom han inte ruttnade.
Mord
På 1850 talet mördade en Furberg sin fästmö i Vagnsjön vid Höjentorp, hon hade tjänat piga i hans hem och blev med barn. När hon ville att han skulle gifta sig med henne, sade han, att de skulle fara hem och tala om det för hennes föräldrar. När de voro på Kungsbron slog han henne så hon svimmade och stoppade ner henne i sjön. Här fann Godsägare Lundberg på Höjen- torp henne, han trodde att en piga hade tappat ett förkläde och skulle dra till sig det, och då blev det upp- täckt. Furberg blev sedan avrättad på Löten, han fick inte nåd för pigan var med tvillingar, så drottningen lade sig emot det. Brorsbarn finnes ännu i Varnhem.
Mord
När de 1904 restaurerade Backgården i Våmb, fann de under golvet skellettet efter ett par knallar. Det hade gått sägner om ett par försvunna knallar, men ingen kunde tro att de låg i Backgården. Det gjordes ingen affär av det, utan de samlade ihop benen och grävde ner dem på kyrkogården. Men nu började folk förstå varför det spökade så där, för många hade sett ett grått ullnystan komma rullande över gården och försvinna i stenfoten. Och andra hade sett gamle häradsommarn stå i sitt fönster och trumma på rutan långt efter han var död.
Stortjuvar
På berget Billingen bodde på 1880 talet en stor- tjuv, som hette Vall. Hans sista bravad var att stjäla en häst i Källegården vid Skövde och fara till Stenstorp och stjäla en häst där. Han blev sedan tagen i en jordkoja vid Valls klev i Hafstena, när han åkte fångskjuts rymde han från sin vak- tare på Värsåsvägen. De gick skallgång på berget men de kunde inte finna honom för han hoppade utför stupet vid Ryd grotta, sedan fångade tre bönder honom i Berg socken i en lada. De surrade in honom som ett paket och körde honom till Skövde Efter utståndet straff samlade prosten ihop respengar till Amerika åt honom, för han hade lovat, att kom han dit skulle han bli en bra karl.
Tjuvar
För över hundra år sedan härjade i dessa trakter en stortjuv som de kallade "Lättfot." De kunde aldrig fånga in honom, men de förstod att han en lång tid hadde hållit till i en kammare i kyrktornet, som sedan den tiden kallade "Lättfots kammare". Han stal bl.a. kyrksilvret i Varnhems kyrka och när han kröp ut ur kyrkfönstret drog han fram en lik- kista till fönstret och klev upp på, och den välte med liket, när han hoppade upp. I Ulunda backar gick de länge och letade efter kyrk- silvret, för det sades vara nergrävt där, men ingen kunde finna det, för Lättfot hade satt skam till vakt- mästare över det.
Sockenramsan
I Skattegårn är det snart dager På grannabacken sover de än I Sveningsgården ä de så tidiga Å i Lillegården där går det med fläng I Stommen där bryggar di å bakar, Å i Brogårn går gammlefar å lagar Å grannafar blåser i lur I Smesgården där har de kalvatur Å i Backgården där väntar di friare å väntar dä gör di la än
Död och begravning
På Våmbs kyrkogård begravde de en gång en klok gubbe, en tid efter begravningen såg dödgrävaren två hål i kullen det var liksom två ögon. Han drämde till med spaden över hålen för att täppa till dem, men då for spaden ur handen på honom och flög en bit bort. Han anmälde förhållandet för prästen och de grävde upp graven, de fick då se att liket hade vridit på sig. Han hade begravts skendöd. Hålena skulle vara en maning från den kloke gubben till de gamla att se upp, så de inte begravde någon skendöd.
Slåtter, skörd och "tröske"
Bönderna i Våmb hade före omkring 1880 två sätt att skörda hö, ett sätt för fälten nedanför berget och ett sätt för skörden av ängarna på berget. Vägen till berget gick i en halvmilslång krok över "Fästia" för det gick endast att komma upp med häst och vagn där. Annars låg slåttermossarna bara 800 meter från byn, men här var berget flera meter högt och så brant att de kunde hålla med häst och vagn rätt under. När höet var slaget, räfsade de upp det ur de sura ängarna och bredde ut det på kala uppstickan- de bergshällar för att torka. Sedan det var torrt, stackades det och då var stackens storlek beroende av huru mycket hö som lämpats att räfsa dit. Under stacken lades mot berghällen några / "Sula Kal" Våmb Slåtter skörd och tröske 2 grenar för att det skulle bli luft emellan om det skulle bli surår. När stacken var färdig, lades fyra stänger "Höstänger" mot den, för att inte det lätta ängshöet skulle blåsa ut i mossen om det blev storm. Dessa stänger hade bönderna resta, var under sin gran mellan skördetiderna. Hemforslingen När höet skulle köras hem, hade bönderna stora skynken, som de lade höet i och virade om och bar det till stupet och kastade ner i vagnen och sedan körde de hem knytena och tömde dem och hämtade mer. Detta stup kallas än i dag för "Hökastet" och beläget rätt emot kyrkan på södra Backgårdens mark. De tog höet i knyten för att det var så lätt och kort, att det icke gick att köra som vanligt, för då hade de fått det mästa på vägen På fälten stackade de som vanligt utan under- / "Sula Kal" Våmb Slotter skörd och tröske 3. lag och höstänger. När knytet gjordes i ordning på berghällen, så bred- de man först ut skynket och lade på så mycket hö som man orkade bära till "Hökastet", sedan veks skynket om som när man virar ett lakan om en smutstvätt och så slog man ett långt smalt rep om från fyra håll och knöt till sedan var det att kasta det på nacken och bära det bort till stupet omkr. 200 m. Tolv knyten beräknade de vara lagom för en häst. Många hade gamla trasiga bolstervar och de var bäst för de behövde man ej knyta för. Nu är de ängarna eller rättare mossarna till- skiftade de båda backgårdarna. Stacken på fälten skulle vara en aln högre än stackaren när den var färdig. Den alnen satte stacken sig, så att när han var färdig att köra in, skulle han vara manshög, annars sade grannarna "att han bara kunde göra pattar"
Vårseder
En sed som de gamla våmbsborna höll styft på förr var, att de om våren bakom gödselstaden skulle plocka nässlor till ett mål. Denna nässel- kål skulle ätas före påsk, dock senast om långfredag för det var den kraftigaste vårkosten och sen blev de inte vårtrötta. Den som ville vara säker på att brödet skulle räcka till, skulle stryka av blommet (?) på det första blommande rågaxet han fick se, då kom inte mjölbingen att stå tom om Olsmäss.
Mördare
Tuneman i Salaligan sitter i ett glasskåp på Säters hospital och där betalar svenska staten 20 kr. om dagen för honom. I Dimbo (Ottrava) fanns en tjuv som satt inne i 27 år för första resans stöld. Han hade ett så häftigt humör att han slog sina fångvaktare på käften och fick straffet förlängt undan för undan. På Hökensås mördade de en knalle, som gick omkring och sålde träskedar. Han blev stenad ihjäl av två drängar, som rövade honom. Dessa två blodiga stenar lade de mitt över platsen, där han blivit ihjälslagen och sedan så småningom blev det en pyramid av kullersten där. Alla som gick förbi skulle offra en sten på högen för att få gå / ifred för gasten, den som inte offrade kom inte från plat- sen, förrän han var blånupen. I Lerdala fanns en fadermördare som hette eller kallades "Kajutten", han lever än. Där blodet från styvfadern skvätte över hans arm, fick han ett våeldsmärke precis lika som blodfläcken. Han hade skurit halsen av styvfadern och trätt upp honom på en gärdesgårdsstör, för han var elak mot modern. Han är den enda i Sverige som fått nåd och sluppit ut efter sitt tredje ådömda livstidsstraff. Det hemskaste mord jag hört talas om var "Ro- marehemsmordet" i Daretorp. Axel Ture Larsson hette mör- daren. Han slog ihjäl en soldat och slaktade honom precis som en gris, öppnade honom och tog ut in- nanmätet och satte pinnar i magen precis som på en gris. Könsdelarna på knekten skar han bort och kastade upp i ett päronträd, när han var färdig gick han in i stugan och lade sig att sova. / På morgon frågade de efter knekten, sade han, att han ligger utanför. Han fångades och bands fast i sängen, där länsman fick ta honom. Han hade blivit hemskic- kad från Amerika, för han var inte riktig. Han blev först dömd till döden, sedan ändrades det till livstids straffarbete, och sedan blev det hospital. Han blev utsläppt och i församlingen samlade de ihop till en Amerikabiljett åt honom. När han kom till Göteborg, söp han upp pängarna och slog ihjäl en polis.
Djävulen
Djävulen har horn på knäna och sitter fastlåst i Fullösa kyrka över läktaren. Han har en eldgaffel och pötter ner folk i en kokan- de gryta och den eldar han med lårben.
Vattenväsen (Djävulen)?
Spel Erik, som var speleman på Frösve Leke- backe i många år, hade lärt sin konst av Djävulen. Han hade skrivit kontrakt med honom genom att med sitt blod skriva ett kontrakt och från spele- backen skjuta det mot kyrkan. Torsdagen efter om natten, så kom kontraktet till honom skjutet från kyrkan och sen kunde han spela Näckens polska till den 13. versen men sen förde han stråken bara fram och tillbaka och Djävulen skötte om melodierna så det blev de vackraste. Den fiolen finns nu i Fullösa och den går inte att laga, flera fiolbyggare har försökt att laga den. "När hornper hade spelat sista versen så sprack den och ingen har kunnat laga den." Ånäcken tog Snickare Anders en kväll då han / höll på att plöja för länge vid åkanten. Sedan hette det, om man talade vid någon som höll på att plöja för länge. "Är du inte rädd att Ånäcken skall ta dej, som håller på och plöjer så länge om kvällarna