Bönderna i Våmb hade före omkring 1880 två sätt att skörda hö, ett sätt för fälten nedanför berget och ett sätt för skörden av ängarna på berget. Vägen till berget gick i en halvmilslång krok över "Fästia" för det gick endast att komma upp med häst och vagn där. Annars låg slåttermossarna bara 800 meter från byn, men här var berget flera meter högt och så brant att de kunde hålla med häst och vagn rätt under. När höet var slaget, räfsade de upp det ur de sura ängarna och bredde ut det på kala uppstickan- de bergshällar för att torka. Sedan det var torrt, stackades det och då var stackens storlek beroende av huru mycket hö som lämpats att räfsa dit. Under stacken lades mot berghällen några / "Sula Kal" Våmb Slåtter skörd och tröske 2 grenar för att det skulle bli luft emellan om det skulle bli surår. När stacken var färdig, lades fyra stänger "Höstänger" mot den, för att inte det lätta ängshöet skulle blåsa ut i mossen om det blev storm. Dessa stänger hade bönderna resta, var under sin gran mellan skördetiderna. Hemforslingen När höet skulle köras hem, hade bönderna stora skynken, som de lade höet i och virade om och bar det till stupet och kastade ner i vagnen och sedan körde de hem knytena och tömde dem och hämtade mer. Detta stup kallas än i dag för "Hökastet" och beläget rätt emot kyrkan på södra Backgårdens mark. De tog höet i knyten för att det var så lätt och kort, att det icke gick att köra som vanligt, för då hade de fått det mästa på vägen På fälten stackade de som vanligt utan under- / "Sula Kal" Våmb Slotter skörd och tröske 3. lag och höstänger. När knytet gjordes i ordning på berghällen, så bred- de man först ut skynket och lade på så mycket hö som man orkade bära till "Hökastet", sedan veks skynket om som när man virar ett lakan om en smutstvätt och så slog man ett långt smalt rep om från fyra håll och knöt till sedan var det att kasta det på nacken och bära det bort till stupet omkr. 200 m. Tolv knyten beräknade de vara lagom för en häst. Många hade gamla trasiga bolstervar och de var bäst för de behövde man ej knyta för. Nu är de ängarna eller rättare mossarna till- skiftade de båda backgårdarna. Stacken på fälten skulle vara en aln högre än stackaren när den var färdig. Den alnen satte stacken sig, så att när han var färdig att köra in, skulle han vara manshög, annars sade grannarna "att han bara kunde göra pattar"
Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.
