Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Varulv
Varulven var en människa som hade råkat ut för trolldom och blivit förtrollad. Den som blev för- trollad kom i en vargs skepnad. Fick han höra sitt namn nämnas, så föll vargaskinnet av och han blev människa igen. Det hörde jag väl mamma tala om så många gånger.
Varulv.
Varulv - det var mycket känt. Men jag kan inte reda't; det har kommit ifrån mig, vad det skulle vara. Jo, jag tror det skulle vara en förtrollad människa, som blev till en varg. Det var trollkarlar, som kunde göra det med sin näste. Det har jag hört talas om här, men jag kan inte klara det. Men varulven skulle kunna göra något särskilt förskräckligt, men det är jag inte god till att håga, vad det var.
Hävande av otur i ladugård
De skulle ta en marsorm levande. Så skul- le de borra hål i lagårdströskeln - ett såpass stort hål, så att de fick ner ormen - så skulle de stoppa ner den där och stoppa igen hålet. Det vet jag många, som har gjort. Det var mot otur i lagårn.
Grodan.
De var rädda för när de skar säd, att de skulle skada grodan. Det kunda bära till de gick före i skåran. Det var mycket bättre om dem förr än nu. De där stora kallta de tosser. Det var något märke med om de skada dem, men det minns jag inte.
Tomtar och "dragmask"
"Dramask" hade de på en del ställen. Den skulle dra till huset, och likaså gjorde tomtarna. De talte om, det var en tomte hos en gubbe. Nu skulle tomtarna ha "viter" gröt (risgrynsgröt) julafton, och så skulle där vara ett ägg un- derst i koppen. De hade väl gett tomten gröt och lagt ett ägg i botten med. Men tomten hitta inte ägget med detsamma, och han blev arg och trodde inte, att där fanns något. Och han tog och döda den störste oxen i lagårn. Men så hitta han ägget, och då blev han förskräckt och tog den döde oxen och bar till grannens lagård, och så tog han grannens oxe i stället och satte den i lagårn i stället för den han hade dödat. / Tomten bara drog till välsignelse till huset. Han kunde väl låta se sig ibland, han skulle vara så liten, och så hade han en röd topp- mössa på huvet. "Dramasken" skulle dra till huset med. Det var som en metemask, sa de. Han var ute på marken den som andra djur. Det var så, att den som hade en tocken mask i hu- sen, skulle vara riktigt rädd om den. Det skulle vara som en vanlig metemask, men det skulle vara som om han var "ihopasatter", sa de gamle. Han skulle dra till huset väl- signelse.
Mara
Maran kunde rida kreaturen, hästar och kor, så de blev så svetta. Det sa de är människor, som blir skapta till marer - jag vet 'et inte. Det var en som tog och hängde en lie över en häst, för maran bruka rida honom. Han hade vänt eggen på lien i vädret. När drängen kom åt stallet på morgonen, satt "gårdbon" (grannen) och red skrense över lien. Då var det "gårdbon", som var mara. Det skulle vara människor, som blev förvandlade till marer. Hängde de då en lie över hästen, fick maran ri på den och inte på hästen; då blev det inte svett. De sa, det ska vara döda människor, som kommer åt folk. De ska oroa dem, så de inte / kan sova och blir svetta. De sa, det var maran som red dem. Då skulle de sätta skor vid sängen, så skulle maran ri i dem och inte på människorna, men de skulle vändas på något särskilt vis.
Dag för vallsläppning
De skulle släppa kreaturen 1:sta maj. Alla kreatur skulle ut då: kor, får och grisar. Grisarna skulle följa med fåren ut och fri dem för räven.
Avrättningsplatser
På galgbacken vid Axvall låg avrättsplatsen för knektarna och här stod galgen kvar 1874. Det var två grova stockar som var resta intill varandra och förenade med en tvärslå. Landsvägen Skärv - Skara gick förbi Galgbacken, men ut- med Skålltorpa stallet hade blivit en ny väg, för folk vågade för sitt liv inte gå förbi Galgbacken sedan det blev mörkt. För på backen skrek och tjöt det om nät- terna, så det hördes lång väg. Mitt för Löten avrättades Furberg, men det var på en nyutnämnd avrättsplats. Den ordinarie låg vid Djäknakrogarna på andra sidan berget. På Djäknakrogarna stod till i mitten av 1800 talet galgen och anordning för stegling och tortyr kvar. Denna avrättningsplats var den ordinarie för Gudhems härad och låg utmed gamla Skaravägen mitt på berget vid en / Fru Maria Bergström Våmb Avrättsplatser. 2 krog, som än i dag heter Djäknakrogarna. Än i dag lever många i bygden, vars fäder voro kallade att bilda spetsgård vid Djäknakrogen på 1830-40talet Det var postrånare och ett par makar som mördat en anhörig för att komma åt undantaget. Hon ville halshuggas i sin brudklädning, och innan de tog mannen, så höll de om varandra både prästen och makarna och då grät hela spetsgården. Avrättningarna var ett folknöje och tjänstepersona- len förbehöll sig fridagar vid avrättningstillfällen. Kvinnor voro också med som åskådare, och det inträf- fade både avdåningar och missfall bland dem. Den som fick Furbergs stövlar för han hjälpte till med att gräva ner Furberg, var en som sedan fick ök- namnet "SulaKal." Skövde stads avrättsplats var 1 km norr om staden vid vägskälet till Hjo och Mariestad. Det var själva hörnet, om den platsen lever ingen tradition om avrättningar. Men av- rättningsplatsen kvarlever i folktradition och gamla handlingar.
Bödeln
Om bödeln går många traditioner om hur blodtörstig han var. Vid en avrättning på Djäknakrogarna hade vagnen med den livdömde gått sönder så han fick vänta, han hade tagit in droppar som skulle verka på honom vid avrättningstillfället, men när tiden var inne och ingen livdömd kom, måste de lägga en höna på stocken som han fick nacka. Han måste se blod då, annars hade han gett sig på spetsgården.
Kyrkstraff
"Se så fin knekta håller vår kyrka," var ett uttryck som hör- des i forna tider i Våmb. Men detta var inget berömman- de, för härmed menas att, böter för otukt och lönska- läge tillföll kyrkkassan och det återkom ofta att vit- limma kyrka. Det bodde i Brandstorps rote sju knektar och dessa voro oftast inkallade för kyrkorådet att ådö- mas böter för de skaffat barn med en piga. Böter- na var 1 riksd 16 sk. och när kyrka blev grådas- kig, så fick hon sig en vitlimning. När någon bötat för otukt hettes det om honom "Jaså nu har du fått limmat kyrka."
Kyrkogång
Min svärfar född i Lillegården Våmb berättade hur gudstjänsterna gick till i Våmbs kyrka på 1860-70t. Alla skulle till kyrkan och dit samlades de i god tid. De som ämnade smita, ställde sig utmed nordväggen utanför kyrkan, så inte prästen såg dem. När prästaringningen ringts och de visste att prästen var inne, smeto de ner till Petters källa och lade sig att spela kort. När det led på tiden för kungörelserna smet en av dem med papper och penna in i kyrkan och anteck- nade kungörelserna. När prästen lämnade pre- dikstolen, smet han ut och läste upp kungörel- serna för sina kortspelskamrater och sedan fort- satte spelet.
Mord.
På 1860 talet mördades en knalle på vägen mot Falköping. Liket gömde de under en brojuta vid Fabians. När vårfloden kom, blev det stopp och översvämning vid bron och när de skulle rensa upp, fick de tag i knallen. Här vid bron skyggade hästarna och ville inte gå fram, så alla var av den uppfattningen att det spökade där, och ända in på 1900 talet fanns det folk, som hade sett knallen gå och leta efter sina knyten i Källegårds- backen. Här samlades en hög med sten av en knytnäves strolek och mindre som folk kastade vid brojutan, när de gick förbi, för att inte bli gastkramade, när de gick över bron. Mördarna har aldrig blivit upptäckta.
Mord
1889 skulle en husar Lans gå på stallvakt vid gamla ridhuset. Han hade att passera landsvä- gen mot Hjo. Här blev han ihjälslagen av fyra ynglingar som var fulla. De blev dömda till fängelse. På den plats där Lans mördades, blev en kasthög av småsten, kastad av folk som var rädda för att bli gastkrammade. Detta är den sista kasthögen inom Skövde stad.