KORPSKRIFTEN
...
Marknad
Logga in
Meny
Folktro & Sägner Mårdaklevs, Västergötland 1941

Grodan.

Upptecknare: Stina f. Christensson Bergman

Transkriberad uppteckning

De var rädda för när de skar säd, att de skulle skada grodan. Det kunda bära till de gick före i skåran. Det var mycket bättre om dem förr än nu. De där stora kallta de tosser. Det var något märke med om de skada dem, men det minns jag inte.

Socken Mårdaklevs
Landskap Västergötland
Härad Kinds hd
Arkivinstitution Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG)
Licens Creative Commons (CC-BY)
Originalpost Visa på Isof Folke

Scannat arkivblad

Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.

Öppna i full upplösning
Scannat arkivblad: Grodan.

Fler sägner från Västergötland

Se alla i Västergötland »
Mårdaklevs, Västergötland

Vättar

Vätta, det var nånting förskräckligt. De var lik en fyrfota, en sandödla. Så såg vätta ut, och de var i vatten. Så om man gick och dika och tog upp en sten, så kun- de där vara såna små i massor. Det kallte de för vätta. Om man var ute och arbeta och blev törstig och drack i bäckar eller så, skulle man spotta 3 gånger och säga: "Pfy för vätta och pfy för Näcken och pfy för allt ont!" Det gjorde alltid de gamle gubbarna, det minns jag gott. Sen kunde de dricka vattnet. Brunnsvatten hörde jag aldrig var farligt. Det var när de var ute och drack i bäckar och sånt. De fick vätta, om de drack sånt vat- ten. Den sjukdomen de fick av vätta, kallte / de vätta med. Det hade vi en, som gav ut me- dicin för vätta. Men det var säkert ingenting annat än äggvita. Hon var inte kvacksalverska på något annat än på vätta. De kom många mil ifrån och sökte henne. Hon kokte ihop nån- ting de skulle dricka. De fick en halvstopa- butelj full av henne, som hon hade kokat ihop. De var gudeligt förskräckta för de här små de kallte vätta. Men det fanns också flera djur, som de var rädda för. "Den onde biten" kallte de ett. Det är inte annat än tryck man fick. Det var i fingrarna. Benet värkte rik- tigt sönder. Det kallte de gamle "den onde biten" Och det fick en av en sorts djur de kallte den onde biten. De var ett par decimeter långa men smala som en silketråd, och så var de lite svarta på huvet. De var under stenar i ma- der och så där. Om man råka till och röra såna, fick man "den onde biten." Och det var / inte annat att göra, än det fick värka tills det värkte hål.

1941 Läs sägen →
Mårdaklevs, Västergötland

Vättar

Vätta var en slags fisk. De likna fisk, men rumpan var vidare. – Det var en käring här borta, som gav ut för vätta. De blev sjuka – en del blev riktigt stolliga – om de råka ut för vätta. De fick det i vattnet. Om de drack vatten i sådana källor, där det fanns vätta, så skulle de få vätta. Hon bodde uppe i Håcksvik, den som gav ut för vätta. De gick långa vägar dit. Det var en sorts pulver hon gav ut. Det lukta så illa, så där var väl en hoper rälighet i det; dyvelsträck skulle där vara i det.

1941 Läs sägen →
Mårdaklevs, Västergötland

Lyktgubbar

Lyktegubbar såg man väl. De gamle var förskräckligt rädda för lyktegubben och trodde det var något spöke. Det minns jag ute vid Ekänga (i Gunnarp). Där var ett kvarnfall och ett damm, och där släppte de ut vattnet, när de inte mol, och då blev det så sankt där intill. Där såg man ofta ett lyse. Ibland gick det sakta med ett stadigt ljus och ibland for det så galet. Det är där som ligger för- multnade växter och djur, som det stiger upp sådana gaser. Men de gamle var så rädda för lyktegubben. De trodde det var en gubbe, som gick med en lykta. Det var någon sorts spöke, men de hade ingen föreställning om, vad det var för en sorts karl. Det vet jag i Ekänga, / där syntes den så ofta. Isynnerhet om här var tjäle och lite disigt, då klicka det nästan inte utan att lyktegubben syntes.

1941 Läs sägen →
Utforska fler sägner & folktro
MIMER // Kunskapsassistent KLAR