Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
Det skulle bo troll i ett berg ute i Tyngryd. Det var en gammal gubbe de kalte´n ändå för Vasen, han var utför trollen flera gånger. De ville ta in honom i berget. Han tog till att ropa så förskräckligt, och då sprang folk dit, och då låg han utanför berget. Var gång han hade varit utför trollen, skulle de köra honom med ett par oxar och så skulle han åka baklänges. Det var väl för att det skulle ta makten ifrån dem. Han blev sådär som hade varit svagsint när han varit utför trollen. Men så dessemellan kunde han vara bra långa tider. Trollen bytte barn för folk med. Det var väl folk så rädda för förr. De som trollen lämna, var så illavulna, de hade huvud så förskräckligt stora, och så växte de inte. Nu för tiden är väl trollen borta. De påstår, att åskan har slagit ihjäl dem.
Vattenväsen
Vi skulle alltid kasta en liten brödbete i vattnet, när vi skulle gå i sjön och bada. Det var för att inte troll eller spöken skulle göra oss något ont. En gång, när jag var sju eller åtta år, var jag och min syster och badade i Käringe sjö. Då såg vi två stycken frun- timmer, som först satt på kanten vid ån, men se'n gick de ut på sjön och kom emot oss. De var klädda som vanliga fruntimmer, men de hade korta kjolar; jag minns jag såg de- ras långa ben. Och den ena höll upp ett rött huvud i ena näven och den andra ett grönt. Vi trodde de kom och ville ta oss, så vi sprang hem nakna. Det var sjörån. De hade sett dem där förut; därför kallade de den sjön för Käringe sjö. Näcken eller strömkarn var i samme sjön. Han satt och spela vid lusse och tummesmäss och om jul.
Odens jakt
Min man född i Kölaby församling, Älvsborgs län, 1858, talar om att hans farfar, född i slutet av 1700-ta- let berättat, att han både hört och sett Odens jakt. Den skulle sett ut som ett par stora, svarta hundar, som man inte kunde säkert säga antingen de sprang eller flög. Han trodde sig en gång ha träffat Oden själv då han (sagesmannen) en natt gick ensam i skogen. Först kommo hundarna som jagade en kvinna, vil- ken såg ganska anskrämlig ut, och strax efter kom en ryttare på en svart häst. Han ropade till farfar "Såg du jakten?" Men mannen tordes inte svara. Synen försvann lika fort som den kommit. Som farfar säkert trod- de att den jagade var en häxa, så trodde många med honom att det var trollen som Oden höll räfst med nattetid.
Offerkastar
De bodde en trollkäring på Rudersko- gen, de kalla henne "Meskostenskäring," det var på Hjovägen mellan Kyrke- falla och Mofalla kyrkor. Då var det en bonde, som bestämde sig för att ta "blodvite" av henne, så skulle hon inte kunna göra honom något illa sedan. Han skulle då slå henne med vänster hand "avigt" l. "ansches" (motsols), så att blod kom ut. Om detta lyckades, så kunde hon ej göra honom något sedan, men misslyckades han, så gick det illa för honom själv. Men han träffade henne och slog blodvite på henne, och på den / plats på skogen efter vägen, där detta hände, kastade sedan alla vägfärande en pinne på den plats, där han "slagit en trollkäring". Men det skulle väl bara vara som ett minne. Jag gick där med min farfar en gång, och då fråga jag honom, vad pinnahögen betydde, då tala han om detta. Men gumman dog inte där, och hon kunde trolla andra även efter detta, det var bara man- nen, som slog henne, som hon inte rådde på vidare.
Lucia
Framme i byn hände det i min barndom att gamle smen Johannes dotter klädde ut sig till lusse och kom till granngården. Hon hade en krona på huvudet av papper och halm. De kallade henne Lucia. Hon bjöd alltid på något. Seden förekom också för omkring femtio år sedan. Men därefter har den upphört. Nu skall man ha lussesup och kaffe i ottan. Pojkar och töser klär sig i gamla vrängda pälsar och går omkring på gårdarna den morgonen. De kallas lussegubbar. Annars skulle lussegubben vara ett troll som var ute lussenatten. Grisen slaktades förr i lusseottan inne i stugan. Lusse natt stannade kvarnen i Mellby. Då svor mjölnaren till och kvarnen började att gå mycket fortare än förut. Men gasten satt i ett stort träd och skrattade. Mjölnarn tjänade honom med det att kvarnen gick.
Barns födelse
Den första lindan barnet lindades i skulle brännas upp. - Ljus skulle alltid brinna, tills barnet blev döpt. - Man fick inte ta ut barnet efter solnedgången förrän det blev årsgammalt. - Barnets kluter fick ej heller hänga uta förräns barnet var årsgammalt - för att skydde det mot trollen. - Så skulle man hänga en 3 skilling på bröstet på barnet. - Det var inte vem som helst som fick se på barnet, för då kunde det få vissa sjukdomar på kroppen. Mödrarna skulle ej heller gå ut, utan att känn ståt, innan de var kyrk- tagna. - För att skydda barnet mot fallandesjuka, skulle inte modern innan barnet var fött, få se på slakt. / Dopet: Barnen döptes mycket tidigare förr än nu, men innan modern "Kyrktogs", skulle det för- flutit 6 veckor. Dopklänning förekom ej. De barn, som var "oäkta", fick ej döpas inne i kyrkan, utan skulle döpas i sakre- stian.
Troll
Farmor berättade: "Det var en gång ett snällt troll, som bodde i ett berg. Om något kärl gick sönder för folket i byn, så gick de bara till berget och lade det utanför om kvällen. Sedan gingo de dit nästa dag, och då var det lika helt igen. Så tyckte folket i byn, att trollet borde ha någon lön för sitt arbete. De sydde då en vit skjorta till trollet och lade den utanför berget en kväll. Om morgonen, när de gingo dit, var skjortan borta. En annan kväll var det en bonde, som gick dit med en sotig kaffekittel och satte utanför berget. Om morgonen, när han kom dit igen, så låg den där också, men den var inte lagad. Då blev bonden arg och frågade varför inte trollet lagat kitteln. Trollet svarade då, att han inte ville sota ner sin nya skjorta.
Det späda barnet.
En havande kvinna fick inte titta genom nyckel- hål eller dörrspringor för då blev barnet vindögt. Hon fick icke heller dricka ur ett fat, då blev bar- net vidmunnat. När barnet skulle döpas, skulle fadern lämna det till bärgumman. När barnet var döpt skulle bärgumman återlämna det till fadern och säga, jag fick en hedning av dig, här har du en kvisten av mig. Besökande gummor skulle lägga pengar i lindan vid barnets bröst så inte modern såg det. Kom det någon besökande kvinna och berömde barnet, var det icke bra, för då blev barnet sjukt. Man skulle hålla elden i spiseln brinnande tills barnet var döpt, slocknade elden kom trollen och byto / barn. Var barnet blivit bortbytt skulle man taga det ut på sopedynga och piska det, så kunde man kanske beveka trollmors hjärta, att hon kom tillbaka med det rätta barnet, hon kunde icke se att de piskade hennes barn.
Ordstäv
”Väla tämmer la dôm” sa han som skulle tämma stuta. ” De e’ en sådden fare (farsot) som går” sa han som kom under kärra, så hjulet gick över nacken. ”Betti môra” sa han som vakna i mörkninga (skymningen) ”De lygner la allti nôt” sa käringa när ho satte sopekosten för dörra. ”De’ e’ inte gott å håga allt,” sa han som gick åt skogen och glömde yxa. / ”Ja e’ nyss hitkommen” sa han som låg i ålekista. (Det var en som skulle stjäla ål men ålkistan var låst. Då kröp han ner i den, men kunde inte komma upp igen, utan fick ligga där tills ägaren kom.) ”De e’ gott o. få lite salt i livet”, sa han som stal korven. ”Inga orning”, sa katten när han ble’ utkörd julafta. En ska ljuga lång o. smalt, så de går i folk. De en inte gör i ti’ får en göra i oti’. Ja säljer mi kaka på torget, så sk---r inte råttera i mjölet. / Smen’s märr o. skomakarns käring får ofta dan- sa barfota. Har en ingen mat ska en ställa te kalas, har en ingen ve’ så ska en bygga. Du har för lite talg på tomma. Slätta hörer, buska ser. Odygda kommer ifrå skogsbygda ner te slätt- bygda o. tigger ve’. När nek läggs på ren ska piga spinna en kvällsten. (Man skulle börja ”göra kvällseta” i skördetiden o. då hinna så mycket på kväl- len, efter utearbetet, som att spinna en ten garn. / ”De e inte gott o. veta var haren har sin gång” sa den som satte snara på taket. Kan du inbilla bönnera att hara’ värper ägg? De’ e’ konstia hara, di gröne. Ja’ tycker ja’ hör mina lus hosta, Ja känner mina lus på gången. I nödens ti’ tar höken skator. När en talat om berga e’ trolla i första. I oti’ ska en troll dräpa, annars dör dej inte. ”Själv gjort får själv ha’t” sa trolla. / Den som inte har vett så brukar han ovett Den som gärna vell sjonga får allti’ nå’t te visa. De som e spunnet i trå’n de setter la där. De bätter o. gå kringelikroka än ligga i o. ropa. Två stora trivs inte i samma påse. Di store känner varandra, di små spänner var- andra. En får la vänta o. lyfta på hatten tess @ kommer. De går inte o. få plats mä’ hela väla i ett kalveskinn. / Penga gifter bort troll, vackra flickor gifter se sjôlv. Kort å tärning ä Satans gärning.
Häxor och trollkarlar
Min mor fick "***skôte" (skottet) i halsen, det var sådant där "***trôll- skôtt", egentligen var det ämnat åt far. Det stack till som ett spjut i halsen på henne. En gumma hade gjort detta. Tvagekvistar o sånt där vasst skulle det vara i dem. En gumma i Sandfallet i Tived o en gubbe på ett annat ställe där kunde trolla. De kom till gumman med en ko från ett ställe, o då var hon ej hemma själv, men hennes döttrar släppte ut tjuren. Så kom hon hem, o då / gjorde hon så mycket att de fick leda kon baklänges hem. Men sedan var de till gubben där, o han gjorde om det o gav kon nånting, en boll, så hon blev bra. Sen kom gumman dit efter så svetten stod av henne, o hon slog ihop händerna o sa': "Nu kan ja varken skratta eller gråta." Och när hon sen kom hem, låg hennes tjur död där. - Stället, där gubben bodde, hetter Tivedstorp.
Näcken
Näcken höll till i forsar och vattenfall och lärde ut i fiolspelning, så vida den som önskade lära sig spela hade lovat att "gå i förbund" med honom. I tre tordagsnätter under själva spöktimmen skulle den (eleven) sitta vid ett vatten- fall och först tredje natten kom Näcken. Grantunna i Duvered i Magra sades ha lärt sig konsten av Näcken eller Strömgubben, som han också kallades. Grantunna var född på ett ställe, som hette Grankärr, och han tog sig namnet därefter. Grantunna var också en mästare i att spela. En gång vid en dans, dansade ett par på honom så att fiol- halsen bröts av, men Grantunna visste råd. Han sprang ut i köket och fick fatt i vedträ och band / fast på fiolen och fäste strängarna och sedan spelade han som förut, och dansen gick därpå nästan vildare. Då han ju kunde spela huru än instrumentet var, ansågs det givet att han kunde trolla. Han var också vida beryktad och anlitad.
Om trollen i Kleva berg i Mårdaklev
I Kleva berg bodde förr bergatroll. En gång en tidig otta körde en bonde till kvarn. Då fick han ta en dörr i berget, som stod öppen, och han såg att det gnistrade och brann en stor brasa där inne, och han hörde någon som sa: "Dödi, Dödi, Dinte lelle, Dinte lelle trolla i elden och brände upp sig." När han kom hem talade han om vad han sett och hört. Där höllo de på med att brygga juldrickat, för det var så där en vecka före jul. Där inne var också en kvinna, som han aldrig hade sett förr. Hon var stor och grov, och hon hade bröst så stora, så hon hade slängt ett över var axel. När hon hörde vad bonden berättade skrek hon: "Då va' de' min unge" och sprang. I hastigheten glömde hon den kittel hon hade haft med sig för att ta vörten i. Den kitteln var av mässing, och det påståss, att den finns kvar ännu.
Bergväsen
Inne vid Aphult (Apelhult) vid Stora Holsjön, där var en smed som smidde inne i berget. Han smidde liar. De fick aldrig se smen, han visade sig inte. De bara beställde liarna, så blev lien utlagd utanför berget dan efter, och där fick de hämta den och så fick de lägga pengar för den där också. Om de högg i sten eller vad som helst med den lien, så gjorde det ingenting. Såna liar kunde han göra. Det vet jag gott, där var ett hål i berget man kunde krypa in i. Där skulle vara en underjordisk gång, som gick ända till Örby. Det talte min mor om, hon var ifrån Finnebo i Örby. Och hon hade varit inne flera alnar i den där gången i Örby, men så hade det rasat, så hon kom inte längre. Och det påstod de det var den gången ifrån Aphult, som gick ända bort till Örby. Det var förstås troll och sånt som hade gjort den. Det var ett bergatroll, den där smen, det hade de för sig.