Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tjugondag Knut
Eljest hade de för sig att tjugondag Knut skulle ju- len ut. Då sopade de ut julen. Då fick karlarna ta på sig blaggarnsskjorta, och så fick de börja med att äta grovt bröd igen.
Stadens handel med landsbygden M 160
1. Handlarna reste inte ut till landet och köpte upp, vad jag vet. De passade på, när bönderna var i stan på marknan eller på de vanliga fardagarna. 2. Bönderna hade allt sina vissa ställen, där di handlade. G. P. Wiman och T. Nilsson och Co. var de förnämsta ”bondhandlarna” här i Majorna. (Man sa just inte ”bonde” eller ”bondhandlare”, för det var någet skällsaktigt.) Det var nog också så att Lundby- gubbarna handlade hos sin handlare och gubbar från andra socknar hos andra. Här i Majorna fanns flera stora handlare som köpte upp vad bönderna hade med sig, helst i spannmål. De hade stora spannmålsmagasiner bredvid sina speceriaffärer. Många handlare var bankirer samtidigt: de tog böndernas pengar mot högre ränta än vad / bankerna gav. Bönderna skulle alltid ha på köpet. De gick innanför disken och plockade åt sig tvålbitar, tobakstänger och en del, som de ville ha. Sen när de skulle fara hem och var fulla och glada satte handlarna upp alltsammans på notan och bönderna betalade. Varje diversehandlare sålde brännvin på den tiden. Så bjöd di bönderna på en sup eller två och var det riktigt väl fick de gå med in på kontoret och få kaffe och en halva. Hantverkarna hade fullt att göra med sina kunder här i stan, så de reste inte ut till lands- bygden för att ta upp beställningar. Men ville någon bonde köpa av dom, när han var i stan, så gick det ju bra. 4. Att handlarna härifrån stan gått omkring som gårdfarihandlare vet jag inte, men på Larsmässe- marken då brukade stadens handlare klä ut / sig till bönder och stå på torget och sälja. 5. Se mom. 1. 6. Nerifrån Halland längre än ifrån Varberg i söder och från Borås i norr och sedan hela mellan- området kom bönderna till torget på vanliga fardagar. Men de flesta kom från socknarna på Hisingen. Bönderna körde hemifrån på natten och brukade vara i stan redan klockan 3 på morgonen för att få en bra plats på torget. Hisingsbönderna körde i kapp ner till Färjenäs för att först komma med färjan, ”bonnefröjda”, över älven till Kustens brygga. Det kunde vara långa köer med bönder, hästar och kärror, för färjan kunde bara ta en tre, fyra stycken åt gånger. Än värre var det när bönderna skulle hem om kvällen. Då var di fulla och di körde allt vad di kunde. Hisingsbönderna åkte alltid i tvåhjuliga kärror, de hade ett ben i kärran och det andra kämpade utanför och så stog di på hästarna. Det var under- / ligt att det inte hände fler olyckor. När di kom fram på morgon, kunde de gå till närmaste handels- gård och ställa in hästen, handlarna hade alltid iorddninggjorda stallar. Om bonden kom så tidigt att det inte var öppet i handels- gården, då kom det alltid schåare och pojkar som inget hade och ville hålla hästarna. Det blev ofta dispyt dem emellan: ”Den här hästen ska jag hålla, för han känner mig” osv. Bonden som lämnade mjölk åt oss, han brukade alltid komma hem till oss på morgon kl. 3 och få ligga och sova i en soffa i köket, tills torghandeln skulle börja klockan 6. 8. Ute vid Klippan fanns en tullstation förr som nu. Där fick båtarna betala för att få komma igenom. Vid Galgekrokarna i Getebergsäng där var förr en tull. Vid Stigbergsliden var en bom tvärs över Allmänna vägen, där man fick betala en avgift för att komma igenom, men det var inte tull, / utan ett privat bolag hade byggt om Stigbergsliden och de skulle genom avgifterna få in pengarna för ombyggnaden. – Man försökte på många sätt att lura tullen. På den tiden fick tullen erlägga 25 kronor till den som dom visiterade utan att finna något tullpliktigt gods. Klädde man då på sig allt vad man hade och gick genom tullen, kunde man bli misstänkt och så förtjäna 25 kronor, och det var mycket på den tiden. Kusttorget var det förnämsta salutorget i Majorna. Där sålde bönderna mjölk, smör, ägg, kött, potatis och rotfrukter. Det fanns ingen kontroll på varorna och det var inte vidare hygieniskt. Bönderna hade den fula ovanan att blåsa upp kött- bitarna med kritpipa, så att det såg stort och grant ut. Ibland kunde det hända att man sålde dödfödda kalvar. Det vet jag då en gång en käring som gjorde. När gummera kom för att köpa, så skulle de alltid smaka på varorna först. / De drog med sin smutsiga tumme i smörbyttan för att smaka på smöret, och mjölk tog man sig en klunk ur mjölkmåttet. På torget fanns också gummor som sålde hem- kokta karameller. Så’na gummor satt också lite varstans i gathörnen. De hade ett litet bord och en stol som di satt på. Utanför Kusttorget var en bred trottoar, där stog di och sålde trä- skor och lerkärl. Spannmål såldes inte på torget, det hade inte lönat sig; inte heller blommor som nuförtiden. Men granris om vintern och löv till midsommar sålde di, stora lass. Samma dagar som det var torg, onsdag och lördag, såldes fisk från en fiskeflôte, nere vid kajen. På Kusttorget stog det alltid massor av gamla sjömän. Då fick man veta allting, di spådde väder och pratade och skvallrade. Där samlades alltid karlar som sökte arbete, och många förmän / gick dit, när di ville ha arbetare. Det var som en föregångare till våra arbetsförmedlingar. Bönderna hade sina ställen i staden där de lämnade mjölk, ägg, smör och kalvkött. De kom var onsdag och var lördag. Mjölken surnade ofta, men det fick man hålla tillgodo med. Man hade i allmänhet samma ”mjölkfolk” i många år.
Stadens marknader M. 161.
Förr hade vi alltid marknad här i sta’n, Larsmässe- marknad kallades den, det var någon gång i augusti. Marknaden höll på i flera da’r och första dagen var den mest intensiva handelsdagen. Marknaden var på nuvarande Drottningtorget. Där stog bönderna och sålde sina vävnader och vad de hade förfärdigat under året. På S:t Eriks torg stog pigor och drängar och bjöd ut sig, di stog där med sina betyg i händerna, det såg jag då. Så fråga’ bönderne: ”Hur gammal är du, får jag se på ditt prästbetyg!” Så var det prutning därvidlag också. Marknaden var fri, så att vem som helst fick stå där och sälja. Alla på landet som hade vävt eller gjort något sånt, så skulle di sälja på marknaden och få pengar. Riktigt långväga ifrån kom man inte till marknaden / utan mest från Göteborgstrakten. Handlarna i sta’n skickade sina biträden till marknaden för att stå där och sälja vävnader och inbilla folk att de var ifrån Sjuhäradsbygden. På marknaden såldes förnämligast vävnader, duk- tyger, servetter, lakansväv o. d[y]l. En specialitet på marknaden var Kungälvs pepparkakor – oftast bakade i Göteborg –, en annan specialitet var marknadsdockorna, skurna i trä och målade i rött, grönt, gult. Det märktes nog i stan att det var marknad. Bönderna kom i stora hopar, satt på krogarna och söp. En del av stadspojkarna gav väl bönderna glåpord, men bönderna var kvicka i mun och kunde ge dom igen. Det hände allt, att det blev slagsmål mellan lands- pojkar och stadspojkar. Men det var en god polis- uppsikt i sta’n då som nu, så det blev inget farligt av det. Men nog fick poliserna bura in en och annan om kvällen.
Stadens marknader M 161
1. I staden hölls först två stora marknader; en i april (24 apr) som di kallte ”pigemarknad”, för då var pigor och drängar inne i stan och tog städsel, och en marknad i augusti (8, 9, 10 aug.) Larsmässomarknaden. Larsm. Marknaden var betydligt större än pigmarknaden. Den pågick i tre dar, första dagen kallte di ”mark- nansaftane”. 2. 3. Okänt av uppgivaren. 4. Marknaden hölls på stora Salutorget. 5. Några fasta bodar el. stånd fanns inte. Torgvarorna såldes direkt från långkärrorna, ”rånarna”, och leksakshandlare och andra hade ett bord och fyra stolpar med tältduk spänt över till tak. 7. 8. 9. Bönder som kom nära ifrån brukade resa hem / igen varje kväll, men de mera långväga tog in hos släktingar och bekanta, och många fick bo hos hökare, som alltid hade särskilda rum el. kamrar för bönderna. Då fick di lite halm att ligga på och så ett hästetäcke att lägga över sig. Ngn servering där förekom inte. 10. Hästarna fick man ställa in där man bodde. 12. Det var ingen bestämd tid när marknaden skulle börja, utan så fort bönderna kommit till torget och spänt ifrån hästarna från rånarna kunde affärerna börja. Vid 8-tiden brukade de vara i full gång. 13. 14. På pigemarknader i april såldes mest läder och skinn. Torr fisk sålde di också då. På Lars- mässemarknaden fanns allt vad man kunde tänka sig. Mest vävnader av alla slag, kostymer, bord- dukar, servetter. Mycket ull, ullgarn, strumpor, ylletröjor. Så fanns där husgerådssaker, lerkärl, / och en massa leksaker, särskilt trädockor. Även guldsmedsvaror kunde man se där. Av matvaror såldes grönsaker, kål och rötter, där fanns gum- mor som sålde lax, och långa rader med gum- mor som sålde Kungälvs pepparkakor i sina kistor. Man sålde frukt, Larsmässepäron, ”stora som svanhalsar”, och vax, honung, stora kara- meller, pärlband, granna broscher, krimskrams och en del så’na ordningar. Vem som ville fick sälja på marknaden. Dom som sålde var mest bönder från trakten härikring och så möjligen ngn handlare från staden. Staborna som allmänt gick till marknaden, köpte tyg, ull och liknande, medan bönderna köpte leksaker, broderade nattkappor, karameller åt fästemöa o.s.v. Det hände också att fiskhandlare sökte sig till staden vid Larsmässomarknaden för att sälja fisk åt bönderna. Di hade torkad rocka, spillånga m. m. Så var det en hel del som gick ikring i raderna / och bjöd ut psalmböcker och visböcker. Till bönderna. Det var alltid brukligt då, att när bönder förlovade sig skulle de ge fästemöa en halsduk, en psalmbok och så en stor grann karamell med ett hjäärta på och en vers. Dessa saker kunde de köpa på marknaden. – Visböckerna som man sålde innehöll ett par tre kärleksvisor t. ex. ”Amanda satt med en krans i håren, så änglablid som en ros om våren. – Stadens garn- och vävhandlare brukade köpa vävnader och så av bönderna på marknaden, men de väntade alltid till alldeles på slutet och köpte slumpen för billigt. 15. Alldeles bestämda platser var det inte, varken för handlare eller varuslag , men det var mest så att tyghandlarna stod i mitten på torget och kramhandlare och andra utefter sidorna. 16. Alla skulle gå till marknaden och handla. Där stog gummorna vid sina ”rånar” och sålde och rökte pipa. Så hade de alltid en / bok där de slog upp och såg efter ”var alna kosta’”. Om det behövdes eller inte så skulle det alltid prutas. Så pågick kommersen till mörkrets inbrott. 17. Kreaturshandel förekom inte i samband med dessa stora marknader. Särskild kreatursmarknad hölls i staden en gång i månaden. 18. 19. Se föreg.! 20. Som bönner ä snåla så tog di mat mä sej. Di hade tinor med ost och smör, speke- korv och spekefläsk och det satt di och åt på lassena. En gumma kokte kaffe i två stora kittlar. Det gick hon omkring och sålde i raderna till bönderna för 3 skilling koppen. Så sålde di välling i stora bleckflaskor. 21. Några speciella nöjesetablissement på själva marknadsplatsen fanns inte. Men karusell och vaxkabinett o. dl. brukade finnas i stan på somrarna och dit gick bönderna. De kunde / också helt enkelt gå ut i stan och gapa och titta på alltihop. 22. Någon sörskild polis vid marknaderna förekom inte. Bönderna söp, sjöng och skrålade, men det var inte farligt. Bönderna vågade knappast lämna sina kärror och korgar, för det var många som stal av dom. Särskilt vanligt var det med pojkar som stal frukt. 23. Det var ingen bestämd tid när marknaden skulle sluta, utan när bönderna hade blivit av med sina varor så for di hem. 24. 25. Inte känt av uppgivaren.
Förbud för vissa handlingar
Man fick aldrig stå under en port på kvällen eller natten. Man får inte stå i vägen för dom, man inte ser. Då kan man få ett slag. Min mor fick ett sådant slag en gång. Det var en påske- kväll. Hon hade just kokt gröten och skulle gå ut och se vad karlarna hade för sig. Hon ställde sig mitt i porten. Då fick hon sig ett slag, så hon föll i gatan och ansiktet riktigt svullna' upp efteråt. "Stå inte i någon port!" sa hon alltid till mig. Barnen fick inte lämna mågot kvar på tall- riken, några "minnesbitar", för då kunde de för- lora minnet, det sa väl mamma till mig hundra gånger. En del människor, helst gamla fruntimmer, / skulle man akta sig för att möta. För då var det lika gott att vända om igen. En del människor hade onda ögon, sa man förr. De var onda och ville ont. En så'n män- niska ville man inte ha att göra med. Jag känner en person – han lever än i dag – som inte, på en bjudning eller så, vill hälsa på en person i ett annat rum genom att räcka handen över tröskeln. Det betyder ofärd, menar han. Om ett fartyg låg förtöjt utmed redden och råttorna lämnade fartyget, så var det risk för sjömännen att lämna land och ge sig ut till sjöss med fartyget. Inte heller ville man företaga en resa vare sig till lands eller sjöss på en fredag. Om man hade möblerat en lägenhet, så skulle man sen inte flytta på möblerna, för det skulle inte vara bra. Antingen skulle man då få flytta, el. också skulle ngn. dö.
Tabu.
Man skulle inte prova en annans skor för då skulle man få alla hans bekymmer. Man skall aldrig vara tretton vid bordet, för då är det någon som dör. En hästsko över dörren skulle vara så lyckat trodde vi förr. Men den måste vara hittad.
Påsk
Dymmelveckans dagar: svarte måndag, vita tisdag. -, -, -, pås- ka lorda' eller påskafta. Långfredagsriset var det tal om. Man skulle inte använda mjölk långfredagen - den skulle svetta ut eller vad det var. Påskafton på kvällen skulle man ha spjället stängt för påskkäringer. Påskeld brukade vi ha, men inte någon eld vid annat till- fälle.
Vårhalvåret
Det var ingen bestämd hörfrösdag. Kornet sådde de på Urbanus. Veckoräkningen alldeles okänd. Har inte hört att rävhonan lär ungarna skrika Kristi himmelfärdsafton. (K. säger rävula i lya)
Djur
Göken kommer den 9 maj. Han gal tills förste hö- stacken kommer upp. Har inte hört att han blir hök. Sör gök är dör gök nol gök är gor gök östgök är töstgök västgök är bästgök.
Naturfenomen
Åskan kallade de Goa. De tog fram bibel och psalmbok och satte sej att läsa, när åskan gick; de trodde de var säk- rast då. Ej tal om åskvigge eller torvigge. Nordsken skulle betyda krig. Jag minns det var så märkvärdigt norrsken flera kvällar i september 1870 före fransk-tyska kriget.
Naturföremål
På Skämningsfors är en källa, som de gick till på midsommarafton förr. De bara drack ur källan och lekte på planen ikring källan. Vet inte om de offrade i den. Jättar har kastat två stenar mot Kappells kyrka; de lig- ga bägge på Krogstorps mark. På bägge stenarna kan man se märke efter bandet, som jätten haft om stenen. Jag tror att han stod på Ålleberg, när han kastade dem. Jätten på Omberg kastade en tuva ut i Vättern - det blev Visingsö.
Påskeldar M 155
18. Påskafton hade vi alltid påskeldar. Vi stal i brädgården, och slog sönder duveslag, kaninhus och vad vi kom över och drog med oss till elden. Uppe på bergstopparna tändes eldar tex. vid Skansen Kronan och i Kråkestadsbergen.
Vårfrudagen M 155
1. Inga särskilda förberedelser till vårfruda'n, el. vaffle- da'n som di gamle sa'. Man åt mjölkmat den dagen. Vanligen gräddas våfflor men tunna pann- kakor med sylt emellan förekom också. 2. 3. Inga sådana bruk förekom i staden. Di brukade säga att om det var vackert väder på vårfrudagen så skulle det bli mycket skörd, men, annars vet jag inte att di sa' ngt. 4.-6. Inga föreställningar, talesätt el. dl. om tranan el. bruk i samband därmed är kända i staden.