Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Näcken
När de skulle bada, så fick de binda näcken med stål eller järn och säga: "Näck, näck, stål i vattnet". Då skulle det inte kunna komma några "farligheter" ur vattnet. Min styvmor skulle bada eller tvätta kläder - vilket det nu var - och sade: "Näck, näck, stål i vattnet, så ska inte näcken skada mig, eftersom ingen näck finns". Men hon fick näckbett, så hon blev så usel så. Jag vet inte, hurudant "näckbett" var, men det var mkt omtalat på den tiden. - Näcken var musikalisk. Ljudet, som blev av vattnet, kallades näckens musik.
Löss
Till att tvätta sig och kamma sig, har barn i alla tider icke villat vara med i godo. De gamle som icke kunde muta barnen med mynt ell. gotter, fick använda andra medel då denna procedyr skulle vederfaras barnen. Blev lössen för många i håret, drog de barnen till Ån eller sjön, till Näcken. Var en gosse ell. flicka, lurvig och och okammad. Sade kråkan: då barnet kom ut. Kladd nack. Kladd nack. (kladdig nacke) Men var barnet välkammat sade, kråkan: Gull kas. Gull kas. o.s.v. det händer ofta att barnen – särskilt små gossar – använder rockärmen som näsduk. Då sa kråkan: Snor arm. Snor arm. o.s.v Om någon s. k. uppkomling hade tagit på sig kostym ell. klädning hatt ell. d. som grannarna icke voro vana att se, så hette det: det är skamligt se löss hosta i vanta midsommar tid!
Näcken
Möll och hans bror drog grenar över en sjö på en kälke, när de kom mitt på sjön kom det en bälg- handske farande genom isen och satte sig på marsta- ken på slädan. Mölls bror svor till och undrade, vad det var för Djävla konster, och då flög handsken av marstaken och genom isen så det brakade och bägge gub- barna for på näsan.
Näcken
De talade allt om "necken" här. Han skulle finnas i alla fall. Men att någon här lärt sig spela av honom har jag ej hört omtalas.
Näcken
Mitt för Sexdrega prästgård finns en sjö, som kallas Barnasjön. Där skulle en häst ha gått på landet intill och sju barn hade krupit upp på honom, men då hade hästen hoppat i sjön med barnen, och de drunknade allihop. Sen blev sjön sänkt och blev slåttermark och nu går banan över där.
Näcken
Det var en hop skolbarn, som tyckte det var så roligt att rida på "horsen". Det var en skola, som låg intill ett sjöland. Där gick en vacker häst. De steg på, den ene efter den andre, och allteftersom de plockade sej på, så längde han sej. Då var det en liten flicka, som stod och tittade på, och hon sa: "Åh kors, ja har aldrig sett så stort hors!" Men då slog han dem i backen och kastade sej i sjön. Han hade ämnat ta dem med sej i vattnet och dränka dem.
Näcken
Necken skulle komma lussenatta, sa di. Då skulle han vara hos mönnarn, och han stämde kvarna för'n. Det var en gammal mönnare i Tokare, hette Lasse. Han talte om, att ena lussenatt stanna kvarna, och han gick och skulle se efter vad det var. Då var det necken, som stod och höll i bägge vasshjula. "Lussenatt i natt, Lasse!" ropte Necken te'n.
Läkekonst
De här tre sjukdomarna och deras botande hörde jag mycket omtalas som barn, jag har gömt dem i minnet för jag tyckte de var så roliga. Villarpaskottet, det kunde skjutas bort med en bössa men det skulle vara många saker i, man skulle ta 3 strå i nacken ett var gång, sen skulle det vara bitar av naglar, en från vart finger och en från var tå samt älvanä- ver, med detta laddades bössan. När se'n allt var klart skulle skottet lossas mot norr utan att blicken fick följa skottet eller dess riktning, men vinden måste blåsa åt norr för annars drev det med krutröken tillbaka Onda värmen kunde botas på följande sätt man skulle slå gnistor av flinta och / stål så att gnistorna skvätte på det onda stäl- let. Var det en karl som fått ont skulle en flicka som fött ett oäkta flickebarn slå och var det en flicka som fått det skulle en karl som gjort en oäkta pojk slå. Älvabläster fick man om man legat på en åkerren där näcken vilat, det vill säga man skulle ha haft älvanäver under sig. Sådant botades med att den sjuke rökades med 9 olika slags blomster en sommarnatt mellan lördag och söndag.
Invecklade huskurer.
Lappskott förhöll sig så, att det kändes som någonting gått genom kroppen och det blev tre röda prickar i triangel på vardera sidan, liknande koppor. Lappskott kunde icke botas på annat sätt än genom att skjutas bort. Men då skulle också bössan laddas med ett härför speci- elt avsett skott. Man skulle nappa hår i nacken tre gånger, ett hårstrå varje gång, samt klippa av tre bitar på varje nagel på alla fingrarna och tårna, dessutom skulle man även taga lite "älvanäver", som växer på gamla åkerrenar där näcken legat och vältrat sig ("älvanäver" är en sorts mossa), detta blandades ihop och laddades bössan med, ovanpå krutet. Därefter skulle den som fått "lappskott" ställa sig i ett dörrhål som vette mot norr, varefter den som skjöt, skulle sticka bösspipan emellan benen på den sjuke, när han lossade skottet, sedan skulle den sjuke spotta tre gånger samt stänga dörren kvickt om sig, ty annars kom lappskottet tillbaka på honom igen. Det var norrbaggar som utsände lappskott och därför skulle det skjutas tillbaka mot norr.
Vattenväsen
Näcken har inte spelat i sjön sedan de sänkte sjön så maderna mellan Horn och Flistad blevo torrlagda. Han kunde förr både ses och höras när han hölls i vassen, han spelade alltid fiol, aldrig något annat instrument. Ibland kunde de finna någon av hans båtar ilandfluten och då liknade de stockar, men de voro allti barkade och ingen människa gjorde sig besvär med att barka en stock och häva i sjön. Bönderna följde bestämmelserna hur han ville ha det noga, för det skulle hänt att ett helt kreatursbestånd på en gård blivit "Näcktagna", blev det det drogs de i sjön och simmade bara rätt ut tills de sjönk. "Sjöfrua var en annan person som sades hålla till i sjön, hon hade med fisket att göra. Hon var av samma sort som skogsrået så hon ville gärna ha manfolk, / Skom. Vall Flistad Vattenväsen 2. och de ungar hon hade med upp ibland hade nog mänsk- liga fäder. De som uppvaktade henne hade tur till fiskelycka, visade hon sig för dem och vinkade med ett nät, skulle de bara fiska på och ingen fara lurade, men vinkade hon med en vante så var det bäst att sättta kurs rätt på land för då skulle det bli storm. Ibland om kvällarna kunde de se hennes lakan i långa rader hänga till tork och när dimmorna låg över maderna sade de gamle "att nu byker sjöfrua".
Näckens polska
Djupt i havet på demantehällen
Naturföremål
I min barndom låg en stor sten i Lången som de gamla kallade "Bruaresten" den låg i sjön där vintervägen från Sparresäter till Melldala gick fram. Stenen kallades "Bruaresten", för det hade en gång varit bröllop på Sparresäters gård, i den bruden hade även en speleman varit kär, men fått korgen för han var inte god nog åt henne. Han bad i alla fall att få bli speleman på bröllopet och det fick han. När brudföljet kom mitt för den store stenen, så av ilska att ha fått korgen, så stämde han upp Näckens polska och förde stråken med vänster hand och spelade så brudparet genom isen invid stenen, där de drunknade, sen den dagen kallas stenen för bruaresten På Speleberget dansade trollkäringarna in- nan de for till Blåkulla om Dymmeln, men då / Fina Jonsson Lerdala Naturföremål 2 hade de "Faen själv" till speleman. Ingen hade ens för pengar en natt gått upp på berget under Dymmeln, det ansågs vara jämstält med att en natt gå fram till altaret i Lerdala kyrka. Det var en gång på ett tunnekalas, som de skulle sluta med en ringdans runt speleberget. Speleman satte sig på toppen och sedan tog de i ring och dansade, när de hållit på en stund hörde de ett skratt och sedan blev det tyst och där stod de och höll varandra i händerna och inte kunde släppa förrän klockaren kommit och läst ett Guds ord över dem, men av speleman såg de ald- rig röken, fast de stod runt backen och höll varandra i händerna, så han hade aldrig kun- nat undan på naturlig väg.
Vättar
Vätta, det var nånting förskräckligt. De var lik en fyrfota, en sandödla. Så såg vätta ut, och de var i vatten. Så om man gick och dika och tog upp en sten, så kun- de där vara såna små i massor. Det kallte de för vätta. Om man var ute och arbeta och blev törstig och drack i bäckar eller så, skulle man spotta 3 gånger och säga: "Pfy för vätta och pfy för Näcken och pfy för allt ont!" Det gjorde alltid de gamle gubbarna, det minns jag gott. Sen kunde de dricka vattnet. Brunnsvatten hörde jag aldrig var farligt. Det var när de var ute och drack i bäckar och sånt. De fick vätta, om de drack sånt vat- ten. Den sjukdomen de fick av vätta, kallte / de vätta med. Det hade vi en, som gav ut me- dicin för vätta. Men det var säkert ingenting annat än äggvita. Hon var inte kvacksalverska på något annat än på vätta. De kom många mil ifrån och sökte henne. Hon kokte ihop nån- ting de skulle dricka. De fick en halvstopa- butelj full av henne, som hon hade kokat ihop. De var gudeligt förskräckta för de här små de kallte vätta. Men det fanns också flera djur, som de var rädda för. "Den onde biten" kallte de ett. Det är inte annat än tryck man fick. Det var i fingrarna. Benet värkte rik- tigt sönder. Det kallte de gamle "den onde biten" Och det fick en av en sorts djur de kallte den onde biten. De var ett par decimeter långa men smala som en silketråd, och så var de lite svarta på huvet. De var under stenar i ma- der och så där. Om man råka till och röra såna, fick man "den onde biten." Och det var / inte annat att göra, än det fick värka tills det värkte hål.