Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Näcken
I såna sjöar där näcken var, var det inte värt att bjuda till att fiska. De trodde mycket om näcken. Den sjön de trodde näcken var i hette Gårsjön. Det fick ingen se honom. Det påstods att han skulle kunna spela. Det var väl en del som hörde honom.
Tomtar
Per Papplakulle, så kallades mjölnaren, hade i sin kvarn en tomte vilken han var mycket noga med att sätta mat till, passade han upp tomten väl med mat och stod väl med honom, så skulle tomten väcka upp honom om kvarnen gick tom på natten eller om elden kom lös. Ibland hände det att tomten gick bort, en gång blev han borta flera dar, då va gubben sorgsen, han trodde att tomten inte hittade tillbaka, men när sedan tomten kom igen, blev gubben åter glad. Per Papplakulle kunde gå ut i hagen, ta en bit näver från en björk, på denna näverbit kunde han spela vilken låt han ville, detta hade han lärt av näcken.
Tomten.
Per Papplakulle, så kallades mjölnaren, hade i sin kvarn en tomte, vilken han var mycket noga med att sätta mat till, passade han upp tomten väl med mat och stod väl med honom, så skulle tomten väcka upp honom om kvarnen gick tom på natten, eller elden kom lös. Ibland hände det att tomten gick bort, en gång blev han borta flera dar då var gubben sorgsen, han trodde att tomten gått så långt bort, att han icke hittade tillbaka igen, men när sedan tomten kom igen, blev gubben åter glad. Per Papplakullle kunde gå ut i hagen, taga en bit näver från en björk, på denna näverbit kunde han spela vilken låt han ville, detta hade han lärt av Näcken.
Kloka
Berättarens farfar hette Johan Berg och var bosatt vid Gamla varvet i Majorna. Gubben kalla- des ”spelsturven” emedan han brukade spela fiol nästan jämt och kunde spela vilken melodi han ville. ”Spelsturven” kunde även spela ”Näckens polska” vilken han lärt av Näcken. När han spela- de denna var allting som fanns i närheten tvunget till att dansa. Då dansade både vagnar och kärror, människor och djur. ”Spelsturven” ”va i syne” och kunde se komman- de händelser. Då han en gång besökte en lik- kistmakare, kunde han se vilka som skulle ha de färdiga likkistorna, dessa satt gränsle, var och en på sin kista. De som ”va i syne” fick icke tala om vad de / hade sett, förrän de hade sovit, för annars blev de sjuka.
Vattenväsen
Näcken sitter under broar och spelar. De hörde honom flera gånger i Självvik (Kungsäter). Nu hade ju August i Självvik börjat lära sej spela fiol men han fick aldrig riktigt kläm på det. Så en kväll behaga han gå och sätta sej på bron - då hörde han det där spelet. Denne speleman har jag hört förr, sa han - och nu önskar jag att han ska va så illa snäller och lära mej spela. Jag har börjat lära mej spela fiol men jag kan inte få den rätta låten på det - och han fick lära sej. Det var särskilt en vals som August i Självvik alltid spelade den har jag lärt mej av näcken, sa han. Och det är sanning, jag hör det spelet när som helst, den valsen var så illa vacker. Sjörå såg dom också. Det var små jungfrur som sprang på vattnet. Det var Andreas i Lycka utför flera gånger. De var så snälla, de bara följde med, dom sprang utanpå vattnet. De var som andra små docker, somliga var röda och andra var vita. Så kunde de dyka ner och vara hos fisken. Kasta man i pengar till dom skulle man få mycket fisk. Det var en gammal knekt som bodde där nere vid sjön (Tolken). Bonden kom dit till dom en gång, då sa knekten till sin käring, sätt nu på potäter, vi ska ha mat med. Ja, men, sa hon, vi har ju ingenting till dem? Sätt du på dem, så ska jag gå ner till sjön efter en gädda. Och han gick och kom tillbaka med en stor gädda. Farmor talte om det och hon sa att han trolla säkert till sej gäddan! De sa att de hörde nödrop ifrån sjön ibland, det var förebud om att nån skulle drunkna.
Vattenväsen
Det var många gamla fiolspelare, som hade lärt sej att spela av Näcken. Bara de tog fiolen och satte sej under en bro, fick de lära. De berättade om en speleman, som sa ifrån innan han började spela, att när de får se stolar och bord börja dansa, skall de rycka fiolen ifrån honom. Där låg en gammal krumpen käring i en säng, och rätt som det var började hon också dansa. Då var där en som ryckte fiolen ifrån spelemannen. – Där skulle vara 12 repriser på den där valsen. När han började den 11:te, skulle de rycka fiolen ifrån honom, annars hade han spelat ihjäl sej själv. Hade han fått börja den 12:te, hade Näcken tagit honom. Sjörå skulle vara förskräckligt fina och granna, och fint klädda med. Men de ville inte folk illa.
Näcken som min moder bruka sjunga
Jag är väl ingen riddare fast eder synes så Jag är den stackars Näcken i böljorna de blå, I forsar och stridaste strömmar. Min boning den ståndar allt under en bro der ingen kan gånga, ej heller kan ro Och ingen kan få hus över natten. I havet är jag född och der är jag buren och der haver jag mina hovkläder skuren. . Min fader och moder äro böljorna blå, mina vänner och fränder äro stickor och strå. Det är så roligt i havet att bo de äro så många som över oss ro. Flickan: Hemma gråter fader och hemma gråter mor och hemma gråter syster och hemma gråter bror Näcken:svarar: Hemma gråte vem som gråta må Men aldrig skall du mera på gröna jorden gå.
Näckens polska
Denna sjöng ungdomen och spelade på sina lekaftnar vid Sparresäter förr i Världen. Djupt i havet på demantehällen Näcken vilar i högan sal Nattens tärnor spänna mörka pällen, över skogar, över berg och dal Kvällen härlig står i svartan högtidsskrud När och fjärran ej en susning intet ljud stör det lugn som över nejden rår När havets kung ur gyllne borgen går. I min barndom fanns ingen speleman i Tia- vad, när Tiavadsungdomen om lördagkvällarna sam- lades till dans på broarna fick de inte Ribbenås- Kalle / att gå dit, för under bron bodde en musikalisk ande, som inte gillade olåten. Ville de ha honom att spela, måste de hålla till på grannabacken, där Undells affär nu ligger. Mellan Nykvarn och Tiavads broar ligger en ö i Tidan, den hette i min barndom Näckholmen, och här sades Näcken bo. Hit kom pojkar än- da från Kunnekulletrakten för att lära sig Näck- låtar. Om den Näcken sade de gamle, att han hade sitt område från sjön Östen till fallen vid Nykvarn, här for han omkring och höll öga på fiskarna. När han behövde verktyg och redskap, tog han tjänst som dräng någon sommar. Att det var en vattenmänniska kunde man förstå av, att han aldrig tog tjänst på andra gårdar än sådana, som hade strandrätt, vidare ville han ha sin avlöning i verktyg och så gick han aldrig någonstans. / Frugårds son gick med en tjurlänk en gång utmed ån, som han gick där delade sig vallen och upp kom en häst ur vattnet. Han kastade tjurlänken om halsen på hästen och han följde snällt med. Sedan smidde de en bit av tjurlän- ken till en kedja om halsen på honom och han för- höll sig lugn. De kunde dock aldrig köra i par med honom, för då slog han sönder kamraten. Med den hästen brukade de maderna i tre år, men en morgon var han borta och tjurlänken låg på stallgolvet.
Näcken?
Det var en gubbe som var ute och fiska och så fick han opp en barnunge och hon var ihålig i ryggen. Men han slängde ner henne igen och då kom det en väldigt fin fru. Hon hade långt hår så det hängde ikring henne och hon sa: "Ge dig i land! Ge dig i land!" Och han hade knappt hunnit i land förrän det blev en väldig storm, och han hade väl blivit nästan olycklig, om han varit på sjön då. – Det var väl Näcken. Och det var väl hennes barn, kan jag tro. Gubben som sa de här bodde vid Carnigies bruk. På kullen. Han var väl ifrån landet. Nolifrån, från Tjörn eller Orust kanske. Han kallades Brunngubben för han rensa brunnar. Han såg grymmer ut i ansiktet. Det var väl 30 år sedan han dog. Jo- hannes hette han. Han brukade sjunga också: "Näcken han satt på böljan den blå." Den, som hade lärt spela av Näcken, spela bara när det var riktigt tyst.
Näcken
Det var två drängar hos Olagus i Hulte i tixabäck. Den ene spelade på fiol, men det var ingen talang med det. Då var det någon, som lärde honom, att han skulle gå till kvarnen tummesmässenatten och sätta sej vid vattenhjulet med fötterna i vattnet. Det gjorde han. Då kom näcken på ett näckeblad. Drängen satt och spelade. Strömkarlen fick honom att sälja sig till honom, och sen frågade han: "Ska jag ställa fingrarna efter fiolen eller fiolen efter fingrarna?" Då var drängen så förståndig, så han sa, att han skulle ställa fiolen efter fingrarna. Klockan ett på natten kom drängen hem och spelade och dansade. När han kom in i köket, började bord och stolar på att dansa. Det var när han kom till elfte reprisen, som allt började att leva. Det var tolv repriser i Strömkarlens polske. Men Olagus skar av strängarna på fiolen, annars hade drängen aldrig varit god till att sluta.
Näcken Strömkarlen
Bruka vistas i åar och bäckar, under broar och i hjulhusen vid kvarnen och såghus. Varhälst vattnet porla och rann i strida strömmen, där satt Näcken ofta och spela fijol och många spelmänner lärde sig att spela näckens låtar som hadde den värkan, att om någon börja dannsa därefter rådde inte med att sluta upp med dansen innan någon kom och höll honom still. Så hände det på 1860 talet, att Skolläraren o Klockare Sjölander i (Marbäck) varit på en begrafning (liköl) på en gård i Korpebo i Säms socken. Och var på natten han gick hem, kansje något överlastad af fylla. Kommen till en bro, kallad Almessebron, ligger på gamla landsvägen nedan Källebacka Säteri strax nedan en fjärdings milpåle. Kommen på bron fick Sjölander höra näcken spela vid eller under bron. Och Sjölander till att dansa, hålde på med det till fram på morgonsidan, då kom Alfrid Rylander i Kärrabo körande vägen fram. Skulle åka till staden Ulricehamn på morran, och då höll Sjölander på med att dansa men var då aldeles förbi af trötthet och svett, så Rylander hoppa af åkdonet och höll honom fast, som händelse berättat af många och även Rylander. (det kan ju vara möjligt att Sjölander fått anfall af Delerium; galenskap af spritförtäring) Gammalt folk i min barndom hade ofta hört näcken. Dahlström. Mjölkhara Folk som ville hava mycket mjölk, gjorde sig en mjölkhare af (sölv (tillbehör till en handväv) och träpinnar och ett harskinn. Denna Mjölkhare sög mjölk af Grannens kor ute i Bete eller i Ladugården och sen spruta i ett kärl som var ställt på ett lämpligt ställe af ägaren till Haren. Att skjuta en sådan hare var inte så lätt. Bössan skulle vara laddad med alknapp eller änny bättre med Silverkula, och föll haren för skottet bestod den av Sölv, pinnar, skinn och Slemm, ha många gamla berättat. Dahlström
Vattenväsen (Djävulen)?
Spel Erik, som var speleman på Frösve Leke- backe i många år, hade lärt sin konst av Djävulen. Han hade skrivit kontrakt med honom genom att med sitt blod skriva ett kontrakt och från spele- backen skjuta det mot kyrkan. Torsdagen efter om natten, så kom kontraktet till honom skjutet från kyrkan och sen kunde han spela Näckens polska till den 13. versen men sen förde han stråken bara fram och tillbaka och Djävulen skötte om melodierna så det blev de vackraste. Den fiolen finns nu i Fullösa och den går inte att laga, flera fiolbyggare har försökt att laga den. "När hornper hade spelat sista versen så sprack den och ingen har kunnat laga den." Ånäcken tog Snickare Anders en kväll då han / höll på att plöja för länge vid åkanten. Sedan hette det, om man talade vid någon som höll på att plöja för länge. "Är du inte rädd att Ånäcken skall ta dej, som håller på och plöjer så länge om kvällarna
Vattenväsen
I sjön Ymsen här i närheten såg de ibland en kyrkespira sticka opp. Den sjön var större förr än nu. Men det är så konstiga "höljer" där, i en av dessa såg de en så för- färligt stor gädda, detta var något trollaktigt. Jägaare kom o ville skjuta denna, men när de kom, såg de den aldrig, det var bara sådana, som kom helt oför- happandes, som fick se den. I bäckar fanns "necken" o "necka- frua". En gubbe, som bodde i fattig- stugan här i Fredsberg sa, att här i bäcken eller ån skulle han meta kräftor en kväll. När han kom ner / o skulle "vikka", kom det e mitt i ån, o hon var så fin, hon höll opp kjolarna högt o klev högt med benen, o hon hade så vita strumpor o kalsonger. Men han blev rädd o sprang hem, han var bara en pojke då. Sen var det aldrig värt för honom att ta kräftor mer. Om han väntat den gången, så hade han nog fått kräftor. Detta var "åneckafrua", sa de. En gubbe, som bodde här i fattigstugan också, kunde spela "näckens polska". Han var mjölnar- dräng som ung längre bort här, då satt han på en sten i rinnande vat- ten tre torsdagskvällar. Sen kom näc- ken till honom, o så fick han gå till honom o lära sig spela tre torsdags- / kvällar sedan. Han lärde sig den polskan då också, men han spela den aldrig, för om de börja med den, så kunde de ej sluta, om inte någon kom utifrån o tog tag i stråken, då rådde de att släppa. Det hjälpte inte med någon som var med i rummet. Höll de på o spela den länge, så börja stolar o bord o all- ting att dansa. De skulle bara sitta o vänta på näcken o tiga o vara ensamma. Ge honom något be- hövde de inte, vad jag vet. I en av sjöarna här i närheten sa' de, att det ropa åt en kvinna en gång: "Kom å hjäp mäj!" Då fick hon se en människa som hoppa opp o ner i sjön. Då skulle hon ut o hjälpa henne, men i det- / samma försvann den som var på vattnet, o kvinnan drunknade. Det var en sjörå, som hon hört ropa.