Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Om en människa blev utsatt för mara så så var det till bot att en tog "martover" (sam- manväxta kvistar) å lade i sängen hos sig. När hon kom åt en så var det som någon skulle sät- ta sig på bröstet. Det blev så tungt. Det var folk som var "mar". Den som var luden på kroppen var inte säker. Fruntimmer som hade rött hår på "fetta" hade mara med sig.
Krigare och soldater.
Om danskarna vet jag bara att de gick fram den vägen över Almedal och slog läger i trakten omkring Örgryte gamla kyrka. För kyr- kan använde de till stall åt sina hästar och Danska Vägen har fått sitt namn efter vad som då hände.
Forna förhållanden.
Franke var den största fabriksägaren i Mölndal för en sexti, sjutti år sedan. Hos honom arbetade nästan alla därborta. Han ägde nästan hela Korndal. Han hade ett spinneri och ett väveri i samma fabrik. Intill denna låg hans sockerbruk. Så hade han ett pappersbruk och en fabrik för att bleka papperet, som kallades "Bleket". Den kallades också för "Sodom och Gomorra", för där handskades de så mycket med gifter, så det var farligt för hälsan. Lumpsamlare sålde lump och flickor sorterade lumpen. De grova trasorna gick till grovt papper och de fina trasorna till fint papper. En fabrik malde trä, jag tror de kallade det pipropps. Det var till omslagspapper och sådant. I Frankes fabriker var arbetstiden från klockan 6 på morronen till 7 på kvällen. Från klockan 8 - 1/2 9 var det frukost. Mellan klockan 12 och 1 var det middag, och mellan 4 och 1/2 5 på eftermiddagen hade vi kafferast. Före min tid hade de slutat klockan 8 på kvällen, / men så hade arbetstiden förkortats med en timma. Barnen började att arbeta när de var 12 år gamla. Då fick de 18 skilling om dagen. När de hade arbetat ett år, så fick de på- ökt till 50 öre om dagen. Vi tyckte det var bra betalt på den tiden, för det var andra priser på saker och ting då än nu. Stor, vacker sill kos- tade 2 öre skäppan och mjölken 20 öre kannan. En bit kött, som räckte till en stor familj, fick man för en tolvskilling. Hur mycket de äldre arbetarna hade betalt mins jag inte. Franke tillverkade gas redan så tidigt som 1861. Jag minns det särskilt, för när jag var 12 år gick jag i en söndagsskola och där lyste vi oss med gas från Frankes. Så rik han var, denne Franke, så tog han i alla fall livet av sej. De fann honom sittande i sin kontorsstol och då var han död. Han hade bestämt skjutit sej. På begravningsdagen var hela Mölndal på benen för att se Franke fara iväg. Han skulle brännas och kördes till ett krematorium i Göteborg. De som var med där sa, att när han brändes, så krökte liket sej, så de kom att sitta upp. Det visade, att Han i själva verket inte ville ha tagit livet av sej, men att det skett i hastigheten, menade folk. Men steker en en bite kött, så vet en väl att det skrumpnar hop och kröker sej. Så det var inget underligt med det.
Lucia
Så vitt jag minns firade de Lucia förr i världen ungefär som dom gör nu. Själv var jag aldrig Lucia, men jag vet ett par vänin- nor till mej, som steg upp tidigt på morgonen och gick till grannarna och bjöd på kaffe. De var svågrarna förstås, så det var inga oskylde. De som gick omkring så där var nästan alltid klädda i vitt. En annan väninna till mej steg en gång upp vid två- eller tretiden på morron och kokte potäter och fläsk. Den dagen kom hon för sent till fabriken, där de började klockan sex. De hade supit också på natten.
Mara
Jag vet inte, vad som var åt mej en natt - om det var någon död eller det var maran. Men det var någonting, som krammade mej så. Det fanns sådana som sa, att de hade sett maran. Det var levandes män- niskor. En karl här nere hade så ont av maran, och han skulle tycka det var ett kvinnfolk. De blev krammade precis som när man får kramp nu för tiden. De hade inget annat att göra mot det än när det var `överstöt`, så släppte det.
Mara
Det var en som kände en fot som han trodde tillhörde ma- ran. De trodde maran var något övernaturligt väsen. Hästarna var alldeles genomsvetta på morgon när maran hade varit där. De berätta en historia om maran. Det var på ett ställe som hästen slog jämt och var alldeles genomsvett och löddrig. Då tog bonden en lie och band fast på ryggen på hästen med eggen upp. Och morgon därpå hade grannen satt sig på hästen och var död av den vassa lien.
Mara
Maran var något våsen, som fick gå på det sättet, trodde de, ett fruntimmer eller kar, som var för- trollad så. Men botemedel mot maran vet jag inte.
Mara
"Maran red dem", sa'' de, s.k. "mar- ritt." Även djuren kunde bli ridna av maran. Hon red hellre på somliga djur, o dessa blev så svetta av detta. Men på tallar o även på björkar finns "mar- suddar", o sådana skulle de ta o sätta opp rätt framför djuret. Då skulle hon rida på denna i stället. En gammal gubbe här berätta en gång om, att maran ridit honom. "Ho skämdes inte, den f-n lilla," sa han, "ho satte på mäj, fast dä va sju personer inne i huset." Maran var en mänsklig skepnad, fast den var osynlig.
Mara
Det var på en gård här i Fuxerna. Var morgon jag kom till stallet, stod hästen full med lödder och var så uttröttad. Jag satte en kniv över dörren och se'n fick hästen vara i fred. Mara kallade de det, somliga trodde det var någon sorts spöke, andra trodde det var Gamlefar.
Mara.
88. Man hade ont av maran. Jag vet inte vad det var, det var väl något spöke. 89. Mor satte en täljkniv över dörren, då hade hon inte ont av det.
Mara
Till skydd mot maran för hästar hängdes en död skata över stalldörren.
Mara
Det var en dräng och en piga, som kom in i en lagård om natten. Då fick de se att det for ett klot som av eld under oxarna; det var marans gestalt. Oxarna var så svetta om morron. De hängde en marvase över dem, och sedan fick de vara i fred för maran.
Mara
Det sades, när hästarna stodo svettiga i stallet, skulle man taga en marevase och hänga i stallet, så skulle det skydda dem emot maran.