Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Lekar.
1. Nu ä dä jul igen, Å nu ä dä jul igen, Å julen räcker te påska. Dä va inte sant, Å dä va inte sant, För där emellan kommer fasta.
Tjänstefolk (Husligt arbete?) (pigmönstring)
De dagar i okt. när husmödrarna plockade gässen var det oro bland pigor och hemmadöttrar, för då un- dersökte "mororna dem om de hade sin mödom kvar". De slog sig i hop mororna två och två och det var aldrig lönt att töserna protesterade för då ansågs de skämda. Hade flickorna klarat sig för pojkarna under som- marhalvåret, så var töserna säkra tills nästa vår, för vinterhalvåret kunde de aldrig bli ensamma till- räckligt länge.
Bebyggelsesägen
I närheten av Skövde finnes två gårdar Klagstorp och Tåstorp. Min morfar härstammar därifrån och har berättat följande: "När det skulle bli nya ägare till de båda gårdarna så fick de lägga så mycket jord till dem som de kunde gå runt på en viss tid. Den som gick för Tåstorp gick sansat men fort och kom in i rätt tid och fick gården och den gården kan sedan aldrig lämna hans släkt. Den som skulle ha Klagstorp var "åpen av sig" och för att få så mycket som möjligt, så sprang han runt ett jord- stycke, men tog i så han nedföll död innan han hade ringen om jorden sluten. Sedan dess har aldrig den gården gått från far till son, utan ständigt gått i nya händer.
Ordstäv, förebud, varsel som jag dagligen hörde i min barndom av far och andra bönder i Våmb
Mor sade: kliar det i högra örat blir det förtretlighe- ter och kliar det i vänstra kommer dålig nyhet men kliar det i båda skall det komma sorgenyhet. "Om det skaver i högra ögat, så kommer det oväl- kommet kvinnfolkfrämmande och kliar det i högra så kommer ovälkommet karlfrämmande. "Kliar det på flickans haka kan hon vänta friare innan kväll. Folket som ägde Backgården i Våmb (Berg- mans) voro snåla och som bevis härför kan an- föras att barn och tjänare aldrig fick maten an- nat än "våndlad" till sig (tilldelad) Den som har vita fläckar på naglarna får snart en gåva, men sitta de bara på tummarna så är / A. Andersson Våmb Tydor m..m. 2 det tecken på att det är en lögnhals. Den som nyser hungrig han får snart likbud, men den som nyser mätt är utsatt för förtal. Om någon talar om en historia och den som hör på nyser, då är det ett bevis på att han tror på historien. Får någon blåsor på tungan då är han i var mans mun. Den som, när han skall stänga en dörr, klämmer hand eller fot han klämmer någon in i släkten om han är innanföra men är han utanföre klämmer han nå- gon ur släkten. Om på ett kalas två fat skulle mötas hos en per- son då är det ett tecken på att denne nästa gång kommer att hålla kalas. "Alestaver och björkehank varar säkert året långt." Det blir aldrig så svårt väder att inte den döde kan ut. Avrättsdagen har också en kväll. Det är inte längre mellan Billingen och Brunhemsber- / A. Andersson Våmb Tydor m.m. 3 get än att trollen hör varandra. Att elda med graneved är att kalla på främmande för när det sprakar ut flager är besök att vänta. Om en eldbrand ligger kvar och inte vill kola ut, då blir nästa dödsfall svårt. När sotflingor och bårkläden fladra då blir någon snart död. Om man måste söka skydd för åskan i ett fähus, då kommer de djuren att råka illa ut. När fåren bräkte mycket på Valtarn (berget) då såg de skogsfrun men kom de rusande hemmåt då hade de mött bergatrollen. När orren spelar om hösten då blir det vackert väder i sju veckor. Om inte Valtarn är vit när den första kölden kommer, då blir det en sträng barvinter.
Gårdsnamn
Gullhögens cementfabrik ligger på Persbergs egen- dom. Denna gård sammanslogs av två i slutet av 1700 talet. (Bankebolet och Gullhögen). Den som först uppodlade sluttningen mellan Skövde och Våmb var en person som hette Banke och han gav gården sitt namn. När han kom med odlingen så långt som till en liten höjd utmed byns gamla utfartsväg till Skara, kallad "Valldreven", i höjd med Stommens mangårdsbyggnad, fann han en stor guld- skatt. Här grundade han en ny gård i Våmb och den kallades Gullhögen. Dessa båda gårdar slogos i slutet av 1700 talet ihop av en herreman och kallades Persberg. Doktor Torstenson lade sedan till Hofmansgården som låg där Våmbs skola nu står. / Gustaf Andersson Våmb Gårdsnamn 2. Vidare lades Smedsgården dit och enda minnet av den gården är jättestubbarna av två askar, som nu är sittplatser för de som rasta på I.9 skjut- bana. Brandt, som ägde gården vid sekelskiftet, sade alltid om Persberg, "att dettta skall bli min lilla guldhög". Folk tror att detta ligger till grund för namnet Gullhögen på cementfabriken, men de har tagit namnet efter gårdsnamnet Gullhögen. Om denna hög går många sägner. Många äro de Våmbspojkar som där rotat efter guld, men ingen har funnit något. Och det kanske beror på, att de börjat från fel håll. Ty rätta sättet skulle vara att gräva sig in från bäcken, ty bäcka- vattnet kunde visa vägen.
Död och begravning
När den kvinna kom som klädde lik, så såg hon på li- ket om båda ögonen var slutna. Var de det så skulle inget mer lik gå ur huset på ett år. Tittade liket lite med vänster öga så skulle det bli ett kvin- nolik härnäst och tittade hon litet med höger öga så skulle det bli ett manfolkalik inom år och dag. Därför lades mynt på ögonlocken så de skulle ligga ihop ordentligt. Den döde skulle ha med sig litet av vad han hållit kärast här i livet samt litet "ärvdasilver", en knapp i svep- ningen t.ex. då låg han still. Om någon tog en flis ur likkistan, så kom den döde till honom om natten, för det var detsamma som om han stulit en bräda i hans stuga medan han levde. Den som stod på vedbacken och läste för liket / G Andersson Våmb Död och begravning 2 när själaringningen ägde rum kallades "Kubbapräst". Liket bars hälst till kyrkan och fick endast ställas ner på bestämda platser för att inte skämma jorden. Om man körde det så var dragaren "flåttamogen" När liket hade burits iväg så tog de hemmava- rande askan i spiseln och strödde tvärs över den väg de burit ut liket. Detta har min mormor berättat hon var född i Ha- gelberg.
Husligt arbete
Den som sysslade med vävning hade mycket att tänka på. Hon fick ej lämna tramporna om kvällen utan att binda upp dem. Om hon spottade genom varpen blev väven stark och seg. Om hon pratade under vävstolen eller när hon slog med bommen, kom tyget lätt att reva sig. Pasmebandet skulle knytas om bommen för då kunde inte en elak person, som kom på besök skämma vä- ven, så han blev ojämn och konstig. Solv och vävknutar skulle brännas, för kom elaka människor åt dem kunde de förgöra väven. Om man fann en oxsko skulle man fästa den i väv- stolen men fann man en hästsko skulle han sitta över ladugården. / A Andersson Husligt arbete 2. Ju mer en kvinna som stöpte ljus liknade en brud ju renare och klarare bran ljuset. Om det dröp ur näsan ner i kärnan på ljusatalgen då var det stöpet förstört. Om man haft ett nystan som legat och rullat i ett kärl när man tvinnade, måste det urkokas, för om någon drack ur det dessförinnan, blev han virrig i huvudet. Om man lade ut en linväv till blekning i nordanvä- der, då blev det en stark väv, men lade han ut det i västanväder fick han en fin och vit väv. Den som ger en person något över spinnrocken, han gör honom mycket illa.
Myling
"Mullongar" va pigebarn "som var undanstuckna" Ett sådant barn kunde natt efter natt jämra sig och om någon stannade och frågade vad det var fatt så sade de "Jag ligger så trångt och illa, jag ligger så trångt och illa" detta var det enda svar de fick, för ungen var inte kristnad, "så han kunde inte spöka som vanliga döda". Om en piga råkade sätta sig där hon grävt ner ett sådant barn, så slog det aldrig fel, utan hon fick ett framtida men efter det. Det sades också om barnlösa familjer "att de tycks ha en mullonge", för de som gjort så fick aldrig några egna barn.
Spökeri.
I min barndom hade de en häst som folk ansåg reagera för spöken. Ibland hörde man folk säga, att nu blir det snart dödsfall, för hästen har stannat vid kyrkan. Ibland var det omöjligt få hästen förbi kyrkan på en stund och då troddes att han väntade medan ett lik- tåg passerade. När han stod vid kyrkan, kunde han börja darra och löddra, fast han inte rörde sig, och då gällde mötet från Lerdala gård. Den hästen slapp flåtten för han gick ner sig i Lången och då sades at han gjorde det med avsikt för det skulle varit en klok gammal häst.
Läkekonst.
De som hade vårtor på händerna hade flera sätt att välja på för att bli av med dem. Ett sätt var att när de regnade en torsdagskväll gå till kyrkogården till en gravhäll och taga vatten i en fördjupning och tvätta på med. Ett annat sätt var att riva i vårtortna så blod kom fram och blöta en linnelapp i blodet och fästa den under en nit i vapenhusets järnbeslagna dörr. De kunde också knyta bort dem, genom att räkna sina vårtor och slå en knut för var vårta och lägga tråden under en gravhäll eller annan sten, men på kyr- kogården skulle det vara När en gris var riktigt belåten så slog han en ring på svansen i den öglan skulle man sticka in fingrarna med vårtorna på. / J .A. Ed Lerdala Läkekostn 2 Bölder och finnar kunde också skickas sam- ma väg, men det var inte värt att göra det på den egna grisen för då fick han utslagen. Jag har tagit bort mina vårtor på så sätt att jag räknade vårtorna och stal lika många ärter som jag hade vårtor. Så petade jag i vårtorna så det kom fram blod och så doppade jag ärterna i blodet på var sin vårta och kastade dem sedan i en brunn. När ärterna var ruttna skulle vår- torna försvinna och det gjorde de efter en tid.
Svartkonst
Ägaren till Eks herrgård skall ha varit ägare av en svartkonstsbok. Han var neråt Låstad hållet i ett ärende och skickade hem drängen efter svartkonstboken, denne fick stränga order att inte öppna den för då kom det en massa smådjävlar. Han kunde styra sig tills han kom till Rambotorp men här öppnade han boken och då kom gubbarna. Då sade han som var efter boken " Här skall bli väg" och så gick han framåt och de andra var honom i hälarna, när de kom för nära, sade han "här skall bli ###" och då fick de bygga höga lider, så han hann undan. När han kom till Boterstena släppte han en torrfis och den fick de order att fånga och då blev det slut med vägbygget och han blev av med dem
Naturföremål.
De gamle Lerdalaborna hade Himmelskällan i N. Lundby vid Varnhem till offerkälla. Den dag de for dit med offer för att bliva friska var Kristihimmelsfärdsdag Denna källa var så stark att de kunde bli botade med en gång, så att de kunde lämna kryckorna kvar vid källan. Kyrkoherde Smedmark i Varnhem hade samlat upp många sådana käppar som han förvarade i präst- gården. En annan källa som de for till var frostakällan i närheten av Skövde, men den källan skulle de besöka trefaldighetsnatten och där var det lek och dans.
Kyrkklockor
I Stålkvarnssjön ligger Lerdala första kyrkklocka, den kan endast dras upp med ett par vita tvillingstutar som är födda på Sparrsäter. Det skulle ha inträffat en sådan födelse en gång och när de fått repet om klockan och oxarna skulle dra så gick det bra ända tills de fått henne intill stranden och det fattades bara ett par alnar till de hade haft henne på plöjseln och räddad, men då sade den ene som körde. "Nu har vi dej lell" och i detsam- ma tumlade klockan tillbaka och nu blir det att vänta tills Sparresäter får ett par nya tvillingstutar, "men vita skall de va".