Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar.
Här var tomtar. Vi hade en dräng. Han kom in en kväll och slängde av sej rocken och torkade sej i ansiktet. Han sa inget om kvällen, men på morgonen talte han om, att han hade haft en tomte i följe. "När jag sprang, sprang tomten, och när jag stante, stante tomten", sa han. Tomten var rödklädd och hade pickelhätta, sa han. Han visste inte, var tomten var hemma. Tomtarna skulle dra från en till en annan.
Biskopen och tomten
Tomten hade ett öga mitt i pannan. Han drog sju skylar i sju mil åt den som han fick mat av. Det var en gång en biskop som låg i en kammare på en gård. När han legat en stund kom käringen i gården in med ett stort gryngrötsfat och ställde det på bordet. Sen gick käringen ut, men om en stund kom tomten och tog fatet. Ute på gården stod det en stor jordfast sten, strax bakom ladugården. Tomten tog som ingenting och välte om stenen och kastade gröten under stenen. Biskopen hade följt med och tittat efter hur det gick till. Nu frågade han tomten varför han gjorde så med maten. Då sa tomten: "Det ska vara ett vittne på domens dag att jag tjänat gryngröten."
Tomten flyttar med
Dom har talat om tomten här. Då han arbeta i huset var det lycka. Här i Öndebyn var det en gård som blev flyttad, och då dom for därifrån hade tomten tittat opp ur en så och sagt: "Nu flyttar vi!"
Drängen orenar i tomtens matfat
Somliga hadd ju tomtar som skull dra åt sej. Och då skulle käringen i gården då koka ett stort grötfat och sätta på ett visst ställe, som han skulle ha. Det var nånstans det skulle ha skett, och drängen förärge sej över det - det var nog lite av maten på en del ställen — och han tog och gjorde sina ärenden i fatet då det var tomt, och tomten vart så arg, så han drog från gården sen, så det vart så eländigt för dem.
"Sju skylar, sju mil"
Tomten han bar korn, otröskad säd på höstarna. Det berättas att det var i en by här, som heter Västervik, som det kom en och gick på natten. Det var i skördetiden, och han gick och la sej på en loge, för han ville inte väck opp folke. Men på natta vakne han utav något stök på logvinn, det lät som om nån skull ha kasta ifrån sej en skyl. Och så hörde han hur det pusta: "Håhå! Tungt Brånskorn! Sju skylar, sju mil!" Då var det tomten som hade dragit hem korn från Brån, en by i Vännäs socken. Det blir också ungefär sju mil dit.
Karl Vikberg
Fiske. Jakt. Sm har sett bärarn. Tomten. Fegljus. Flottningsarbete. Båtmakare. Slåtter. Vattenledningar över Petikån till bevattning. Spånhyvel och sågverk. V.V.: Övertro. "Spökhistoria". Sjöslåtter: skära fräkne; hässjade på vanliga hässjor. Hur vinterhässjor gjordes. Man gärdade runt hässjorna för renarna som annars åt upp höet. Sju skrindor hö behövdes för att föda en ko ett år. Mycket lite odlad hövall. Korn odlades och ibland grönfoder.
Tomten får nya kläder
Hä var en som hadd tomten, och han vari boa, men han hadd väl dåliga kläder, så matmora ga'n en ny klänning. Sen då stod hon och såg genom nyckelhålet hur han skull göra, och då feck hon si hur han strök uffer ["utför"] sej och sa: "Junker är granner, han sig ej dammer, han siktar ej mer." Och hon miste'n, han gjord int nå mer. Hon var så grämen för det. Tomten han skull dra åt dom, trodd dom. Han kunn dra mjöl och bröd och tocke å.
Tomtar eller Backfolk.
Ännu intill mitten av 1800 talet hade man känning av dylika väsen på åtskilliga gårdar i Brunskogs och Magneskogs socknar, efter vad de gamle berättat. I hemmanet Toltan i östra delen av Brunskogs socken lär tomtar ha förekommit ända tills för en 40 a 50 år sedan och efter äldre personers utsago även vid något tillfälle varit sedda. På en annan gård inom nämnda socken var det en vanlig företeelse att backfolket lät höra av sig, om inte arbetet avslutades före solned= gången. Gårdsfolket fick iaktaga stillhet efter mörkrets inbrott, om de icke ville finna sig i att det bullrade och knackade hela natten. På en gård i Magneskog, där sådant brukade förekomma, hade de en mycket mörkrädd dräng som hette Ola. En kväll då han varit ute och nattfodrat hästen, kom han med en väldig fart inrusande i köket och slog igen dörren efter sig med en häftig smäll. En tenntalrik som stod lutad på en hylla vid väggen hoppade / skrällande i golvet och två pigor som gått till sängs i köket sade till varandra: Nu va att Ola riktigt rädd ändå! Men inte blev det mycken ro i den natten. Oupphörligt kom brådskande steg in från förstugan, dörren slog igän med en smäll, tenntallriken hoppade skrällande i golvet och en röst upprepade: Nu va att Ola riktigt rädd ändå. Pigorna och drängen lågo alldeles vettskrämda nerkrupna under sina täcken hela natten. Man var mycket morgontidig av sig. Långt före dagningen dunkade slagan på logen om vintern. Vid detta arbete lyste man sig med bloss av törvedstickor instuckna i logväggen. Och inne voro kvinfolken lika flitigt sysselsatta vid spinnrocken som de placerade vid långstolen framför brasan. Skulle något djur slaktas vid gården fördes det in i köket eller kåven som detta rum på den tiden hette och dödades där, så att man även skulle få det mästa av detta arbete undanstökat före dagen. Man ville göra undan sina sysslor i tid för att även i god tid få sluta sin arbetsdag. Detta som nämnt kanske till största delen för att man måste ta hänsyn till de osynliga, som funnos vid gården. Det var långt bättre att vara undfallande mot dem än att på något sätt reta dem. S. V.