Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Mara satt i bladet. Om en fick av en annans blod på sig, så kunde en få ma- ra i kroppen.
Gravöl och bröllop
På bröllopen var det på samma vis [som på gravöl]. Det skulle vara så mycken sprit om det skulle vara bra. Till och med då vi gifte oss minns jag vi hade 100 liter brännvin och så konjak då. Och jag minns efter middan, då dukades det ett smörgåsbord i en lillkammare, och så ett par brännvinsflaskor då på bordet, och där fick dem då gå och ta för sej så mycket dem ville. Medan värdarna satt och åt middan var redan en del gubbar där inne och tog för sej. Och så var det dans sen, och så dansa ett tag då, och så in och ta sej en sup. Här gick det ju ändå ordentligt till. Men särskilt sör på socknen var dem svår till att supa och slåss på bröllopen. Jag minns dem måste rakt sluta opp ha bröllop där. Dem tog ihop med själva prästen. Då han skulle fara, så stjälpte dem släden för honom. Jag minns jag var full karl då dem slogs så förfärligt på något bröllop. En del kom ju rent av på häkte.
Finnen hämnas genom trolldom
Det var en kapten Johansson på Lövön som var tillsammans med länsman Rutberg på Grisbacka och en till. Länsman Rutberg skulle beslagta nån stornot men fann ingen, och dom var väl i fyllan och for in på finska sidan och tog en där. Han som rådde om noten kom då och skulle ha igen den, men det fick han inte. Då ropade han efter dem att inte skulle dom komma över till Finland mer och ta nån not. Och kapten Johansson han fick slag strax efter, och länsman Rutberg han dog på avträdet; men jag minns inte hur det gick med den tredje.
Bära bort tandvärk
Jag har burit bort tandvärken åt andra. Åt sig själv går det nog inte. Man ska ta bloden ur tanden på tre vita stickor, och så ska man gå med dom så man går om tre vägaskäl, och sen då sätter jag in stickorna i en vägg eller stopp dom rätt ner i jorden. Ingenting behöver man säja. Tandvärken slutar strax.
Rövarna vid Finnforsfallet
Då jag var i Skellefteå på kolning hörde jag dom berätta om rövara som var i Finnforsfallet. Dom bodde i en grotta, och den har jag varit in i. Det rann vatten igenom den också. Ett bord syntes där, men det var nästan nedruttnat. Dom hade tagit en flicka dom där, och hon fick vara hos dom i tre år, och dom hade barn med henne, men dom dödade barnen. En var alltid hemma och vaktade henne medan dom andra var ute och stjäla. Men en gång hade hon lyckats rymma. Dom var henne i spåren, men då gömde hon sig i en hålgran (ihålig gran), och då for dom förbi. Hon röjde dom sedan. Men det var inte lätt att få död på dom. Dom gav dom kött med gift i, men en av dom, som satt och laga skor då dom kom, han åt inte. Då högg dom huvudet av honom, men hur dom högg och högg, så hade han huvudet på bägge ändar. Då försökte dom gräva ner honom levande, men då dom hade grävd ner honom, så var han oppe. Då hade han sagt, att det skulle inte gå att få död på honom med mindre dom grävde ner honom och plockade graven full med sten, och då hade dom gjort det. Då bönderna kom med lassen, så gjorde dom så, dom där, att en av dom, som överst var, ställde sig och meta. Kom då bonden och skulle titta på, så flyttade han sig undan för undan och sa: "Nappar det inte här, så nappar det väl här." Medan körkarln flyttade sig efter då, så var dom andra rövarna och plundrade lasset.
[Sälens ursprung]
Sälen han är utav Faraos släkte som förgicks i Röda havet, och det är inte någon hälsosam vara. Det säger sälen själv också: "Farao, Farao!" säger han.
Dödben kan lånas till magiskt bruk
Jag ska kunna sätta vad som helst ifrån mig ute, och ingen ska kunna ta det. Det är bara att lägga ett dödben i. Det benet får inte förfaras, därför kan ingen ta det. Men ett sånt där ben måste man låna, man får inte ta det. Och då man lånar det, ska man lägga en slant på graven som säkerhet tills man bär det tillbaka. Jag hittade en krona en gång på Holmsunds kyrkogård, den låg vid gången, på en grav. Och jag tänkte inte mer på, jag tog opp den och stoppade den på mej, och då jag kom hem, stack jag in den i väggen. Men jag fick ingen ro så jag kunde sova på nätterna. Det var alldeles omöjligt att sova. Dom sa hemma dom hörde hur det knäppte och lät, då jag var borta, men det vet jag inte hur det var, inte hörde jag något. Till slut tog jag och for tillbaka med kronan och lade henne på graven igen. Sen fick jag sova. Det var nog någon slant som var lagt dit så där som säkerhet.
"Ho hammar i hällom"
I Kåge by bodde för gammalt en mycket girig bonde, som hette Israel-Jonsa. Framför allt hade han det felet att han höll på till sent på lördagskvällarna , och det ogillade i synnerhet hans drängar. Hans ägor låg mellan två berg, Brattberget och Markberget, där folk trodde att det bodde jättar. Så en lördagskväll smög sig hans drängar ifrån gubben och gick upp på var sitt berg. Där slog den ene med en slägga i en stenhäll några kraftiga slag. Den andre skrek: "Ho hammar i hällom, vad vill du mej flintskallom?" Den förste svarade: "Kitteln och kittelvindan låna jag vill!" "Vad ska du hon hava till?" "Jag ska kok' opp 'n Israel-Jonsa Långsam, som int vill om lördagskvälla gå hem!" "Vad får jag för lånet?" "Halsköttet, våmfettet, ena bogen och bägge låren." Sedan tystnade samtalet, men Israel-Jonsa hade blivit rädd och gick sedan hem i god tid på lördagskvällarna.
Biskopen och tomten
Tomten hade ett öga mitt i pannan. Han drog sju skylar i sju mil åt den som han fick mat av. Det var en gång en biskop som låg i en kammare på en gård. När han legat en stund kom käringen i gården in med ett stort gryngrötsfat och ställde det på bordet. Sen gick käringen ut, men om en stund kom tomten och tog fatet. Ute på gården stod det en stor jordfast sten, strax bakom ladugården. Tomten tog som ingenting och välte om stenen och kastade gröten under stenen. Biskopen hade följt med och tittat efter hur det gick till. Nu frågade han tomten varför han gjorde så med maten. Då sa tomten: "Det ska vara ett vittne på domens dag att jag tjänat gryngröten."
Trollar björn på varandras kreatur
Örträska (Örträskborna) och Agnäsa (befolkningen i byn Agnäs) spådde björn på kräka åt varann. Agnäsa ska ha sett att det kom täljd spån och flöt efter älven, och då förstod dom att det fanns folk ovanför, och då for dom och skulle se efter vad det var för inkräktare, och då kom dom till Örträsk och fann folk där. Då blev det fiendskap. Dom tyckte att dom [Örträskborna] kom in på deras slåttermarker och jaktmarker. Och så spådde dom då björn på varandras kräk. Björn gick emellan Agnäs och Örträsk. En gång rev han en ko rakt i lagårdsportn. Men till slut var det nåndera parten som hade fått ihjäl honom. Dom hade hedd nå brännvin i en kittel och satt ut åt honom, och han drack tills han blev alldeles liggandes, och då kunde dom skjuta ihjäl honom.
Vittrornas ursprung
Det var innan de vart utdrivna ur paradiset. Gud kom in till Eva och frågade efter hennes barn. "Ja, det är dem jag nu har inne", sa hon. Men hon hade ju en massa ute, men dem hade ju inte några kläder, dem var naken, så hon ville inte visa dem. "Dem som då är ute, dem ska också få vara ute", sa Gud då. Och det vart vittren då.
Väderleksmärken vid nymåne
Dom har mycke gett akt på nyet, särskilt onsdagsnyet. Som det nyet blev (som väderleken var de fem första dagarna), skulle man få ha känning av i tre månader (dvs. liknande väderlek).
Första gökropet
Västgök — bästgök, sörgök — smörgök, östgök — röstgök, nolgök — horgök