Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Om en fick mara i stallet eller lagården så skulle en gå till en "marbjörk" och ta ett "mar- bo" och hänga upp över djuren. "Marbo" var fullt med små kvistar som växte ihop runt, så det blev som ett stort klot. Om en skôbba djuret över ryggen med en sådan kvast så hade inte mara makt att ri. Hon kunde ge sig på folk också. Det var en skeppare som hade en fästmö här. Di påstod att så fort han inte var till henne när han var i land här, så blev han jämt bet för mara. Di sa' att det var hon /tösen/ som hang efter ho- nom. Di fick mara med sig på båtarna också. Mara ha blitt borte som så mö âne ont.
mara
Min farfar hade haft mara. Han såg en liten svart hund, som kom från dörren å fram till säng- en. Då blev han liggande över bröstet, men då blev han så stor. Han höll på att klämma ihjäl farfar. Om någon tog i en, när en hade mara, så blev han borta. Maran i skepnad av hund har berättats av flera (Uppt. anm.)
Väderleksmärken
Om det fryser den 21 mars, så blir våren regnig och ruskig. -.- Om det är snö på taket "Vafferdan", är det snö på backen än- nu den 1:sta juni. -.- När det går "vägar" på sjön, blir det snart regn. -.- När skatan bygger lågt, blir det torr sommar, bygger hon högt blir den våt.
Maran
Det var många ”som mara va’ ôt” på min tid. Hon klämde dem. Men vad det var, vis- ste man rakt inte. Den vanliga medicinen mot detta obehag var följande: Man gick till skogen och sökte reda på en ”marbôske” av tall eller björk. Denna bus- ken kokades, och den lag, som blev, dracks av den ”anfäktade.” Marbuske av tall skulle vara bäst.
Maran
Maran kommer på en när en ligger 'veåpen' (på rygg) Hon är raggig som en katt. Hon klämmer sig fast å vill kväva en. Bara en kan vända sig aldrig så litet så blir hon borta. Om en annan ropade ens namn så släpp- te hon också taget. Det hörs aldrig till nu att 'ma- ra' rider någon
Vår- och hösthalvåret
När Erik ger ax så ger Olof kaka. Vid "Oschmässtia" var det "brörnö". Då hade man hunnit äta upp det gamla spann- målet, å så fick en vänta på det nya. Sådant som vädret är 40 martyrer, sådant väder har en att vänta i 40 dagar därefter. "Hönöd", "forbrest" kunde det bli re- dan i mars.
Maran
Jag hade en farbror. som brukade vara illa utsatt för "mara". "Denne uschla mara", brukade han säga. Hon la- de sig över bröstet å klämde. Han tyckte att det var som ett ludet djur, som kom å lade sig på bröstet. Han ville aldrig ligga på rygg. Om han låg på sidan, så kunde hon inte komma över honom.
Maran
"Fastra på Ny" å en kamrat till henne låg på ett höränne en gång. Då fick hon se ett kvinnfolk kom- ma, som hade ett vitt sockerdukskläde på huvudet. Hon lade sig över "fastra" å "knôva" henne över brös- tet så att hon höll på att dö. Om "mara" ville kom- ma in skulle en hänga en "marebôske" över dörren. Det var på många ställen här i socknen som de hade så.
Mara
Far hade en dräng, som hade ont av mara. Men det var en gumma från bruket som tog bort henne. Hon påstod att det var ett fruntimmer, som han hade narrat, som skickade mara på honom. Han fick en påse, som han skulle ha i sängen om natten. En gång smög vi oss att titta i den påsen. Det var avbrutna söm, ett psalmboksblad och några pinnar. När han ha- de fått den påsen, så hörde vi inte till att mara red honom något.
Mara
Om ”mara” kom åt hästen, så hade de gamle det bruket, att de tog bort henne genom att glödga en ”länkmalj” (länk i kedja), så släpptes den i tjära, och så hängdes den upp över hästen. Men först höggs en kniv i taket över hästen och på den kni- ven skulle maljan hänga. Mara var ett ont som kom från de döda. Det skul- le vara gamla käringar som inte velat annat än konster och elakheter i livstiden.
Mara
Mara var som en hund å ibland kom hon som en katt. Hon smög sig in genom dörren om kvällen. Det skulle vara själve ”den elake” som kom å red en. Om en lade en tälgkniv eller annat vasst stål under i bädden, så skulle hon inte komma. Men en skulle vända den vassa sidan utåt på kniven eller ----- udden. Stål å vasst kunde hon inte komma i närheten av.
Mara
Jag har känt av mara, och när jag vakna, så tyckte jag, att jag tog som i en katt. Jag tog i det och slängde det, men det domp inte, när den kom ner i golvet. En gubbe skulle ut tidigt på fjäranlek och la sig vid spisen på ett sofflock för att vakna säkert. Då kom mara åt honom, men han fick tag i detta o kasta det i glohögen på spisen. Men det smattra o sö, o det lukta svine- hår i hela rummet. Jag såg en som hade mara, o det var som ett naket kvinnfolk / över honom. Å det ska vare sådana som inte har hår under armarna som ä marer. Min bror låg i en lada, då hörde han att det tassa. "Jaså, du kommer, missa," sa han, han trodde det var katten. Men då tog det honom i axeln o ryckte honom baklänges på rygg, hon kom inte åt annars, o börja klämma. Å på morron syntes på hans axel som efter fem fingrar. Man skulle sätta skorna "bakfram" vid sängen där man låg som skydd mot maran.
Maran
"Mara" var inte något annat än en ond ande som kom å "red" brukade farmor säga. Men det gick att gö- ra sig av med henne, om man lade stål i bädden å ställde skorna med spetsarna utåt rummet. I stallet å ladugården skulle en ha stål över kreaturen så var det inte farligt. Hon red djuren hela nätterna så att de stod "dyng svette" på morgonen.