Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vårhalvåret
Kyndelsmäss kallades "lilla jula", då var det lite högtidligt. Det bakades ett särskilt bak då, men inte så mycket som till jul. Men sedan sa' de: "Nu ha lilla jula vart, nu ä dä slut på dä granna bröet." Och vid "lilla jula" satte man också opp en ny julkärve åt fåglarna.
Hantvärkare.
På Knipåsen dötte de ner hästar, så att de slog ihjäl sig. De leddes ut på en brant och kastades så att de slog ihjäl sig. "Hästeknipen" (sagesmannens benäm- ning på mannen som utförde gärningen) bodde i den trakten. Det var före min tid så jag har inte något minne av honom. När det var någon häst som skulle dö- das, så skickade de årder på "knipen" så red han till Knipåsen med den. Men "knipen" fick inte vara i lag med folk. Skeden han fick att äta med brändes upp. När hästen låg död el. halvdöd nedanför berget, så gick knipen ned och flådde honom, för huden var det enda som man tog vara på efter en häst. Köttet tog "kni- pen å lade ut å sköt rävar på. För det gick in- te an att äta hästkött. Det skulle vara så att hed- ningarna åt el. begagnade sig av hästkött på något / sätt. När folk blev kristnat så ville de inte göra som hedningarna. Jag mins, att vi "slog ihjäl" en mär. Häs- ten flåddes. Köttet togs tillvara och saltades. Jag tyckte det luktade så gott av köttet, så jag ville ovillkorli- gen att vi skulle koka av det och äta, men mor trodde rent att jag blivit från vettet, som kunde tala om sådant. Köttet kokades åt grisarna.
Legender
Så mins jag så väl vad guttongarna vänta- de på att Jerusalems skomakare skulle komma, för det var en sägen, som en fick höra av gammalt folk, att inte det skulle få finnas plats på jor- den som han inte skulle ha varit på. Han fick inte frid före. Så väntade vi att få se mos- san på "lestkneppa". Han bar en stor "lest- kneppa" på ryggen, och den skulle det ha växt grön mossa på.
gåtor.
Runt som ett ägg, räcker runt kring väggen. /garnnystet/. Lapp på lapp å ingen söm. /Kålhuvudet/. Går å går men kommer aldrig till dörren. /Klockan/. Bon går å letar efter det han inte vill ha. /Hål i gärdesgården/. Om dagen full av kött å blod, om natten står å gapar. /skon/.
Födelse och dop.
Det skulle vara "lôggeskälling" i badvattnet när den nyfödde skulle badas. Och vattnet fick inte slås ut för än på andra morgonen, när solen hade gått upp. Man begagna det bruket. På tre nätter fick inte elden slockna utan en person måste vara vaken och hålla fyr.
Födelse och dop
När de gick till kyrkan med barnet så skulle det ställas så, att solen fick skina i ansiktet på barnet, för då blev det vackert. Man talade om att när de gick å döpte barnen, så satte de sig att vila på "offermålen" som ligger efter vägen till Hajum och där solades barnet. Det var morgonso- len, som skulle vara bäst, och på den tiden var de uppe med solen.
Födelse och dop.
Jag har ännu det silvermynt i behåll som far- mor hade insytt i "lesta" på sina barn. Hon hade det insytt, för att inte barnet skulle bli bortbytt. Myntet stämplat 1687 (Carolus XI. I. M.). Jag tror att hon hade fått detta mynt i arv efter sin mor och att hon hade haft det för samma ändamål.
Födelse och dop
Sedan mor blev gammal, skrattade hon och talade om, att när jag föddes, så hade hon lagt en kniv i badvattnet för att inte något ont skulle kunna komma åt mig. Den kniven skulle vara stulen tre gånger. Det var att bära kniven tillbaka dit han hörde och stjäla den igen. Men de bru- kade att ha eld omkring ongane strax de var födda, för att inte osynliga väsen skulle kom- ma i närheten av dem. Så länge som ongane var späda så var det bäst att ha dem nära elden. Det gick inte an att lämna dem ensamma. När onga- ne var döpta, så var de saliga så då var det inte så farligt.
Födelse och dop.
Späda barn troddes bli "bortbytta av bergtroll". När spädbarn badades så hade man stål i vattnet. Och det första barnet vart fött skulle man säga något Guds ord över det. Ingen främling fick ta i bar- net eller säga något om det, förrän det vart döpt. Den som bar barnet till dopet fick inte "pessa" medan hon/han hade hand om det. Gjorde hon/han det så fick barnet det lytet att det "pessa" ner sig om natten. När de späda barnen var sjuka, så skylldes det på att de vart "magvârde". Vad det skulle vara vet jag inte. När de skulle bota barnet för det andra så kom två kärringar ihop en torsdagskväll. Så ställde sig en kärring på vardera sidan om en lång- stol, så stack de barnet under långstolen tre gång- er. Den ena kärringen stack det under och den andra / tog upp det. I "lesta" skulle en silverring ###. Bäst om det varit en ring som varit med vid tre vigslar. Ett silver- mynt var lika bra. När kvinnfolket hade fött barn, så skulle det fram till prosten å "få rening". Det var sex vec- kor efter barnsängen. Förut var hon alldeles oren å skulle inte få gå in i en grannstuga en gång. Hon var som hedning. Barnets första tänder kastades på omen och den som kas- tade tanden sade: "Giv mig en bentand i stället för en guldtand.
Jakt.
Om man sköt hundar och katter, så blev bössan skämd. Om man då ville bota en skämd bössa, så skulle man skruva ur "svanskruven" och ta den och lägga i nordrinnande vatten. Eller och lades hela bössan i vatt- net. Eller också skulle man skava av en silverring som varit med vid tre vigslar och blanda med haglen. När man hade skjutit det skottet, så var bössan li- ka träffsäker igen. Om man skulle gå ut på "fôg- gel-lek"om våren, så fick man alldeles säkert inte gå förrän man hade hört tuppen gala först. Om man gick innan man hört honom gala så blev det olycka på jakten. Den tron ha de allt haft på min tid också. Särskilt minns jag en gubbe, som alltid följde denna regel.
Jakt
Det var tre gubbar bortåt Dusserud. De var födda omkr 1805. Dessa tre gubbar hade kommit överens om att gå på jakt en skärtorsdagskväll. De skulle inte gå på el. vara på jakten förrän långfredagsmorgon. När det led på morgonen så kom Anders "ihôlt" på en tjäder. Både Anders å gubben i Hôlt sköt. Det blev förfärligt med fjäder men inte mer. Hur de bommade å sköt så vart det inte annat än fjäder. Då först kom de att tänka på det förskräckliga i att gå på jakt en långfredagsmorgon. Efter den morgonen kunde de inte skjuta mer. Om man sköt katten med en bössa, så vart han förstörd så att man inte fick bruk för bössan mer.
Jakt.
Far var med en gång på "Höge môse" å låg i koja och skulle skjuta orre. En orre satt på en tuva. De sköt skott på skott, men han spela- de lika bra ändå. Då trodde de att de hade kommit ut för själve den onde och gick inte ut på orrjakt någon mer morgon. Det hände allt fler att de träffade på sådana djur som varken hagel el kula bet på. Då skulle det var sil- ver i kulan, om hon skulle bita.
Fiske
En gång kom det en finngubbe till trakten. Så slog han sig i prat med en gubbe som skulle gå och fiska. "Om du vill," sade finngubben, så skall jag ge dig en lapp, så skall du få fisk. Han skrev nå- got på lappen. "Nu lägger du den i maskkoppen," sade finngubben. Gubben gjorde som han blivit rådd. Han fick så mycken fisk, att han blev över sig gi- ven. Fisken grov de ned, och lappen brände de upp, för de ville inte befatta sig med fisk som de fått med trollkonster.