Transkriberad uppteckning

På Knipåsen dötte de ner hästar, så att de slog ihjäl sig. De leddes ut på en brant och kastades så att de slog ihjäl sig. "Hästeknipen" (sagesmannens benäm- ning på mannen som utförde gärningen) bodde i den trakten. Det var före min tid så jag har inte något minne av honom. När det var någon häst som skulle dö- das, så skickade de årder på "knipen" så red han till Knipåsen med den. Men "knipen" fick inte vara i lag med folk. Skeden han fick att äta med brändes upp. När hästen låg död el. halvdöd nedanför berget, så gick knipen ned och flådde honom, för huden var det enda som man tog vara på efter en häst. Köttet tog "kni- pen å lade ut å sköt rävar på. För det gick in- te an att äta hästkött. Det skulle vara så att hed- ningarna åt el. begagnade sig av hästkött på något / sätt. När folk blev kristnat så ville de inte göra som hedningarna. Jag mins, att vi "slog ihjäl" en mär. Häs- ten flåddes. Köttet togs tillvara och saltades. Jag tyckte det luktade så gott av köttet, så jag ville ovillkorli- gen att vi skulle koka av det och äta, men mor trodde rent att jag blivit från vettet, som kunde tala om sådant. Köttet kokades åt grisarna.