Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll.
Trollen ville inte gå fram dit folk bodde, för de kunde inte vara ihop med sådana som var kristna. Di fanns i skogarna och bergen. Mamma tala om att det fanns troll och bergasmeder i bergen. Det lyste i bergen om nätterna. Alla berg voro fulla av troll. Men sedan kyr- kor och kristendom kom till trakten, kunde de inte vara kvar. Trollen bytte till sig små barn. De kunde inte ta barnet, om det var döpt. Trollen hade stora skatter. Di vaka över skatterna, så att ingen människa kun- de komma åt dem.
Jakt
Jag hade en kamrat som var äldre än jag. Vi bruka- de vara på jakt, och det vet jag bestämt, att om han sköt bom, så trodde han att bössan var "förtrollad." Om han skjutit bom en gång så tog han och skruvade sönder bös- san och tog "svanskruven" och lade i "nolare vatten" (vat- ten som rinner norr ut). Han brukade också andra sätt som att gå till kyrkogården och ta mull. Bara han fick litet kyrkogårdsmull i bössan, så var det bra. Eller också en vigselring som varit använd vid vig- sel tre gånger. Man skulle skava några flas och lägga i skottet. Det var ett par gubbar här borta på västra sidan som hade riskoja på en mosse. Där brukade de ligga om vårmorgnarna och skjuta orre. De låg där en morgon och rätt som det var så kom det en stor orrtupp och satte sig på ett bösshåll / från dem. Det small från båda bössorna på en gång. Men orren spelade lika bra ändå. Då blev Niklas rädd och sa: "Vi går hem för det är bara skam vi skjuter på. På sådant biter inte annat än silver." Sådana där hi- storier fanns det många. Vid sådana tillfällen var det som man trodde att bössan var "bortstôle" av något ont.
Krig och fejder
Strax söder om nuvarande färgstället finns en plats som kallas för "Knektestan". Där skall svenskar- na ha gått över Stora Lee på hoptimrade flottar. På andra sidan mötte danskar och norrmän. Men det skall inte ha blivit någon drabbning den gången. Detta skulle vara väldigt långt tillbaka i tiden.
Krig och fejder
Både danskar och norskar säges ha varit på des- sa marker och krigat. Två gånger brände de ned Hol- medals kyrka. De roffade åt sig det de kunde komma över. Det kom skockar och plundrade och tog med sig både löst och fast.
Farsoter
I Dusseruds gård finns en stuga som heter Öde- gården /"Ögårn"/ och i norra delen av gården Sunds- byn också en stuga med namnet Ödegården. Farfar hade hört av de gamle att det var de enda gårdar som de nya invandrarna, som kom efter diger- döden, träffade på i denna trakt.
Farsoter
När "pästen" hade fore över denna trakten, så var det inte mer än två människor kvar. Det var en karl. Karlen fanns västom Stora Lee å kvinnfolket östom. Karlen fick se att det rök öst om sjön. Då gick han på alla höga berg, så att han skulle te att komma rätt till den röken. Till sist kom han till Dusserud i Fågelvik. Där fanns kvinnfolket. Han stannade hos henne. Och sedan har folk förökat sig från dem.
Farsoter
Det skulle vara en präst här i en av nordmarkssock- narna som hette "Svâla". Han skulle binda pästen i en enbuske, har jag hört talas om. Och efter den da- gen blev det alldeles slut på den sjukdomen. Prästen fick se en främmande pojke, och han frågade pojken i vad ärende han var ute. "Jo", svarade pojken, "jag är ute och plockar rosor". "Härefter", svarade prästen, "Skall du slippa att plocka rosor, jag binder dig här med mitt huvudhår."
farsoter
"Digerdöden" började med nysning. En gammal rotkärring talade om det. Så fort en person nös, så sade hon: "Gu' hjälp." Det var bara en människa kvar på denna trakten. Det var en man. Han vandrade öståt. Så fick han se att det rök på ett ställe. När han kom in på det stället så var det en tös där. De två slog sig ihop. Jag vet inte om det var i Sillerud el. Silbodal.
farsoter
I Ögården stod en stor björk. Vid den björken skall en farlig sjukdom ha blivit fastbunden. Prästen i Holmedal band "digerdöden" där. Han skulle ha spikat fast sjukdomen där så att han inte tog sig längre. Ingen vågade fälla den björken, för man var rädd för att sjukdomen skulle komma lös. När den pesten gick skulle inte mer än en person vara överlevande i V. Fågelvik.
Präster
Farfar talade om att det hade funnits en präst här i Nordmarken en gång, som hade gått igenom Witten- bergsskolan. Jag kommer inte ihåg om han hetta Svâla. Denna prästen var ute en lördag på markerna. Då fick han höra att det ringde i himmel. Drängen, som var med, kunde inte höra det. Då fick han ställa sig på prästens fötter, men då hörda han klockor- na i himmeln tydligt. Drängen hade aldrig hört så fin musik förut.
Domare och rättsväsen.
Den sista som avrättades på Karlandamon var en kvinna från Flötane i V. Fågelvik. Hon hade stuc- kit ett nyfött barn i en "sörpespann"/ låda, i vilken man tillredde sörpa åt kor och hästar/ och tagit liv av det. Min farmor såg denna avrättning. Och efter den dagen tålde hon aldrig att se röda "hôser" /strumpor/, för den som vart avrättad hade sådana. Hon talade om att det var folk som gick fram å skulle ta blod. Somliga svimmade. Det var fullt med folk runt omkring. Har inte hört talas om annan avrättsplats i dessa trakter mer än på Karlandamon i Karlanda socken.
hantverkare
Efter vad de gamle här talade om, så knuffade man hästar nedför Knipåsen. Det var en brant där som de leddes till och knuffades ned av "knipen", som han kallades, som utförde denna slags hästslakt. När hästarna vart för gamla, så kom han å tog dem och ledde dem upp på Knipåsen. Hästen flåddes, och köttet grävdes ned. Den som uträttade detta arbete vart allmänt avskydd. Benämning på den som utförde hästslakt: knipen, rackarn, hästflåarn. Ännu 1875 kokades häst- köttet åt svinen i mitt hem.
hantverkare.
"Flötter" kallades den som slaktade hästar. I Östervallskog fanns det en sådan som de anlitade. Det var Hans i Kudalen. Han slog ihjäl hästar- na. Jag mins, att de betraktade honom som en bu- se. När "ongane" fick höra att han skulle komma, så sprang de och gömde sig. Hästkroppen fick ligga i skogen till åtel åt rä- ven. Skinnet togs tillvara. Av det beredde man läder.