Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsväsen
Något annat namn än "skogsråa" hörde jag inte på henne som var i skogen. Hon hade "kvennfolks- skepnad". Hon var stor å lång å hade ett hår som hang vilt runt omkring henne. Det var inte hop- kammat. Så hade hon rompa alldeles som en häst. Moster hade sett "e skogsrå". Hon sprang ef- ter en gärdesgård. Men rätt som det var så hop- pade hon över gärdesgården å blev borta. Di trod- de, att när di fick se skogsråa, så var inte björ- nen långt borta, för hon var med å vaktade björnen. Hon kunde skapa sig till en hare. Det var en ner i Fastnäs som sköt på en hare, när han skulle gå fram å ta haren, så var det det en gammal inrutten trädstam. Hon kunde narra sig fram på det viset. Om en var / dum å slog sig till att akordera med henne, så kunde hon få makt med en. Bara att en höll sig på trampade vägar, så var det inte så farligt. Hon hade inte så stor makt där folk hade gått fram. Det gick inte att skjuta "skogsråa" om en inte hade sär- skild kula, som en trollkarl hade stöpt. Den skul- le stöpas av silver under tre torsdagskvällar. Om en gick vilse, så fick "skogsråa" skulden. Det var hon som förvillade. Det var inte annat än att läsa böner, om en skulle komma rätt igen. "Koltrollet" har jag inte hört talas om. "Skogsråa" var vid milorna. Hon hjälpte till å såg efter att det inte tog eld i milan. Då passade hon på att väcka den som kolade, om det var natt.
skogsväsen. (tomtar)
Ja´ ha hört omtales att skogsråa va jagad tå hunner å varger. Å mine föräldrer berätta om en dräng som låg på stallränne i hö. Då kom dä nô å hôppa ôpp i hö, så hele ränne gunga. Dä skulle vare skogs- råa som hade en varg ätter sej. Vargen måtte stanne neraför ve vägga. Drängen ble rädd så han smög sej därifrå. Skogsråra å allt ander kônste väsen som ha vôre te för i vala ä allt försvônne nu. Di har inte di store skogera å hôlle sej i. Senna ha di vôre över alle marker mâ skjutvapna nu å skrämt bort dôm. Tomtegôbber ha dä fôns i gålera. I Gunnerse när Fredrik ha di hälle te å där finns di allt än i dag. Ja´ hörde dôm månge gånger, när ja´ bodde i den går´n.
Skogsväsen
Min man körde till Fjöle en gång. När han kom inemot den gården fick han se "skogsråa" stå å repa en- bär. Hon hade så brått å sno från den ena bus- ken till den andra. När han kom mitt för henne så blev hon borta. han kunde inte se tydning till vart hon tog vägen. Hon hade halmhatt på hu- vudet, förkläde å en grön klänning. Det var allt han hann att få se.
Skogsväsen
En gång såg min mor "skogsråa". Det var, när hon skulle gå till far med mat en dag. Han låg i skogen och kolade. Hon var som en annan käring, hade en schal kas- tad över axlarna, huvudduk på huvudet och en lång klänning som släpade efter henne på marken. Det hördes, som om hon hade kreatur med sig, men hon såg inga. Hon bara hörde skällan. Rätt som det var brakade det till i skogen och hon var borta som en vind.
Skogsrå
Min farfar var med en annan ute i skogen en gång. Så vila de på en kolbotten. Då kom det en skogsrå. Hon tog farfars bössa och strök på låsa och framigenom. Sen tog hon den andres bössa. Han blev arg och sa: "Om ja hade bössa här, så skulle ja skjuta dej." Då spotta hon på bössan. Och farfars bössa gick hur långt som helst sen, men den andres gick inte alls.
Skogsväsen
Det var en gång en person som kom ille ut för skogsråa. Han var ille mä innan han kom ifrån henne. Han blev alldeles utmagrad och folkskygg. Han fick lov att hålla henne säll- skap om nätterna. Och han var tvungen att till- fredsställa hennes lustar. Så en gång hittade man på att skjuta över honom, när han hade sprung- it ett stycke väg inåt skogen. Det blev ett för- skräckligt brak i skogen sedan skottet lossats, men efter den dagen hade hon ingen makt över honom.
Skogsväsen
Vid sjön - sjö såg far "skogsråa" el. om det kunde vara "sjöråa". Han såg ett kvinnfolk som sprang ef- ter kanten på sjön. Hon var så trasig att att den "ene filla slog te den andre". Rätt som det var blev hon borta, men det alldeles som "dunsa" å brakade i skogen. Sen fick han höra en skratt som han inte hört maken till, men då var det han som "pela sej" iväg å hem fortre än vanlit.
Odens jakt
Min morfar talade om mycket. Han hade varit med och hört Jakobs jakt på Djurskog. Han och ett par till var ute på jakt. Rätt som det var fick de höra hundar skälla. Den ene gnall fint, men de andra två hade grov skall. Så small det, och då var det som om hela skogen hade brakat ned. Det blev alldeles mol tyst. "Nu stöp skogsråa" var det en av morfars kamrater, som sa. "Nu är det inte lönt att vi går på denna skogen mer i dag."
skogsväsen.
Det var en gång en kolare som kolade en mi- la. En dag när han arbetade vid milan kom e skogsrå och frågade vad han heta. Kolaren blev arg och som han hade varm tjära intill milan, så tog han tjärsleven full med tjära och slog i ändan på henne. Då skrek hon och trodde hon skulle få hjälp av de andra trol- len: ”sjôl slog mig, sjôl brände mig.” ”Då må du så gärna ha’t,” svarade det från bergen.
Skogsväsen
Öst i skogen var en höjd som kallas Högfôgsen. Där skulle det bo en 'skogsrå,' så där ha folk varit så rädda. Vid ett litet tjärn där såg de henne. När de gamla gub- barna var till tjärnet å metade, så var de så försiktiga för att de inte skulle 'uroa' henne. Hon var som ett fruntimmer, men hon hade 'rompa'. När hon ville vara elak mot någon så gjorde hon så att han (hon) fick gå kring kring i skogen. Å efter vad de sade, så ville det gärna gå så på den höjden å i de trakterna.
Skogsväsen.
Det var en kväll som en person gick hem från sin fästmö. Som han kom till en skog fick han se en vit gestalt stå vid vägkanten. När han kom mitt före densamma, så var det som om det hade blivit ett sken i stället och det försvann ovan skogstopparna. När han kom läng- re bort i skogen, så fick han höra "e könsti läte". Det var som om en människa hade hållit sig illa eller som då en kvinna får barn. Skogsråa kunde skrämma folk på det viset.
Bortbytingen
Det var länge sedan jag hörde folk tala på bortbytinger. Men jag hörde det i mina uppväxt- år, för då fanns det allt ännu folk som trodde på det. En bortbyting var en sådan där "fante" som på något oförklarligt sätt hade kommit i stäl- let för det rätta barnet. Det kunde vara skogs- råa, Sjöråa eller trôlla som hade sådana med sig. Om de lämnade en sådan så tog de ett riktigt barn med sig. Det var späd- barn som inte var döpta, som var farligt för. Bortbytingen fick stor mage och stort huvud. Han fick aldrig förstånd som en människa.
Odens jakt
"Oden" skulle inte få vila förrän på domedag. Han hade ohelgat sabbaten med att jaga. När han kommer med sina hundar, så är det en vild fart så att småskogen böjer sig. Men nu får han inte jaga annat än skogsråa och troll. Annat kan han inte komma åt att skjuta. Den jakten går både på vatten å land. För far hade hört henne både på sjön å i sko- gen. Han ville aldrig gärna tala på det, för det var en styggelse, sa han.