Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Mara - det var ett tal att här skulle vara sådana, som vöre mara. Det var ett "olsle" . "Långt och kallt te Knäre´," det skulle en mara ha sagt. Knäred - det är borte vid Små- landsgränsen.
mara.
Om "mara" red hästen eller en ko, så skulle en hänga en lie i taket över djuret. Å om hon kom in i stugan å kom på en i sängen, så skulle en ta å sätta skorna vid dörren en annan kväll, så var det inte far- ligt. Men en skulle sätta dem avigt å inte inåt rummet. Dessa medel vet jag att folk begagna som hade ont av maran. Di påstog, att det inte skulle vara andra än elakt folk som fick ont av henne. Det skulle vara som ett skinn med långa armar. Hon sög sig fast över bröstet å ville inte släppa förrän en orkade röra på sig litet. Om en annan ropade namnet på den som mara red, så släppte hon.
Mara
"Gu vet hônt mara ä." Det var på Benås. Jag hade lagt mig om kvällen. Det led på natta, å då kom hon å kröp upp efter benen å lade sig över munnen, så att jag trodde att hon skulle kväva mig. Jag môttra å las å då blev hon borta. Men när hon kom för tredje gången, så fick jag upp handen å knôv henne intill väggen. Jag spann allt vad jag orkade. Det var lik som om jag skulle ha fått en katt över mig. Om en pôttra å las så blev hon borta. Fader vår var bra att läsa. - "Mara va nô tå dä one."
Mara.
Jag var ute för mara en gång. Då höll jag på att dö. Jag var öst i socknen å gjorde en likkista. När hon var färdig, så kom de att tala på att det var styggt med en likkista. För att jag skulle visa dem att det inte var farligt med en lik- kista, så lade jag mig i henne. Då var det något som klämde mig över strupen och bröstet så jag höll på att "gå ôt". Jag kunde inte sova på hela natten å var så konstig dagen efter. Det var mara som kom åt mig. Jag hade hört sägas att den döde kom å "re som e mare". Maran kunde komma å "ri" när folk sov i sängen. Men jag hörde också sägas att det var en "ond dröm".
maran.
Jag hade en grannkärring som var illa ute för "ma- ra". Hon sade att maran var luden. När hon tog tag å klämde så var det som om hon skulle ha haft fullt med hår på kroppen. Annars skulle hon se ut som ett kvinnfolk. För det mesta var hon osyn- lig. Hon "red" å "knôva."
Tomtar m.m.
På sômlie ställe har ja´ hört tales om att dä bruka å tröske om natta, ätter dä fôlk ha lagt sej. T.ex. i gamla hus. På Björne i den gamle oxlagålen va´ dä, som di skulle dra en hoper vanger. Där ha dä vôre e´ spökhôle i all tier. På Sönre Borgvik ha tom- tegôbber hôll te. Å i hytta här på bruke fanns dä förr i vala. Di såg dôm å hörde när di högg ve. På Skärsboställe va´ dä alldeles som om de skulle kaste arter över golve på môr- nera. - Dä va på ett ställe här (Säbyn) som di hade tomtegôbber i stal Disse hade rö tôppmösser på sej. Hôspen dör hade e brun mar, å den skötte di om. Men va dä inte tyst om kväl, ble dä inte bra. Te slut tog di alldeles överhanna, så att han feck rive ner stal å flötte´n dit han nu står. Dä va´ en möra, som den ene mara va sjuk. Tom- tegobbera hade gjort ve´a. När ho´ kom uttaför staldöra, stöp ho´ Men hôspen ställde sej på knä på mara å tog å sej mössa, senna läste han nöa böner, men va´ dä va vet ja´ inte, men han hade svartkônstrebok. Mara ble bra.
Vårhalvåret
Om Tranekvällen den 24 mars skulle man springa barfota runt stugan för att slippa bli sårfött eller få skavsår, kunde man om kvällen springa barfota på sju gödselhögar var man aldeles säker. Den som kom sist i säng kunde lätt bli riden av maran.
Maran
"Mara" skulle ha som klor på fingrarna, å när hon "sög sig fast" över bröstet med armarna, så höll hon på att "ta av" från den hon klämde. Hon såg ut som ett fruntimmer, sa de, som hade sett henne. Om en lade stål vid sängen, skulle hon inte ha makt att gå upp i sängen.
Mara.
Maran var ett övernaturligt väsen som inte al- la kunde se. Det påstos att hon red sådana per- soner som var särskilt elaka. Maran skulle va- ra ett kvinnfolk. Hon hade fasoner av ett kvinn- folk, sade de som sett henne. - Ett träd som var riktigt kvistigt och knotigt el. risigt och videt(?), sa- des vara "marigt."
Mara
”Mara” var av det onda som flög på en å krama. Men om en skulle skydda sig mot henne, så skulle en rita tre kors ovanför huvudkudden, å så skulle en sätta täljkniven i det tredje korset å befalla sig i Jesu namn. Så har de gjort här när de inte fått vara ifred för maran.
Mara
"Mara" var av det onda som flög på en å krama. Men om en skulle skydda sig mot henne så skulle en rita tre kors ovanför huvudkudden, å så skulle en sätta tälj- kniven i det tredje korset å befalla sig i Jesu namn. Så har de gjort här när de inte fått vara ifred för maran.
Maran
Maran kunde inte ta sig in annat än genom nyckel- hålet, påstods det. Om de var 'kârti' att stänga nyckel- hålet på kvällen innan solen gått ned, så var hon ute- stängd. 'Mara re dôrn; så att de blev svetta. Om nå- gon snarkade hårt, så troddes att maran red på honom.
maran.
"Mara va ett levane väsen som kom å klämde en på bröste. Sômme sa´ att dä va e käring som hade ont i sinne te-en, å sômme sa´ att dä va tå di dö."