Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
maran.
Ja' ha aldri ha't mara själv, men ja' ha hört tales om den mö. Mara skulle vare e verkli mänske. Dä va ingen dö ätter va ja' kunne förstå. Igen vess- te själv att han änne ho va mare. Di kunne se dä på di som va mare. Dä va allt månge tecken, men ett vet ja' å dä ä att den som ä mare har inte hår unner armera. Ho kunne komme in gönom nöckelskylte (= nyc- kelhålet). Om di ropa namne på den ho red, så kunne den komme lôss. - Di som hade ont å mare, trod. de sej knappt å lägge sej om kväl. Ho mastra dom förskräcklit. Di bli bå svette å matte.
Husligt arbete
När mor hade saltat smörslagan, så lade hon ett litet kors med salt på henne, för att intet ont skul- le komma åt smöret. När hon kärnade och det inte ville bli smör, så gick hon till spisen med kärnan, tog upp locket och släppte litet varme i grädden. När inte ljuset ville brinna, så var det skämt. Då tog man en kniv som var smidd av sju slags stål och skar av ljuset ett stycke.
Umgängesformer
När man kom med i ett arbetslag första gången så fick man heta att man var "gulbent". Då skulle man bestå brännvin på kamraterna. Vart man kom och var nybörjare så skulle man bestå "gulbens- kanna".
Vårarbete.
När häggen blommade då började far att harva. Såkorgen fick aldrig bli tom under sådden. Blev den tom så tydde det på att det skulle bli dålig gröda. Linet såddes slut. Det var ingen annan ceremoni med redskapen än att skaklarna lades i kors, för att inte den onde skulle kunna bruka redskapet.
Vårarbetet
Under vårarbetet så var det så noga att en kasta- de skaklarna i kors när en tagit från dragaren. Om de fick ligga öppna så kom "fân" å körde under vilan. Harvningen skulle begynnas när "såärlan" kom. Det var en gul fågel, som brukade hälsa på några dagar medan det var som bäst att så. Det var vissa dagar för allting, men det mins jag inte att tala om. Vid vårarbe- tets början åt man julbröd. Man hade gömt litet bröd i en kornbinge. Detta tog man och blötte upp och sörplade i sig. Dragarna fick också en munsbit. Det sista i gödselstaden skulle ligga kvar. Tog man allt så gick kraften ur gödseln. En fläck i åkern betyd- de att såningsmannen skulle få ligga i likkistan det året. Någon gång eldades det vid sädesfälten, för att in- te säden skulle ta skada av frosten.
Vårarbete.
Det låg en mask i jorden med sex ben. Det var no- ga att titta på den. Man skulle se på benen. Om de främsta benen var längst så skulle man så tidigt. Om de mellersta var de längsta skulle man dröja litet och var de bakersta längst så skulle man så sent för att få bra skörd. Masken var gråvit med svartaktigt huvud. När hade sett "såär- la" på backen, så var de trygga att så. Den 16, 17 och 18 maj hölls av de gamla att vara den bästa såtiden. Ingen ville börja att så på aftonen. Man började alltid att så på förmiddagen. Började man om aftonen mognade inte säden. Om julen lade man ned bröd i "såbingen". Det åt man av när man skulle börja ploganden.
Vårarbete.
Vårsådden skulle vara slut den 25 maj el. på Urba- nus. När det började att bli spindelväv över plogtorvorna så var det dags att börja vårsådden. Så var det något som kallades för "våroxen". Det var något glitter i luften. När den blev synlig så var det gott märke till att man kunde börja. Den dag som plogandtiden tog sin början la- gade man "plogmat". Både folk och dragare skulle ha av den. Jag mins inte vad man lagade, för detta var sådant som mormor talade om. "Såkaka" hörde jag de gamle talade på men jag vet ingenting varre om hen- ne.
Slåtter, skörd o. tröskning.
När man tog de sista tagen med lien för året i sä- den, så passade en på att "skicka haren till den el. den åkern". "Nu har du haren", skrek man åt den, till vilken man skickat honom. Så fick haren flyt- ta undan för undan från den ena till den andra. Den som fick haren allra sist gjorde man löje av.
Slåtter och skörd.
Så fort man hade skördat in på hösten skulle man ha var sin "skårgyll". Det var en hel kaka med smör, sandost och ost på. Till den smörgåsen fick man brännvin. Det var vanligt i alla bondstugor.
Slåtter, skörd och tröskning.
Man började just aldrig skördearbetet i slutet av vec- kan. Det brukade heta: "Vi börjar fram till onsdan". Har inte hört att strån lämnades kvar på marken. I de sista stråna skulle en ta "haren". Man låtsa- des som om det fanns en hare å denna jagade man från åkern. Innan lien hängdes upp för året skulle han brynas, så att han var färdig till nästa år. Har inte hört något om sista neken å sista lasset. Tröskningen skedde med slaga. Man tröskade på logen. Då började man tröskningen på hösten. Var up- pe i otta på morgonen å tröskade vid eldsken. Trösk- ningen skulle vara avslutad till jul. Efter julen ha- de man så många andra arbeten som skulle göras.
Slåtter, skörd och tröskning.
Slåtterarbetet skulle vara avslutat i god tid före rågskärning- en. På den tiden hade man intet annat redskap än lien. Den skulle slipas tidigt på morgonen och efter slutat arbete på kvällen, eljest bet han inte. Om man skar sig på en lie, så kunde det bli "dön". Då man skar det sista av havren eller rågen, så "jagade man haren tur åkern" och till någon av grannar- na. Man skrek och sprang ett stycke framåt.
Slåtter, skörd och tröskning.
Om man bar "riva" högt i vädret, så blev det dålig skörd nästa år. Det blev man förmanad så många gånger, om man glömde sig och bar "riva" på axeln. Man skulle bära den under armen eller i handen och inte med tindlarna vända uppåt. Om en kvinna, som gick med en liten (i havande tillstånd), kom att stiga över en räfsa, så blev det barnet hon skulle föda "harmynt". Far och farfar hade det bruket att de bryna- de lien det sista, innan de hängde upp den för året. Det skulle inte alls gå an att hänga upp den utan att bryna först. Men jag fick ingen reda varför det skulle göras så.
Bin och biskötsel. Vilda bin och vild honung.
Jag mins i mina pojkår att far sågade ned ett stort träd som var fullt i bin och honung. Med då dödade han bina. Man trodde att visen var den som bestämde om allt i ku- pan. När visen började att mana ut så var det inte långt till förr än bina svärmade. Han tog en hop bin med sig å gav sig ut. Han ledde dem, så att dit han for, följde de med. När bina svärmade, så ställde man så att det fanns vatten i närheten. Så stänkte man vatten i luften för att bina skulle sätta sig å inte flyga bort el. fara högt upp å sätta sig. När de hade satt sig så skuggade man dem med ett lakan, säckar el. skynken. Så fick de sitta till kvällen. Efter det solen gått ned, så tog man in dem i kupan. Man öste in med en sked. Kupan gneds med "bigräs", / för att bina skulle trivas i henne. Likaså botten. När det led frampå kvällen tog man ned kupan och satte henne på bänken och satte skynken till skugga. "Bisteck" ansågs vara bra mot reumatism och gikt. Om man lät flera bin sticka sig så skulle reumatismen gå ur kroppen. Om man fått ett "bisteck" så skulle en skynda att dra ut "gadden", om han fastnat så skulle en ta jord och lägga på eller stallgödsel el. en kall kniv. Om det kom främmande personer till kupan så blev bina arga. Det var vissa personer som de var alldeles galna på. Om de fick höra skriket av ett klämt bi, så blev de arga och ville flyga på en. Om man slog åt dem, så blev de ilsk- na. Och bäst var det om man var svartklädd. Om man var lugn och orädd så var det inte farligt. Förr i tiden rökade man ihjäl bina. Då väntade man till kvällen. När alla bin hade kommit in så täpp- te man till flustret och öppnade på toppen i toppen på kupan och blåste in svavelrök i hå- let. Man gjorde stickor och lindade trasor om den / ena ändan på stickan. Så doppade man trasan i det smälta svavlet, tände eld på trasan, höll den vid hålet och blåste ned röken. Så höll men på tills det blev tyst i kupan. En del blåste in röken genom fluster- hålet, men då blev bina sittande uppe i kakorna. När rökningen var slut så skakade man på kupan så att man fick bina på botten. Man grävde en grop och kastade dem i. Om de fick ligga och kvicknade till så blev det "tjyvbi" av dem. Vaxet användes till becktråd, ljus att smörja strykjärnet med, täta springor med. Honungen användes att ha på bröd i stället för smör, att brygga dricka av, att lägga på svullnader och värk att ta in för hosta å bröstvark, att lägga om sår. Honungen skulle "dra ihop" såret å "dra ut" om det var något farligt i det. En del hade tur med bin å en del inte. För den som hade otur var det aldrig lönt. Hur han bar sig åt så fick han dem inte att leva eller också flög de bort vid svärmningen. / Det skulle vara bäst tur om två eller tre personer ha- de bina ihop. Man räknade allt som särskild tur med bisvärmar som man hittade. Om de stannade i kupan så fick man tur, men en sådan kupa skulle man inte döda. Jag mins att man kunde föl- ja en bisvärm lång väg för att få tag på den.