Transkriberad uppteckning

Jag mins i mina pojkår att far sågade ned ett stort träd som var fullt i bin och honung. Med då dödade han bina. Man trodde att visen var den som bestämde om allt i ku- pan. När visen började att mana ut så var det inte långt till förr än bina svärmade. Han tog en hop bin med sig å gav sig ut. Han ledde dem, så att dit han for, följde de med. När bina svärmade, så ställde man så att det fanns vatten i närheten. Så stänkte man vatten i luften för att bina skulle sätta sig å inte flyga bort el. fara högt upp å sätta sig. När de hade satt sig så skuggade man dem med ett lakan, säckar el. skynken. Så fick de sitta till kvällen. Efter det solen gått ned, så tog man in dem i kupan. Man öste in med en sked. Kupan gneds med "bigräs", / för att bina skulle trivas i henne. Likaså botten. När det led frampå kvällen tog man ned kupan och satte henne på bänken och satte skynken till skugga. "Bisteck" ansågs vara bra mot reumatism och gikt. Om man lät flera bin sticka sig så skulle reumatismen gå ur kroppen. Om man fått ett "bisteck" så skulle en skynda att dra ut "gadden", om han fastnat så skulle en ta jord och lägga på eller stallgödsel el. en kall kniv. Om det kom främmande personer till kupan så blev bina arga. Det var vissa personer som de var alldeles galna på. Om de fick höra skriket av ett klämt bi, så blev de arga och ville flyga på en. Om man slog åt dem, så blev de ilsk- na. Och bäst var det om man var svartklädd. Om man var lugn och orädd så var det inte farligt. Förr i tiden rökade man ihjäl bina. Då väntade man till kvällen. När alla bin hade kommit in så täpp- te man till flustret och öppnade på toppen i toppen på kupan och blåste in svavelrök i hå- let. Man gjorde stickor och lindade trasor om den / ena ändan på stickan. Så doppade man trasan i det smälta svavlet, tände eld på trasan, höll den vid hålet och blåste ned röken. Så höll men på tills det blev tyst i kupan. En del blåste in röken genom fluster- hålet, men då blev bina sittande uppe i kakorna. När rökningen var slut så skakade man på kupan så att man fick bina på botten. Man grävde en grop och kastade dem i. Om de fick ligga och kvicknade till så blev det "tjyvbi" av dem. Vaxet användes till becktråd, ljus att smörja strykjärnet med, täta springor med. Honungen användes att ha på bröd i stället för smör, att brygga dricka av, att lägga på svullnader och värk att ta in för hosta å bröstvark, att lägga om sår. Honungen skulle "dra ihop" såret å "dra ut" om det var något farligt i det. En del hade tur med bin å en del inte. För den som hade otur var det aldrig lönt. Hur han bar sig åt så fick han dem inte att leva eller också flög de bort vid svärmningen. / Det skulle vara bäst tur om två eller tre personer ha- de bina ihop. Man räknade allt som särskild tur med bisvärmar som man hittade. Om de stannade i kupan så fick man tur, men en sådan kupa skulle man inte döda. Jag mins att man kunde föl- ja en bisvärm lång väg för att få tag på den.