Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
Det skulle bo troll i ett berg ute i Tyngryd. Det var en gammal gubbe de kalte´n ändå för Vasen, han var utför trollen flera gånger. De ville ta in honom i berget. Han tog till att ropa så förskräckligt, och då sprang folk dit, och då låg han utanför berget. Var gång han hade varit utför trollen, skulle de köra honom med ett par oxar och så skulle han åka baklänges. Det var väl för att det skulle ta makten ifrån dem. Han blev sådär som hade varit svagsint när han varit utför trollen. Men så dessemellan kunde han vara bra långa tider. Trollen bytte barn för folk med. Det var väl folk så rädda för förr. De som trollen lämna, var så illavulna, de hade huvud så förskräckligt stora, och så växte de inte. Nu för tiden är väl trollen borta. De påstår, att åskan har slagit ihjäl dem.
tomtar.
I Nästeviken tjänade en dräng. Det var sommaren så han lade sig på logen. När det led fram på natten så kom han in. Så höll han på i flera nät- ter. Till sist frågade de honom varför han gjorde så. Då svarade han, att han inte fick vara i fred på logen. Så fort som han hade somnat så kom tomt- gubbarna å drog honom i håret. En natt hade de burit ut honom och lagt honom på backen. I stal- let skramlade de och förde väsen. Hästarna slog och dundrade, för de fick inte vara i fred de hel- ler. Morfar såg en liten guttonge komma. Han trodde att det var en guttonge från granngården, så han talade till honom. I detsamma blev han borta. Morfar sade, att han hade en röd toppluva på / på huvudet och grå kläder. Östom här står en stall. Där fick inte hästarna vara i fred. De hade alltid "nissefläta" i manen och svansen. Det var lett med de där flätorna för det gick inte att ta upp dem. Men så fick de en fölunge i stallet. Den var svart till färgen. Den blev aldrig flätad. Så fick de en fölunge se- dan. Den var brun. Och den fick "nisseflätor". Svarte kreatur har aldrig trivts på den tomten. Tomten heter "Nolare Högen." På ett ställe så hade de så bra hjälp i ladugår- den. Den var "môka" varje morgon. Korna var så skrapade och fina. Det var en nisse som gjorde det. Så led det till jul. Husmodern hade sett att han var så trasig. Hon lät pigan sy kläder, som tomt- gubben skulle ha om julafton. På julafton så gick hon och hängde ned kläderna i ladugården. När folket kom till ladugården nästa gång, så kom tom- ten och hade de nya kläderna på sig. "Grann gutt môker inte fjuse mer", sade han. Sedan fick de / aldrig någon mer hjälp av honom. Jag vet inte om det var "nissen" eller spöken som var i Hajum. Men ett förfärligt leverne förde de där, kasta sten och jord, blåste askan ur spisen och kas- tade allting huller om buller. Förr i världen skulle en hålla så tyst om kvällen, för om en kom att arbeta efter det solen gått ned, så fick en ligga vaken på natten. "Nissarna" höll en vaken. Nu ha de kommit bort alldeles. Det är inte tal på dem en gång. Men nog ha de funnits, för alla som sett dem kunde inte ljuga.
tomtar.
Mellan Såviken och Månstad ligger Loberga. Där höll tomtarna till. Och i Såviken var det som ha- de en smedja. Om han smidde i den smedjan ef- ter det solen gått ned, så smidde det hela nat- ten. Det skulle vara "tôss" (tomtar). Somliga sa- de att det skulle vara "bergjättar som bodde i ber- gen." "Tôss" fanns över allt i de gamla gårdarna. Det gick bra att få vara till freds för honom, bara en var tyst om kvällarna.
mästerskytt.
Det var Mattes i Glavsnäs som var mästare till att skjuta, för han behövde inte gå åt skogen efter ville- brådet, om han så ville, för han kunde trolla så att han fick alla slags skogsdjur inpå stugknuten. När han ville, så kunde han få djuren att komma inom skotthåll. Han hjälpte många att få skjuta. Å den gubben var den bästa de kunde få med sig till sko- gen. Hade de brännvin med så blev det bättre tur ändå, för då kallade han fram så fort de hann att skjuta. De trodde att den gubben hade hjälp av den svarte (djävulen).
skatter.
På midsommarnatten skulle en gå å söka efter dol- da skatter. Om man då hade givit akt på var lykt- gubben brukat hålla till, så skulle man gå till den platsen och ta stål med sig, för stål vill det till att kasta över skatten, om man fick fatt på den. Det skulle vara tre eller sju karlar i sällskap. Ingen fick säga något. Aldrig ett ljud fick de undslippa sig. För om de kom att skratta eller säga något så blev inte skatten synlig. Det var skatter som blivit gömda under krig. De döda vakade över skatten.
Naturföremål.
Gammalt folk trodde att det var en un- derjordisk sjö som gick under fjället mellan Sverige och Norge. En gång så var det några ute på sjön å kör- de. När de kom åt Björkviken till så hörde de att det ropade utåt sjön. "Stunden är inne men den fan skall ha har inte kommit än." Någon var tvungen att gå åt i sjön varje år. Det var som om det inte skulle vara bra annars.
naturföremål
På Karlandamon en "offerkälla". Alltid vallfär- dade folk dit på midsommarnatten. Offringen skulle alltid ske på kvällen eller om natten. De ha- de sjuka med sig dit. Dessa lade slantar i källan och tvättade sig med vatten ur källan. Man tog vatten med sig hem ur källan. För vattnet var lika hälso- samt bara att det var hämtat från källan om midsommarnatten. "Jättegrytor" finns det efter Stora Lee.
naturföremål.
Alla källor som kom direkt ur berget räknades som bättre än andra källor. De gamle menade att det vattnet hade hälsan med sig. Men sådana källor skulle man passa på att få vatten ur om mid- sommarnatten. Ju mer vatten man kunde få med sig hem desto bättre var det. Men det gick inte an att ta allt vattnet med sig, så att källan blev tom utan man fick vänta och ösa undan för un- dan allt efter som vattnet ran.
naturföremål.
Vid Struven eller Tången ligger en källa som kal- las för "Struvkälla". Där offrade folk, om de var sjuka. Det var kvällen till trefaldighet som folk kom dit. "Trefaldighetskällan" fick hon också heta av de gam- le, men mest gick hon under namnet "Struvkälla". De brukade ha kaffe med sig dit, så lekte de och hade roligt hela natten. Detta var inpå sena- re tiden. Man offrade småmynt, tyglappar, nå- lar och vad smått som helst. Jag vet inte stenar med särskilt namn, men söder om prästgården en plats som sedan gammalt kallats för "Brudesvingen." Söder om kyrkan åt Myrvarv till skall den gamla kyrkan ha stått. Där har hästarna varit allde- les omöjliga. De ha inte velat fram på något / vis. Och det har varit så vid den plats där kyrkan står nu. Om en skadade en forngrav så skulle en få med en död att göra och han gav sig inte förrän ha- de pinat livet ur en. Se'n fick en byta honom av och gå vid graven och vakta tills det blev domedag. Så talade morfar om.
Naturföremål.
I Mon finns ett berg. Det skall vara silver i det berget. Det låg i öppen dag, sade de gamla. Så kom en gubbe och satte ett stall över. Därmed sade han. "No ska de nägge aldrig finne dä."
naturminnesmärken.
Öst om Holmedals kyrka ligger en sten. Om den sades, att han vänder sig var gång han hörde kyrk- klockan. Men det blev väl ingen gång efter som han aldrig hörde något. I ett berg vid Björkviken finns en "jättegryta". Den är 1 m. djup. Väst på Näset finns två "jätte- spår."
Kyrkor.
I norra hörnet i grundmuren till den gamla kyrkan låg en lång sten med en fördjupning i. I den för- djupningen låg två kopparskillingar.
Kyrkor.
När de byggde den första kyrkan här så kom trol- len å rev ned det som byggdes på dagen. Det gick inte att få något byggt. Då hittade de på att sätta två förstfödda oxar för en timmerstock, så fick de gå som de ville. Där de stannade med stocken, där byggdes kyrkan. Inga troll kom å rev ned då.