Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsrå
Skogsråa har de nog talat om att de kunde få se i skogen ibland. Men hon var farlig för hon kunde förvilla folk så att de inte visste vart de skulle. Men en del tyckte hon om och de hade nytta av henne för dem hjälpte hon. De kunde bara behöva gå till skogen med bössan så var det alldeles om det skulle komma djur till dem. Skogsråa kunde förvandla sig så ibland var hon ung och vacker men ibland var hon som den styggaste käring. Hon hade svans också.
Skogsväsen
Det var en gång några ungdomar var ute på natten för att roa sig. Då fick de se en grannkvinna komma vallande med en stor skock kor och får. Hon kom från skogen och skulle fara hem. De kände igen både kvinnan och kreaturen. När de kom att se närmare efter så hade hon "rompe" (svans). Hon och kreaturen blev tvärt borta. Det var skogsråa.
Odens jakt
Far min hade varit till Säffle. Han kom hem sent på natten. Då hade han hört "Odens jakt". När han kom på skogen mellan Ölserud och Mil- lesvik så fick han höra ett helt koppel med hundar som skällde. En del hade e fin läte som om det skulle vara hundvalpar, men en del skällde grovt. Ibland hördes det som om de skul- le vara i luften å ibland var de nere på bac- ken. När han kom ut på slätten vid Torstad, så hörde han dem bortåt Kårud. Efter vad far sade, så skulle det vara en "Oden", som var ute å jagade efter "skogsråa". Han kunde inte jaga annat än på natten, för på dagen hade han ingen makt med dem. Far trodde att han jagade "skogsråa" ut i sjön vid Kårud, / för där blev det tyst. Denna Oden skulle ha både börsa och hundar. Han skulle ha rött skägg å en stor hatt på huvudet. Detta vet jag inte annat än efter vad gammalt folk beskrev honom. Det skulle inte vara mer än ett par gånger om året, som han kom, så det var sällan de hade fått höra honom.
Skogsväsen
Skogsråa var kritvit och gick med händerna i sidorna, stor och grann var hon. Pappa såg henne en gång på en ås, när solen började skina på morgonen. Berättat av Vilhelm Ivarson, Sillegård, f. 1875 (?) i Östmark. Det var en, som talade om, att han hade sett skogsrån. Han mötte henne en sommarmorgon på en mosse. Hon var stor som ett berg, sade han, och hade ögon stora som kaffefat.
Kloka
Det är allt bra länge sen det var några riktiga finnar häruppe på skogarna, men det finns allt de som är släktade med dem. Det bodde finnfolk på Hittaso. Den gubben kunde allt mer än andra, för varken skogsrå änne an- nat ont kunde få makt med honom. Han gick hur som helst i skogarna, men det hördes aldrig till att han gick vilse. Men de sa, att han aldrig gick utan bössa av stål.
Skogsväsen
En gick vilse, om en kom till den plats där ”skogs- råa” höll till. Det var i min barndom jag hörde talas om henne. Nu är det ingen som tror på henne längre. Hon skulle vara så kvick att ”byta om skepnad”. En stund kunde hon vara grann, å en annan gång de fick se henne var hon stygg som den onde. Men det var fruntimmer, för hon skulle alltid vara klädd som ett sådant. Men bak hade hon svans så lång att han släpade på backen.
Odens jakt.
Det var hundar som skällde om nätterna, som kal- lades Odens jakt. Det var inte några vanliga hundar. Det var en jakt på skogsråa. Min far hade hört henne på Averstaskogen en natt. Han kom från en kvarn på Dal. Jakten gick rätt över vägen allde- les framom hästen. Far såg inte hundarna. Men de skäll- de. Och det gick så fort som när fågeln flyger.
Busen
När de var ute i skogen på tjäderlek eller orrlek, så träffade de på skogsråa och ibland självaste "busen i skogen". En gubbe härifrån hade gått i skogen och stökat. När han kom i Munkedalen, gick han mot en höjd. Som han gick där, så tyckte han att det rasslade. Han kom rätt fram mot en person, som stod på ett snedberg. Den hade långt hår och horn på huvudet. Det skulle vara "busen".
Skogsväsen m.m.
Man fick aldrig nämna skogsrån, jätten eller tomten i namn. Barnen tillhölls att inte säga "skogsrå" eller dylikt namn . Det såg ut som att de gamla skulle ha haft tro på att om man nämn- de något av de där väsendena i namn, så skulle de kunna få makt med en. "Ja´ va allt ute för nô i sko- gen, men ja´ vill inte säje va dä va" kunde de säga.
Jakt
Valfred i Övergården var ute och jagade. Bort- efter Backahållet fick han se en tjäder. Han sköt på tjädern, men han damp inte ner utan satt kvar. Så sköt han ett skott till, men tjädern satt kvar. Han bara ruskade på sig. Då fick han se skogsråa. Hon var rosig och grann.Hon skrattade åt honom. Han hörde skrattet långt på Larserudskogen. Efter den dagen gick han aldrig mer på jakt.
Skogsväsen
En soldat här nere i gården, som var ute för "skogsråa", fick ett besök av ett så grant fruntimmer, som var så fin så han hade inte sett maken. Å hon sjöng så vackert, så han var alldeles över sig given. Hon kom till honom tre gånger. Å alla gångerna sjöng hon. Men då var det nå- gon som avrådde honom, att han skulle ta sig i akt å in- te komma i klamerna på själva "skogsråa". Hade hon fått hållt på med honom, så hade han varit fast för henne. "Skogsråa" väckte min far, när han låg i skogen å kolade. När det tog eld i milan, så var hon framme å varskodde. Men han hade aldrig något ont av henne. Så var det flera kolare som hade nytta av henne i skogen. Men om de högg ved om kvällarna så fick hon ingen ro utan hon bullrade å högg i skogen medan natten. Farfar hade sett henne. / Det var som en hare som hoppade framför honom i skogen. Haren ville inte ur vägen, men farfar som inte var rädd av sig, svor att fan måtte ta en sådan hare. Men haren blev borta, men det blev en blåst så farfar trodde inte att han skulle komma ur skogen med livet. Jag var i skogen å kvistade löv. Om natten låg jag i öppna skogen. Då hörde jag ett fruntimmer som sjöng. Det kom alldeles intill mig. Jag hörde inte annat än sången. Det var "skogsråa". "Utalans böna" (bönder från södra Värmland o. a.) kom uppåt här med haverlass å skulle sälja. När de kom på "Ulvhea" så fick de se en gruvligt fin herrgård. Vid den herrgården fick de sälja all havern å fick bra betalt. Sedan nattlåg de i Torp. Folket där förstod att det var "skogsråa" som hade köpt ha- vern av dem.
skogsväsen.
Det var en som hade samtal med skogsråa. Han träffade henne ofta. Han hade en dräng som gick och plöjde. Gubben stod ett stycke från och tittade på. Skogsråa kom till honom. Då sade han till henne: "Kan du stoppa hästarna för han, som går och plöjer där?" Han ville se, om hon kunde göra något. Då svarade skogsråa: "Frômse före, 1) frômse ätter å rönnespeter i plogen, dä biter inte själve djävulen på."
Skogsväsen
Nästan alla trodde på ”skogsråa”. ”Benämning ”skogsrå”. En gubbe på Brattmon hade sett henne. Hon höll på vid ett tjärn. Det var ett kvinnfolk. Såg ut som en gammal käring. Hon hade en grön schal kastad över axlarna. I handen hade hon kläder, som hon hade varit till tjärnet med. Han gick och såg efter, för han trodde att det var kvinnfolken från byn. Men då tyckte han att småskogen böjde sig och han såg inte likt till henne. Om en tog ned byxorna och visade henne blanka bakdelen, så blev en av med henne. Hon var med och kolade ibland. Det var en gubbe som bodde ihop med henne i skogen. Hon var så grann när hon kom till honom, så hon fick stanna bort med honom i kojan. Ibland så gick han hem till sitt, men då skötte hon milan åt honom. Då hade de gjort upp att han skulle knacka i ett stort träd innan han kom i synhåll för milan. En gång så glömde han att knacka. Då fick han se en gammal käring som gick och bar vatten med rompa. Det var det styggaste han hade sett. Men när hon fick se honom så vart hon som förut. Då fick han tag i en trollkäring som stämde vargen på henne. Vargen släpade henne in i skogen och rev sönder henne å tog tå henne blogen.