Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomten
Tomten bar till dem på natten, men det var endast de han tyckte om som han bar till Om jul sattes ut gröt och mjölk till tomten i källaren, för ingen fick lov att se tomten. Tomten bodde i någon bergskreva.
Tomtar
Det var två av mina grannar som timra- de en stuga. Under tiden hade de inte an- nat att ligga på än en loge. När de ha- de legat några nätter på denna loge, så blevo de varse att det fanns små gub- bar i husen. En natt blevo de väckta av någon som spelade i uthusen. Och det var en musik som de aldrig hört ma- ken till i sin tid. Och spelinstrumentet var fiol. När det hade slutat spela så kände de båda timmerkarlarna att någon resta å skaka i sänghalmen. Dagen efter omtalade de för husbonden vad de under natten upplevat. Då bad han dem att de en annan kväll skulle sluta sitt arbete vid solnedgången och alls inte arbeta efter / det solen gått ned. Det var deras kvällsarbete som hade orsakat dem den där sömnlösa nat- ten. Husbonden omtalade att det på den gården fanns små gubbar, som bodde i jorden, och dem fick man inte störa. Det har funnits vissa platser där sådana funnits. Jag hörde talas om att kolare ofta kun- de råka ut för dem.
tomtar.
Min mor var ute efter vägen och åkte. Rätt som det var, så skyggade hästen åt sidan. De undrade vad som var å färde. Men så fick hon se en liten grå gubbe mitt fram för hästen i vägen. Han var klädd i grå kôlt och hade en röd mössa på huvudet med röd tofs i (tôppmösse). Han följde dem ett styc- ke, men så vek han av in på en åker och försvann.
tomtar
Far berättade att det fanns tomtgubbar. Och det är det enda av allt det där eländet som jag vill tro på. Han frågade mig flera gång- er, om jag hade sett tomtgubbarna, som vi hade i stallet. Jag fick aldrig se dem, men han hade sett dem. De hade lång röd mössa med tofs i. Det var alltid så granlaga i stallet på den tiden annars blebv det väsen om natten.
Tomtar
På Bostället, som hörde till Hån, hade de sett små gubbar, som buro röda mössor på huvudet. De uppehöllo sig i ladugården. De vaktade ladugården och tålde inte att någon förde väsen eller voro elaka mot dju- ren. Den som vågade något sådant blev straf- fad med ett slag i huvudet. Eljest voro gub- barna beskedliga av sig.
Tomtar
Min far var mjölnare. Om han "drog på" kvarnen efter det solen gick ned om kvällen, så gick det sönder något i kvar- nen. Men om han höll på att mala "i ett" utan att stanna kvarnen något, så kun- de han fortsätta att mala hela natten. Stängde han av den i kvällningen och sedan började malningen någon stund efter, så gick det inte. Han påstod att det var tomtgubbar i kvarnen.
tomtar
Om man arbetade länge på kvällarna, så kom tomtgubbarna fram och dundrade hela nat- ten. Det var en person som hade stått och gjort kär- rehjul om kvällen. Han fick ligga vaken hela natten och höra på hur kärrhjulen skramlade. Man vågade inte nämna namnet på tomtgub- barna. Istället för tomtgubbe sade man natt- vart.
tomtar.
Det var en person som hade trotsat sådana väsen som ville ha nattro. En kväll stod han och bullrade som vanligt. Hans barn hållde på att leka på ett flakt berg som fanns strax utanför stugan. Rätt som det var kom det en väryring (stark "vindkula") och tog pojken med upp till väders. Han släpptes ned på berget och då slog han ihjäl sig. Pojken hade retat tomtegubbarna därför att han inte fick sova på natten. Nu fick han sin död genom det- ta.
Tomtar
"Tomtegôbber va dä gôtt om i Gillberga. På Hällsbäck å i Älvvik fanns dä. När husbönner å dränger kom ôt uthusa om kväl kunne di få ett slag tå en tocken liten gôbbe. Dä geck inte an å före nô väsen om kväl, för då ville tomtegôbbera ha fre. Ja' bodde på ett ställe. Där skulle dä vare en tocken litten gôbbe, som hade e rö pikmösse på sej. Han satt å glina ôt garverigisäll. I dä garveri feck di inte arbete ätter kl. 8 på kväl. För en 49 år senna, så bodde ja' i e litta stôve strax inve garveri. En kväll kom ja' hem litte senre än vanlit å geck å högg ve. När gômma mi kom hem fråga ho om farfar hjälpte mej, för ho hörde två som högg ve. Ho kasta tösa te mej, men dä va som om ho hade komme i e eldmörje. Ho va som ho skulle vare ifrå sej. Tösa titta ikring sej som ätter nô kônstit. Ja geck ut å högg öxa i stabben å sa att nu ska du ôtminstone inte få mi öx å hogge mä. Ätter den da'n geck ja' inte å högg ve om kväl mer."
Bergväsen
Det var i mors föräldrars tid som Bengtkäringen hör- de trollen. Hon fick höra en sådan bjälla som "trôlla" ha- de på sina kreatur. En gång så hade en trollko kom- mit i lag med Bengtkäringens kreatur. Då slängde hon en kniv över kon. Det var stål i den kniven. Bengtkä- ringen satte sig till att mjölka den kon. Medan hon mjöl- kade så kom trollet. "Varför mjölkar du min ko och fördärvar henne", sade trollet, "du skulle ha tagit en vass-så å mjölkat i, nu har du för litet kärl, så nu får jag aldrig mjölka ur kon mer." När "kôllan" blev full så slutade kon att mjölka. Å käringen fick ingen mer mjölk, å inte trollet heller. Innan detta skedde, så var Bengtkäringen och trollet så sams att de lånade allt möjligt av var- andra. De brukade låna kärnkäppen av varandra. / Men efter den dagen blev de ovänner och träffades aldrig mer. / Trollens bjälla spelte så fint. Jag trodde att det var säterkullorna. Jag hörde att hundarna skällde å kullan lockade en fin drill. Hon lockade namnet på vartenda kreatur. Och det var en med de finas- te drillar jag hört. Detta var vid 11-tiden på kväl- len. "Tjât" hörde jag någon som sade alldeles intill mig. Men jag såg inte till liv. Bjällan drog längre och längre bort. Till slut blev det alldeles tyst. Somliga sade att detta var bergtroll andra att det var tomtar.
Vattenväsen
Jag vet inte annat om detta än vad de gamle bruka- de sitta å tala om. De talade om, att det fanns 'strömgôb- be, som var vid kvarnarna, å 'näck' som var i sjön. Näc- ken skulle bo på sjöbotten. Han skulle aldrig kunna ha en glad stund. Men han hade en harpa som han spelade på. Han stack upp huvud å armar över vattnet. Han skulle inte ville visa den nedre delen, för den skulle va- ra så stygg. När jag var barn så var jag skrämd för Näcken. Han fanns i Nysockensjön, å gick vi dit ensamma så skulle han ta oss. 'Strömgôbben' skulle vara som tomten, men han skulle inte ha skor på fötterna sades det. Han höll till där det var forsar å vattendrag. Han ville allt vara som herre över dem, å var det så att inte det gick ordentligt tillväga i kvarnen, så stannade han den. Fick han tobak, knappar / eller sådant, så var han snäll å då gick kvarnen bra. Han väckte mjölnaren om det blev något fel med kvarnen. Förde de oljud i kvarnkammarn, så var han inte god. Talesätt som hör hit: 'å näcken heller', 'ïnte näcken ska du gå dit, dä skulle näcken gäre, 'så ta mäj näcken ja' dä gär, dä va då rene näcken'. Ortens benämningar på kvinnliga vattenväsen: 'Sjöråa'. Har inte hört så mycket talas om henne, men hon var till växten som en människa. När hon kom upp ur vattnet så blev det oväder. Hon bodde ensam på sjöbotten. Det hör- de jag de gamle tala på.
Julafton
Jag mins efter gammalt folk att de brukade sätta upp 'fôggelneka' strax efter middagen. Att de var noga med att det skulle vara mycken havre i den. Vid fyratiden på aftonen skulle det vara smörgås och kaffe. Mot kvällen skulle alla familjemedlemmarna bada. Då sattes ett kar mitt på golvet. När hälften hade badat skulle man byta vatten. Men det vattet fick inte slås ut, för det skulle man tvätta kläder i efter jul. 'Löge' = bada. 'Lög- ning = badning. När 'löginga' var gjord så skulle var å en byta underkläder. I 'lögvattnet' lades blomster som plockats på midsommar. Det skulle vara så hälsosamt. Att underkläder byttes var för att man skulle vara ren å färdig att fara till kyrkan på morgonen. Kl. 6 for de till kyrkan. När badningen var färdig så blev en bjuden på en sup å en smörgås. Det var bruk i gamla hem. / Ved och vatten skulle inbäras på julafton så att det rack för åtta dagar framåt. Så skulle en doppa stål i vattnet för att det skulle vara riktigt. Julbadet skulle vara till 'vaffer'. - Julkvällen skulle kreaturen ha av all slags skörd, såsom av kornet, havren, rågen o.s.v. och så skulle de ha av allt som fanns på julbordet. Hästen var det mest noga med att han fick. Så talade de om för djuren att det var jul- kvällen. Så brukade de i Skattebol hos de gamle där. Kl. 7 el så där åt de 'kväl'. Då var det fägnad av lutfisk å gröt å brännvin å dricka. Julbordet skulle stå du- kat på natten. Tomten skulle ha ett grötfat å en sup.
Jordens fruktbarhet och växtligheten
Kan inte minnas annat än att tomten skulle ha mat om julkvällen, för att en skulle få dryg- sel i grödan. Skålen ställdes på logen. Den skul- le vara full med gröt. Smör lades mitt i grötfatet och en träsked ställdes i, som han skulle äta med. Julaskan hade de gamla så förmånlig. Den ströd- de di ut på åkern, för att åkern skulle bli väl- signad, så att det blev bra gröda. Det var ingen viss dag som askan ströddes på åkern. Det kun- de en göra strax en tog den ur spisen. Men det fick inte vara eld i den. Om midsommarnatten tog di dagga. Jag kom från dan- sen på Lennartsfors en midsommarnat. Då tyckte jag att det rörde sig bakom en buske. Jag gick och tit- ta efter. Men jag blev snopen, för det var inte annat / än en käring, som stod där och hade en bytta och en säck. Hon var inte vid sina ägor utan det var en an- nans. När jag kom hem så tala jag om detta för dom hemma. Då tala di om, att en kunde dra bort daggen för andra och ta nyttan ur jorden med sig hem. Om en främmande gick omkring åkern för en och liksom ringa omkring den, så fick en ingen nytta av den. Di kunde skämma åkern mä öga. Grävde en ned en död katt på en annans mark, så fick han ingen tur till gröda på den åkern. En skulle inte gräva ned djur på sina egna eller andras åk- rar. Det var inte bra för växtligheten. Okrossade ben var heller inte bra att få i jorden. Om en gick och titta för mycket på skörden, så kun- de den slå fel eller bli odryg. "Rôgen lejer dränger te messommer".