Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Marknader
498. Här var stormarknad i Kinna vid midsommar. Den varade en hel vecka. De ståtade inte så mycket till jul som till Kinna marknad.
Vattenväsen
Sjörå fanns förr, det såg ut som om de tvätta kläder. Att det var något spel vid Bosbroa vid Säby (Visnum) är säkert. Han lärde hålles i vattne under bron där o spela. Mor hörde det spela fiol där så rart en gång. Men hon såg ingenting.
Skogsväsen
Skogråa hade svans. Hon kom in i en kolkoja här på trakten en gång, där det var en lång o en kort. Då sa' hon: "Här ä långe ben o här ä korte ben, men ja ska gå efter mi yxpecke o göre dem like långe!" Men då blev de inte gamla inne i kojan.
Skogsväsen
När de kola, så väckte det dem vid bottnarna om det blev fel med milan. Min farfar kola, o så fort som det blev fel, så blev han väckt av skogråa.
Skogsväsen
En majorska på Årås vid Gullspång hade så konstiga barn. De hade sett en finklädd kar gå där utanför förut, o när de såg efter, så hade han "rompe", så det skulle vara e skogsrå, sa' de.
Skogsväsen
Karl i Nyttorp här såg skogråa månge gånger, hon var så grann framifrån, men hon var ihålig baktill. Mina föräldrar hade en ko en gång som kom bort, de leta själva o en grannmora hjälpte till. Denna mötte ett frun- timmer i skogen, o hon tyckte att det var min mor o sa': "Ja, du ha inte sett koa du heller?" Men denna svara ingenting, o när så grannmoran vände sig om såg hon, att den hon mött, hade svans.
Bergväsen
Det fanns bergtroll, de bytte djur med folk. I Runnäs i S. Råda hörde de på ett ställe att de ropa: "Tre getter o den fjärde bocken mot den store, svarte koa!" Å folket bytte med dem.
Skogsväsen
Jag skulle vakta på "kolringen" på en kolbotten en gång när jag var på 13:e året medan kamraten sov. Men jag var rädd o våga inte gå ut. Då lätte det på dörra en gång, men desto räddare blev jag, så öppna det dörren en gång till o så ännu en gång till. Jag blev mer o mer rädd, men till slut väckte jag kamraten, vi gick ut, då var nästan hela kolringen nerbrunnen. Det där va nån "råna" i jorden, det fanns ett kärr där i närheten. Men sånne bottner gick det / bra att kola på. Men de ser ingenting o inte taler det. En gång söp de o levde där i kojan, då tog det hela dörren till denna o kasta ner i kärret där. Den här bottnen var vid Edet i Rudskoga.
Djävulen.
Rös Olle flytta från Bjärn där han bott i en jordkula och till det gamla hemmet på tomta i Björkebol och bodde där medan han timrade sin stuga i Bråtarna strax nedanför tomtesättra, dät var stampad lera till golv der han bodde och om julekvällen bar dom inn halm och bredde utöver golvet, den kallades julehalmen, på våren flyttade de till Narstesätterbua å där va dä öppet vid golve utefter väggarna. Min mor tyckte dä va för kalt där för de minste barna därför tog hon hem till sig den minste flickkan som hette Emma, sydde klänning till henne, å far jorde henne skor, nä den nya stugan va färdig, fick hon flytte hem, en utå barnen "Matilda" var länge sjuk, hon satt i en stol och virkade spetsar och sydde, när hon förstod det led mot slutet ville hon äntligen tale med prästen, det blev sänt bud äfter honom, det var Berggren som då var präst här och hon hade hört talas om hans pradiks (?) i kyrkan. Prästen kom, han körde till Björkebol, gick över skogen till Bråtarna när han kom dit satte han sig på sågbockken som stod utanför dörren och såg sig omkring, han tyckte dät var vackkert, med älven där nedunder och de skogklädda åsarne som bakgrund, När han kommit inn i stugan som endast hade ett rum samt hälsat, talade dän sjuke om att det var något hon ville tala med prästen om, dänne som trodde det var ganska alvarliga saker bad de andra gå ut en stund, dätta tyckte hon ej / var nödvändigt, varför hon började berätta: "Då jag tjänade i Västgård stal jag två spolar oblekt bommulsgarn varav jag virkade spetsar och satte på särken och en tröja", hon brast i gråt och trodde att hon aldrig skulle få förlåtelse därför trots hon ofta bett Gud därom, då hon lugnat sig började Prästen förklara för henne om Guds nåd, hon skulle säkert få förlåtelse och tillade, om ingen gjorde större synd skulle Gud säkert ha överseende, hon lät sig trösta, men levde dock ej länge där äfter hon dog på tjugondag jul. Samma dag på kvällen skulle det vara tjugondagbal med kalas i Östuga i Björkebol, därför sändes bud om dödsfallet ty enl sed dansade ingen i Hemmanet då lik stod ovan jord. När budet kom fram, hade dansen redan börjat, särskilt lades merke till en okänd pärson som dansade flitigt, sista dansen som var skams masurka dansade han mäd Agusta på bärje Lysås mussiken tystnade, men han ville inte slute dansen , å lätt dansa han, man skildes och gick hem, Nä Augusta kommit en bit på vägen, såg hon att den okände kom äfter henne, da tötte hon att dä va den onde själv, han böjde sig ner å tok ätter bena på henne, men då la ho i å springe, hemkommen kröp hon innom sin mor i sängen å la sig. Nar. Nar begrav- ningen blev talade Prästen över orden. Sådan tro har knapt funnits i Israel, var det så säkert att alle han jordkastat var innom himmelens port som hon, skulle han känne sig lycklig. I marginalen: Berättat av Stina Andreasson f i Lysås Karlanda S n år 1865 Uppteknat där år 1936 C J. Karlstedt / Vattenväsen. För länge sän var det två kvarnar i Lyssebäckken, de var en kväll på hösten som de va en gubbe från Lysås som var där å mol säd, nä han fått kvarnen väl igång, ba han en pojke han hade mä sig te å passe kvarna, geck själv å la sig å såva på en bänk. Om en stund stande kvarna, pojken väkte honom å tala om att kvarna stant, du får ta e lysesteckke mä dig å gå ut te vassjulet se äfter vad dä ä fatt, pojken kom inn förskräkt å ropa "å far" å far", de sitter en gubbe på masten å håller kvarna still. "Låt en sitte du, å stäng dörren!" sa gubben. Om en stund började kvarnen gå möe värre änn förut Berättat av Hemmansägaren Abel Martinsson, Lysås Karlanda s.n. f. derstädes år 1870 Uppteknat i Lysås 28/2 1936 C J. Karlstedt
Skogsväsen.
De hade komme bort e ko på ett ställe här. Dä ble skallgång ätter 'a å di geck å lette igönom hele skogen, men di feck'a inte. Unner denne skallgången va dä tvo kärer, som möttes ute ve ett järde i skogen. Di sto å stödde sej över sjygårn å prata om koa, å då sa den ene, "Di får lyse ätter koa i körka", sa'n Men då kom koa å sprang mitt framför dem, de geck som en skymt, dom tala om för de andre, dom försökte lete åt de håll koa gått, men kunne inte finn'a. Om ett par dagar kom koa hem. Se, de va skorå'a, som hade tage ko'a, men när ho då feck höre att de skulle lyses ätter'a i körka, då trodde ho sej inte te å ha'a längre.
Annandag jul
Det var på morron annandag jul som de kom med ljuse stjärna o sjöng julvisa. En som var "Judas" var utklädd, han hade en vrängd päls på sig. Men någon annan utklädning då vet jag inte om här. De hade dragspel med sig ibland också. "Guds son är född i Betlehem," sjöng de.
Annandag jul
De gick med ljusa stjärnan på natten till annandag jul o sjöng "julvisan:": "Guds son är född i Betlehem på denna dag." Detta håller de på med än här. En "Judas" var med som samla pengar.
Annandag jul
Ljuse stjärna gick de med på morron till annandag jul förr, de veva med den vid fönstret o sjöng. Men jag minns bara en gång hemma att en av dem kom in, han villa ha pengar. Men i somliga stugor var de inne med stjärnan o fick ost o bröd eller kaffe. Utanför fönstret sjöng de julvisan: "Guds son är född i Betlehem på denna dag."