Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Häxor och trollkarlar
Lövjerska hörde jag inte talas om. Finnarna var fulla med trolldom. Det gick inte an att vara säker för dem. Men bara en inte var rädd, så gick det bra. Såg de att en var rädd, så fick de makt med en och kunde trolla allt ont på en. I min tid gick det inte så många sådana. Men de kunde skicka trolldom i luften. Det var det vär- sta. Om en slog till en finne för näsan, så att blodet kom, så kunde han inte trolla den gång- en. Det var häxor, som for fram i virvelvin- den. De kunde ställa till allt ont. Elaka käringar hade mjölkhare. Hon tog både smör och mjölk där hon kom åt.
Troll.
"Bytesongen". När mora jämt födde fram barne så va trollen eller jättarna framme å bytte till sej ungen. Så det var vid det tillfället, som det var farligast för att det skulle bli "bytesonge". Det sade mor.
Förvandlande
1. Genom förgörning Lappar å finnar kunde förvandla andra männi- skor till djur. Mor hörde jag tala om att det var en lapp som feck en karl att bli varg. Varje torsdagskväll så blev han borta å då "geck han varg". Han var farlig, för han för- sökte å få fatt på dem å riva ihjäl dem. Om namnet på den förtrollade så blev han människa. Förtrollning genom födelsen. Den som hade skiljt orm å groda åt kun- de lindra svåra plågor vid förlossning.
Talesätt
Gammalt talesätt "Törr gö å rôgjö." Om Bartolomeus skulle rågen vara sådd. Man började att så råg den 15 och 16 augusti.
Vårarbete
Om det blev så att utsädet tyda jämt till, så att det varken fattades eller blev över vid såddens slut, så sådde de inte mer på det stället. - Om en fläck blev överhoppad å inte sådd, så god såningsmannen under året. Den dagen som de först började att så på, ha- det de "majkalas". Fem vörterlimpor gömdes från julen och vörter. Detta åt man på "majkala- set". Snön tog sig inte bort fårn de höga gär- desgårdarna. Det var att vända i ### under sådden.
Djävulen
De gamla sa', när vi bärga vass i sjön o träffa på något strå som det var bitet i som efter tre tänder, att den onde bitit där när han blev nerkas- tad från himlen.
Djävulen
Djävulen visa sig i gestalt av hundar o svarta svin. Mors farmor såg honom som ett svart svin här borta i åsar- na när hon kom från ett bönemöte en gång.
Vättar
Dä va år attanhunrafyrtiofem som mi mor och Hanse Kajsa låg i Tomtesättra mä kröttra, mor va attan år, Kajsa var tjugosju år gammal; dom va ensamma med krottra där, dä va inte rektekt säkert utan de var lite rädde, dät hade vöre skogstjuvar framme vid bygden. Dä va en kväll som di skulle ha inn kröttra, som dessa var särskilt ustyrige som om de varit skrämda, å slättesinte ville de gå inn i ladugården Kajsa drog te bjällekoa å svor på att di skulle inn, da feck vi dom äntle inn i fjuse, när vi så hade mjölkat och silt mjölken å göe kalvarna å fått sig lite mat, blev då sent inna di fick lägge sig. Nä di hade läge i stônn, feck di höre en unnele dunner i fjuse, di hörde dä frasa i nävra på ljustake å sö i löfta, mor ville di skulle gå se ätter va dä var, män Kajsa tordes ej följa med, men teslut löt hon följa mäd. När vi så kom ner i ladugården hade dä löfta två stora kor oppi kalvkättarna högt oppunner taket, kalvar och får sto unner buken på dem, de va alldeles uskadde, men hur de kommit dit kunne di alre / begripe, dä va högt med gödsel från golvet, bara en liten bit mellan kättan och taket, å dom kunde ej få ner dem, utan gick till Svän på käringtorp mitt i natten, fick honom te å gå mä å jälpe sig få dem ned och bundna, dä besönnele va att banna doms va inte löste nä di så va färdiga och fått alt i årdning i jän sa mor te Kajsa Ska du sväre en annan gång du har inn kröttra, å nej dä ska jä nok inte järe svara Kajsa
Tomtar.
Min Mormor som var i Månserud när dom holt på bygge där tala om att hon hörde en kväll att de spelde i knuten på logen dom höll på å timra, hon hade alrig hört så grann musik förr. Nä min farfar gunnar bodde i östuga i månserud tala han om att tussen hade tillhåll under fjusgolvet, å de va en uta korna som larma på bole fördom, de holl ingen fre, löste kon som stog på båsen över bole flera gånger, å flôttes alla möjliga kärl, teslut löt dom flötte kon på ett annat bås låte den båsen hon haft sta tom sänna ble de fre
Kloka.
Mattes i Glasnäs va ve Elgå kyrka en söndag å hade gumman mäd, di satt på var sin sida av mittgången i kyrkan. Mitt i gudstjänsten ble Mattes urolig, luta sig över mittgången, å sa till gumman sin, dä nog bäst vi ger oss iväg hem", de följdes åt ut ur kyrkan, gumman fråga va dä va fatt, "dä ä inte bra hime," svara han, å skunna sig te stalle å sätte för hästen å dä bar i väg på himväg, nä di kom oppete Hästebräkkene å på Ösjön börja hästen å gå fortare å fortare, å dä va inga stônn före di va hime, Nä di stande på backken feck di se att dä brann i ene knuta på Stoga, å dä va ingen hime. Mattes skynna sig å få inn hästen i stallet å di jälptes åt te å släckke. Nä dä va jort sa Mattes "dä va inte melle jämt vi hinna".
Kloka
Nä det vär bröllopp bå i Trollemyr och på åvarehage i Lysås bruka mor tale om. De va spelar Nils från Årstad som spelde i Trollemyra. Anders Eriksson Ås (sk mästar Ås) spelde på åvarhage. Det varn KallkällPer som hade bröllopp på åvarhaget. När det led ut på kvällen ble brudgummen sjuk, dom trodde först att han va stup full, män nä fradgan stod ur mun pån, försto de, att dä va alvar dom lan i e vrå, mä samma kom, spelmannen som varit i trollmyra hastigt inn genom dörren å sa "di har sjukt här" ändå han inte sett sett något, kvinnfolken sto framförn Per inne i en kammare. "Di har sjukt här", sa spelar Nils åter morskt, då ble dom rädde å tala om hur de va, han ga sig inte för han fick se på'n Per, han bad om en skål mä vatten, geck bort i en vrå, tok upp något ur fickkan och släptes i skålen, ga'n drickka, sen bada' han pannan mä rästen; om en stund kryade Per till sig, spelar Nils ble kvar å spelde resten av natten. Mäster Ås hade blivit berusad å låg i en vrå, dansen fortsatte till ljusan dag.
Bot för värk
För värk å vre i Olas le, ska väre i dä land, som ingen bor å i den sjö som ingen ror, i Gud faders Guds son och dän helige andes namn amän
Mästerspelman.
Dä va en lördakväll nä ja va ung som det va dans i lillestugan på Stenarstomt i Björkebol. Knäkafes satt som bäst å spelde, han trampa takten med bägge klackkarne så det hördes lång väg för han hade kraftiga klackjärn på klackkarna på stövlarna sina. Klarinettblåsaren , lille Per, på sätterne kom inn kom inn genom dörren å hade klarinetten under rockken, mä samma han kom inn, sprang alle strängarna av på fiolen för Knäkafes. Han tog fiolen med å gick ut i farstun slängde med den över dörren och efter dörrfodret flera gånger å gestikulera mä armarna, å sa i det han gick inn, nu ska de fan i mej hålla, sen satte han nya strängar på fiolen borja spela igen, då fick lille Per på sätterne för säkerhetsskull spele med, då höll strängarna hela natten Berättat av Hemmansägaren Abel Martinsson Lysås Karlanda f. derstades år 1870 Uppteknat i Lysås år 1936 C. J. Karlstedt