Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Två tomtar slåss.
På varje gård fanns det en tomte, och han skulle rikligen förplägas till högtiderna. Om kvällarna gick tomten omkring med eld och lykta och såg efter, att allt var på sin plats, och ställde till rätta sådant, som husfolket glömt att ordna. De olika gårdarnas tomtar lågo ofta i fejd med varandra. Så berättas det exempelvis om striden mellan Tyris tomten och tomten på Esbå gård, Tyris tomten avgick i allmänhet med segern. Däri talar kanske avunden mellan socknarna, i esbåhistorierna lät man väl städse tomten på Tyris dra det kortaste strået.
Tomten
Farmor hade kommit till vedbacken en kväll. Då fick hon se en liten gubbe, som inte hade mer än ett öga. Det satt mitt i ansiktet, å det lyste så skarpt. Gubben hade skägg. På huvudet en röd 'tôppluva'. Hon trodde att han var där för att han skulle se efter om yxan låg på stabben. Om den hade legat på stabben, så hade de inte fått fred på he- la natten. När hon tjänade på Sulvik, så fick hon se en 'tomtegôbbe' under lagårdsgolvet. När hon lyfte upp luc- kan, så stack han upp huvudet. Den gamla 'moran' i Bråten hade tomtar. Där fick inte något arbete uträttas efter sol.
Tomte.
Att det fanns tomtar vet jag bestämt, för det har jag sett en med mina egna ögon. Det var inte inbill- ning. När jag skulle vattne kon en kväll, så fick jag se honom. Han var i båset hos kon. Det var en liten grå gosse med en röd huva. Han satt hop- krupen framme vid huvudet på kon. När jag kom med vasshinken, så försvann han. Mor och mor- mor hade sett tomtenissar. De ljög inte. Di var snälla. Di vakade över kreaturen. Det gick inte an att föra väsen om kvällen i uthusen, för då ställ- de de till med väsen om natten. Vi ser inte så- dant skrömt nu, för det är en annan tid.
Utan titel
År 1852 var vargen ofta framme på bygden till och med på ljusa dagen. På Tomta i Stommen /…/ tog han en natt av haspen på stalldörren, gick in i stallet och jagade ut hästarna, drev dem till skogs, men passade på och tog sig ett föl. De andra hästarna kommo tillbaka, en av dem varskodde folket genom att slå i väggen. När folket kom upp och tog vara på hästarna samt följde spåren upp åt skogen var det redan försent att rädda fölet. Man vinkade efter vargen och sade ”farväl i Jesu namn!”, för att han ej skulle komma tillbaka.
Tomte
Min morfar var ifrån Gåsborns socken. Han var en sådan där äkta bergsman, som alltid gick klädd i läderförskinn med läderbälte och mässingspänne. Han trodde ju på allt slags skrock, och när han kom riktigt i berättartagena fick man höra det ena mer underbart än det andra. Särskilt trodde han på tomtar och skogsrån och sådant där, och om man sade till honom, att sådant inte fanns så blev han ond, för han hade både hört och sett sådant, påstod han. Särskilt minns jag en gång, när han talade om att han hade blivit väckt av en tomte, när han låg ute i skogen och kolade och det hade tagit eld i milan för honom. Han vaknade av ett hårt slag i kojdörren och så hörde han att någon ropade: "Jan kom ut". Han begrep allt vad det var, men han tänkte att det var väl bara något litet hål som inte var så farligt, så han brydde sig ingenting vidare om det. Då hörde han ett slag till, och så var det någon som skrek: "Jan Olov kom ut". - Han hette Jan Olov Danielsson -. Då började han allt fundera, om det inte kunde vara något värre i olag. Men / han hann inte väl upp förr än det blev ett ändå värre slag på dörren och så var det någon som skrek: "Jan Olov Danielsson kom ut!" Då begrep han att det var allvar när det ropade hela namnet hans och att det var bäst han skyndade sig. När han då kom ut så fick han se, att det hade blivit ett bra stort hål i milan, som det brann i. När han hade stybbat igen det och gått in i kojan igen, fick han fred för resten av natten.
Tomtgubbar
Det berättas att vid milkolning skulle tomtarna ha varskot kolaren genom knackningar på dörren då milan behövde tillsyn. Vid ett tillfälle hade en kolare fått till sig ett stop Brännvin. Då han satt i kolkojan hörde han knackningar på dörren, men han satt likväl stil- la. Då hördes åter knackningar, men skarpare än förut. Han satt ändock stilla för att få se hur det skulle gestalta sig. Då hördes knack- ningar för tredje gången, så skarpa att kol- kojan skakade. Då kolaren ej gick ut, kom en liten parvel in till honom. Kol- aren tilltalar honom skämtande, "vill gubb- en ha en sup, så ligger det ett stop Bränn- vin vid huvudjärde". Men då fick han en så kraftig örfil, att han ramlade i eldstaden. / Då han kom upp igen gick han ut att se till milan, då stod densamma i ljus låga. Han kun- de ej rätta milan utan den brann upp. I de gamla kvarnarna skulle även enligt sägnen ha funnits tomtar. Så hän- de sig en gång, då en person var i kvarnen en gång och malde sin säd, att kvarnen helt plötsligt stannade. Han gick och såg efter felet och fick se en tomte hållande vatten- hjulet på så sätt att han stod med ryggen mot vattenhjulet och fötterna mot vattenrän- nan. Mjölnaren gick då upp i kvarnen och släpte ett eldkol vid lätta (= en bjälke ner genom golvet med anordning för kvarnstenens upp och nerlyftande) men då börgade kvarnen gå med en sån hastighet att den förr eller senare så skulle hava gjort.
Tomten, Vettar, (småvuxet bergfolk).
På ett ställe i Östra Bön, höll de på att timmra upp en ny stuga. De tyckte att det gick ovanligt fort med timringen. En morgon när en av husfolket kom ut kort före solens uppgång, hörde han att det högg på timringen, der satt då en liten tomte å timrade. Det var gårdstomten som hjälpte till att bygga stugan. Några bröder voro tidigt en vintermorgon på logen å tröskade havre vid "torelôge". De blev osams å började att träta å skrika, då tvärsloknade törelågan, och det blev kolmörkt på logen, å de fingo hårda puffar från flere håll, så de stöp ut genom loge- dörren. Tomtarna tålde ej oenighet eller oväsen. När de flyttade Töcksmarks kyrka. Kyrkan stod förr på ett ställe som hette "Batteriåsen". En bonde kom från kvarnen vid högst natt. Strax väster om der kyrkan skulle uppsättas, mötte han ett "flôttefölje" de hade små hästar för flyttlasset, samt många små små grå kor som de drevo med sig. En kvinna bar ett litet barn på armen, barnet kved ty det var kallt å mörkt. Va ä i för några som ä "på flöttfal" mett i natta sa han? De ha fått så ellake (lee) bjäller här så vi orkar inte vara här längre sa de, å så kan vi inte flytta om dagen för vi tål inte ljuset.
Djur.
År 1852 var vargen ofta framme på bygden till o m på ljusa dagen, på Tomta i Stommen Karlanda sn, tog han en natt av häspan på stalldörren gick inn i stallet jagade ut hästarna, drev dem till skogs, men passade på och tog sig ett föl. De andra hästarna kommo tillbaka en av dem varskodde folket genom att slå i väggen, när folket kom upp och tog vara på hästarna samt följde spåren upp åt skogen var det redan försent att rädda fölet, man vinkade efter vargen och sade "farväl i Jesu namn"! för att han ej skulle komma tillbaka
Tomtar
Min far kolade mycket. Han var född 1823. Han såg ofta tomtar och hade många gånger hjälp av dem. En natt då han låg och sov i sin koja, rycktes dörren plötsligt upp, och en gäll röst ropa- de: "Per, Per, milan brinner!" Han vaknade och skyndade ut och såg då att milan tagit eld. Hade han ej kommit ut i detta ögon- blicket, hade milan brunnit upp för honom. En annan gång, då han skulle se till milorna, fick han se en hel mängd små, små gubbar omkring dem. Han förstod, att det var tom- tarna, men han brydde sig ej om dem utan stod stilla och beskåda- de dem. Efter en stund försvann de.
Tomtar.
I min ungdom var jag med och flötade virke i Klarälven. Det var mystiskt på sina platser där. Särskilt vid en plats som kallades "Hasselströmsgropa", var det "konstigt". Så snart någon ankrade där blev han ofredad. Inte en sak fick ligga stilla om bord. Jag såg själv att "dët rände gubbar på båtbola". En kväll, då vi av någon anledning hade "gjort fast" där, fick jag se en hel hop smågubbar springa fram och tillbaka utefter bå- / ten. Det såg ut som om de lekte med varandra. De hade så roligt. Efter den dagen lade vi aldrig till i deras "sta". Kan inte säga, om det var tomtgubbar eller andra väsen. Men vi antog att det var tomtar. De hade röd luva.
Julseder
Sista kärven på åkern kallades "lökteneka" den togs undan för att gömmas åt fåglar- na vid julen. Det som var kvar av julhögarna, när man gick till vila i halmen, fick inte tagas från bordet, ej heller några rester av den övriga julmaten, ty på natten kommo alla döda, som bott i huset, på visit, och då skulle de ha fägnad. Den understa och största kakan i julhögen gömdes till första maj, då den togs fram, blöttes i dricka och delades ut till alla i huset. Mat sattes ut åt tomtarna både på vinden och i ladugården. Kreaturen skulle ha julfägnad av den bästa hav- ren och det bästa höet.
Naturväsen
Tomtegubbar talade de mycket om de som låg i skogen. Men nog har jag vart i skogen och jagat och kolat i nästan hela mitt liv men inte har jag varken hört eller sett något till dem. Annars så sade de att om det blev något fel med milan så ropade tomtegubben namnet eller slog i dörren eller så, så att de hann ut i tid. Likadant gjorde han i sätrarna om det blev något fel med en ko eller så. Tomten var så liten så att de sade att om han gick i ljungen sa hade han hatten i jämnhöjd med ljungtopparna. De brukade ställa ut mat till honom vid sätrarna och i kolkojorna fick han väl åtminstone tobak. Men om han inte fick fred om nätterna så var han uppe sedan och störde de andra på samma sätt.
Tomtar
Strax öster om Grundsjö skolhus ligger en gammal gård. Det fanns småfolk där förr i tiden. En, som bodde där, var särskilt utsatt för dem. De smet allt, som han skulle ha, så när han kom och skulle ta det, var det borta. Han blev trött på det där och beslöt flytta till ett annat ställe, som heter Bastkullen. När de plockat ut och kört iväg alltihop, var det ett litet skåp kvar. Det tog gubben på ryggen. På vägen mötte han en granne. De stod och språkades vid en stund. När grannen gått, vände han sig om. Då fick han se ett litet skäggigt ansikte i skåpdörren. "Vi flyttar i dag", sa tomten.