Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll.
Trollen ville inte gå fram dit folk bodde, för de kunde inte vara ihop med sådana som var kristna. Di fanns i skogarna och bergen. Mamma tala om att det fanns troll och bergasmeder i bergen. Det lyste i bergen om nätterna. Alla berg voro fulla av troll. Men sedan kyr- kor och kristendom kom till trakten, kunde de inte vara kvar. Trollen bytte till sig små barn. De kunde inte ta barnet, om det var döpt. Trollen hade stora skatter. Di vaka över skatterna, så att ingen människa kun- de komma åt dem.
Ont öga och ond tunga
Vi var aldrig noga med att få främmande hemma. Det var inte bra att grannarna kom å sni- ka heller. För kunde de ta nô med sig med ögo- nen, så gjorde de. Sådana som ströva ur stu- ga å i stuga va int bra å få nô mä å gär, för di var stygga att troll ont på en. Ögonen på främmande skulle du vara rädd för. Till lagård el. stall fick ingen främman- de öga. Om en kom åt så spotta en på sto- len eller bänken, innan den främmande satte sig på den.
Svartkonst
Det var två gubbar här från Finnskogen som hade kommit överens om att de skulle lära sig att trolla. Då skulle de gå till kyrkan i tre torsdagskvällar när det var som mörkast – i svartaste nedan. Då skulle de gå runt kyrkan och bära kyrkogårdsmull och ben av de döda. Så skulle de titta in i kyrkan genom nyckelhålet. Andra gången de var till kyrkan och tittade genom nyckelhålet, så fick de se så styggt. Det var den lede som höll på att göra något styggt med en gammal käring. Han hade denne innanför altarringen. Tredje gången gick de inte.
Kloka
Bygôbben i Lôssbyn botte för "järn" /vasst/. Men han kunde också "stäle bort" kreatur, för han "stal bort" en häst för far, så att hästen var till intet en lång tid. Men när han "botte för järn", så mätte han hästen å läste något obegripligt tills han fick reda på var det satt. Då trollade han fram det. Så kunde den gubben stämma blod. Det kunde han för att han hade klippt hår en söndag. Han kunde stilla blodflödet hos en person utan att se honom. Bara han fick veta på vad sätt han skadat sig, så behövdes det inte mer.
Kloka
Kreaturen var mkt sjukliga på ett ställe och ville sig inte alls; de hade en gammal stenladugård, som naturligtvis var både mörk och fuktig. De for till slut efter en klok gumma, och den sade: "Här är för my "trollat i denne ladugård. Riv ner ladugården och kör ner var endaste sten i Bergmossen." Det gjorde de, de vräkte ner alltihop i mossen, och sen byggde de en ny ladugård. Sen trivdes kräken. - Hon var nog inte så dum, käringen; kröttera vill ha ljus och trevnad de og.
Kloka
Vâpu, hustrun till finnen "Närkeland", var stor och stark å etrig. Hon kunde trolla, för sådant blev hon beskyld av storbon i Treskog. En gång hade ett av hans kreatur fått "skôte" å det var Vâpu som hade satt det på kon. Så gick Vâpu å slog gräs på Stormyren vid kyrkan å då kom "storbon" å grälade. Då slog hon "storbon" så illa att han blev liggande. Hon trodde att han dog och rädd för detta skyndade hon att fly från trakten. Det tog många år innan hon vågade tillbaka till Bogen.
Djävulen
I Honkamak hade ”den lede” kommit in. Han ha- de tagit ett kvinnfolk med sig på omen i rökstugan. Det var inte annat än att gå efter prästen. Han kom å drev ut den onde. Du ha ”stôle” sa’ den onde till präs- ten. ”Det är sant,” svarade prästen, ”men det var för nöd skull.” Så befallde prästen att den lede skulle gå ut. Till sist fick han tränga sig ut uppefter taket. Kvinn- folket fick de ta med genom en lucka i taket. Men hon blev svagsint i alla sina dagar efter den dagen. Präs- ten hette Svartengren. - Det hade aldrig varit något bra i den stugan. De kunde trolla där.
Vargar
En gång kom det en skock vargar till Råglanda gård här i Kil. Innan folk hann att göra något hade de kastat sig över en häst och rivit ihjäl den. Ingen vå- gade till vargarna, ty de voro så många. När man sedan gick och tittade hade de rivit upp halsen och bröstet på hästen och "sugit" ur blodet och rivit ut hjärtat. En varg högg sig alltid fast vid halsen på ett djur, när han skulle taga det. Man trodde att någon finngubbe hade trol- lat hit vargarna för att plåga värmlän- ningarna.
Vårarbete.
Jag mins väl att första dagen en sådde, så skulle en ställa så att en hade "rönnpinnar" i redskapet för att ingen skulle kunna trolla på det. Det var farfars bruk. Sedan gick det inte an än att kasta ut en näve havre tidigt på morgonen på den åker, som skulle sås. Ju tidigare ju bättre. Det var för att all säd skulle bli mogen. När det led fram på dagen, så kom mor med "såkaka" till gärdet. Det var bröd som gömts från jul. Det skulle ätas nu. Hästen fick av det. Men han fick så mycken havre, han orkade äta. Såden skulle bäras till åkern på morgonen.
Sägner om kloka
Det var en gubbe från Duvnäs som kunde trolla. Han botade bå- de kor och hästar. När han blev anlitad för dyligt, skulle han som belöning ha en gödkalv och en stor smörbit. En gång var det några som hade smugit sig in i ladugården för att lyssna på gubben. Innan han gick till sitt värv skulle han alltid först ha en stor smörgås med sig i uthusen. De som nu lyssna- de fingo blott se gubben äta på sin smörgås under det han ideligen mumlade något till hästen. Hästen blev emellertid bra ehuru ingen kunde höra vad gubben sagt åt hästen. Gubben var av en släkt som vi kallat Bajaksläkta.
Ett troll i kolkojan
I en kolkoja i skogen satt i forna dar en kolare och väntade på att få sin mila färdig. Till honom honom kom varje kväll en troll- kvinna. Hon frågade kolaren, vad han hette. Denne svarade. "Sjôlv". Kvinnan vände ryggen mot elden, drog upp kläderna baktill och värmde sig. Kolaren blev omsider trött på detta samt tog en glödgad järnten och slog henne på baken. Hon sprang då ut och ropade: "Sjôlv brände mig. Sjôlv slog mig" De andra trollen ropade till svar: "Ha se (så) gott! Ha se gott!"
Födelse och dop
Om en hade ett nyfödd barn i stugan så fick ingen komma in i stugan förrän de haft eld i händerna. Om en kom direkt utifrån å tog i ungen, så kunde han bli rent fördärvat. När mormor fick sina ungar så släckte hon inte varmen i spisen förrän ungen var kristnad. Det mins jag mor talade på. Det onda skulle inte ha någon makt att komma in i stugan så länge som varmen brann. Trollen kunde komma å ta ungen å byta, om en inte höll vakt med varme.
Ont öga och ond tunga
Vi var aldrig noga med att få främmande hemma. Det var inte bra att grannarna kom å luska heller. För kunde de ta nô med sig med ögonen, så gjorde de. Sådana som ströva ur stuga å i stuga va int bra å få nô mä å gär, för di var stygga att troll ont på en. Ögonen på främmande skulle en vara rädd för. Till lagård el. stall fick ingen främmande gå. Om en kom åt så spotta en på stolen eller bänken innan den främmande satte sig på den.