Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomten, skratten får traktering.
Tomten är emellanåt beskedlig, emellanåt ovänlig mot sitt folk, beroende på huru de bemöta honom. På somliga ställen giva de mat åt tomten, och t. o. m. har det hänt, att man spillt ut brännvin åt honom i stuguknuten. Den tacksamme tomten ryktar t. ex. som väntjänst hästarna, då drängarna äro försumliga. Sedan då dessa slarvar infinna sig . i stallet, ger tomten dem först ett gott kok stryk och kastar sedan ut dem. Även om man svär, så att tomten hör det, ute i rian, stallet eller något sådant ställe, händer det lätt, att man blir utkastad. Om man önskar bli väckt en viss timme, så väcker tomten upp, och även då fara hotar, väcker han folket. För att göra tomten sig bevågen har man alltid, då man flyttar, med sig till det nya stället salt och bröd åt tomten, och då man stöper, skall tomten ha första stöpet.
Julafton
De gamle ville ha så väl för fönstren om julkväl- len, för de var rädda för att "spöka" skulle komma å titta in genom fönstret. Den kvällen skulle tomten ha av all slags mat, som lagats iordning å stod på julbordet. Bordet skul- le stå såsom en lämnade det när en hade ätit, för det var osynliga som skulle komma å äta. I gröten lades en mandel. Den som fick den skulle bli gift under kommande år.
Tomtar
På "Valleberg fanns tomtgôbber". Det var flera som såg dem. Det var en liten gubbe med "toppluva", grå kläder och träskor. När Sven på Sten for till staden, så sprang en grå liten gubbe bredvid åkdonet, men rätt som det var gjorde han ett skutt och blev borta vid sjön. De trodde att tomtarna var riktiga små gubbar. Jag hörde aldrig att någon trodde att de hade med djävulen att göra, för de hade mest goda sidor. Blev de retade så var de inte så goda att tas med.
Tomtar som dans
En liten flicka såg tre tomtflickor, som dansade. Hon sprang in till mor sin och frågade om hon fick vara med dem, men när hon kom ut, var de borta. Far till flickan såg dem också. De bruka komma in till honom i koja och dansa. Han sa' åt dem att om de håller fre skulle de få tobak. De vill gärna ha tobak. Han la en stump på fyllmurn, sedan blev det fre. De var klädda i gröne jacker och mössor. Det är bra att vara sams med tom- tarna.
Legendsaga. Aarne nr. 755.
Prosten Svala kom ridande norrifrån genom Karlanda. i Årstad hade tomtarna bal i Bergjärdet, sluta med detta sade prosten, ty ni har ingen nåd att vänta, det är så säkert som att denna kvisten aldrig lövas, när han kom hem blev han lite konstig och illamående, då letade han reda på kvisten fick då se att den började grönska, då red han tillbaka och talade med tomtarna, och blev sedan kry igen Caminister M. A Svala 1718 i Eda. s n
Hustomtar
1) När gumman "Petters-Marit" i gården Pelteso en gång för länge sen kom in till sina grannar i finn-pörtet Bojestorp, fick hon se en tomte sitta på en av tak- stängerna. 2) Min farbror Mattes Andersson i Karttorp, hittade ibland, då han fått brännvin i sig, på att gå till stallet och ge sina två hästar örfilar. Men en gång, då han gjorde så, fick han själv av en osyn- lig knytnäve en förfärlig örfil. Sedan vågade han han inte göra så med hästarna mera.
Tomtar
Min morfar i Brandsbol hade en svart ko en gång som var löst varje morgon, och då var hon också så svett. Ibland var hon utsläppt i snön. Då blev morfar rådd att gå till lagårn tre torsdagskvällar och fråga, vad tomtarna ville med den svarta kon. Han talade aldrig om, vad han fick för svar, men när den tredje torsdagskvällen var över, så flyttade han den svarta kon från den platsen och ställde dit en röd i stället. Hon fick stå i fred på den platsen sedan.
Tomtar
Man har berättat från en gård, som heter Gårdsnäs, hur tomtgubbarna kunde ställa till. En gång hade tomten lyftat en ko från ladugården och in på fårtallen. Och det egendomliga var att hålet in till "fårtallen" var så litet, att en ko omöjligen hade kun- nat tränga igenom. Ty det visade sig omöjligt att man kunde få kon tillbaka den vägen. Man fick såga upp dörren, innan det gick. Där hörde de att det dundrade i ladugården och på logen somliga nätter.
tomtar.
Det var en soldat som hade varit till Jösse- forskvarnen och malit. Han kom hem mycket sent på kvällen. När han hade lagt sig för att sova, blev det så oroligt omkring honom. Tomtarna kom och räknade alla kläder som han tagit av sig. Så här räknade de: "här är rocken västen och byxorna å här är dätte." Det sistnämnda plagget visste de intet namn på. Det var förskinnet. De höllo på att räk- na på samma sätt hela natten. Tomtarna tyckte inte om att man kom hem sent om kvällarna.
Tomtar
Jag har sett en tomte en gång i min ungdom, vilket ni se'n tror mej eller ej. Det var utefter vägen som går genom hagarna mellan Grenviken och skolan. Han kom och gick över vägen. Han var så pass så han kunde ha räckt mig till knäna, och han var klädd i grå kläder och en röd luva hade han. Han gick ner emot lyckan vid Hagkärret, och där hop- pade han in i lagår'n, som fanns där på den tiden. Jag gick efter och tittade i lagår'n men jag såg inte till honom något mer.
uppt av Edvard Olsson, ber av Per Andersson Bålsta...
uppt av Edvard Olsson, ber av Per Andersson Bålstad. 1925(?) Sägner, Om tomtar å skogsrå: Om de ”trolla” tomtarna, eller bergtrollen ville ta någon person, om denne då sprang undan till han kom på en åker, der de hade slått eller skurit med lie (der lie hade gått fram över marken, ”stål”) torde ej trollen gå längre. En pojke môtte en vacker kvinna i skogen, det var ”skogsråe” han hade hört sägas att om de kastade stål över henne, så skulle hon fôlja med vart som helst, han kastade sin fällkniv över henne, å sedan följde hon honom alltid när han kom åt sko- gen, men snart blev han led henne å önskade bli henne kvitt, men hon följde honom ändå, ”derfôr att han kastade stål över henne så må- ste hon följa honom. Han gick då till presten å fråga hur han skulle göra fôr att bli kvitt skogsrån. Det fins ingen annan råd sa presten, än att hon blir kristen och döpt samt att du gifter dig med henne, eljest blir du alldrig av med henne men hon är mycket rädd för kristendom och kyrkklockorna. Så när du säger att hon måste till kyr- kyrkan för att döpas, så blir hon snart borta.
Husdjurens sjukdomar
När det blev fel på hästen vid möte med någon el. när en främmande kom nära honom så vart han ”skämd”. Om någon lovade att han skulle ställa med hästen el. med det ena eller andra djuret, så var det säkert att det blev något fatt med det. Om en häst stod å betade å en gick å sparkade undan fodret för honom så blev han ”skämd”. Han började att magra å inte bli lik sig. En hade avund till honom, å det var inte bra, om en hade det till andras djur. En skulle hålla sig vän med sådana som hade kokel för sig. De var inte säkra än de kunde ställa till ont för en. Det hände förr att folk rev ned ladugård å stall för att djuren inte höll sig friska. Det var ständig otur med dem. Det var ont i tomten. För att de skulle komma från det, så flyttades husen. Om en byggde nytt, så sattes inte det nya huset på den gamla tomten, om det varit otur med kräka där. De bruka å ta arsenik å ge kräka för att inte något ont skulle rå på dom. ”Finnskôtt” kom inte av sig själv. Trollfolk gjorde sånt å sköt ut så att det skulle träff djuren för dem de hade ont till. Om en häst hade fått sår vid hoven eller benet så pessa en på det.
Tomtar
I Kartungen fanns det tomtgubbar. Det berättades av gammalt folk, att man sett tomtgubbarna slåss sinsemellan ute på ett järde. Det skulle vara i september, så att man hade slagit en del havre. De slogos med havrekärvar. "Spöket i Olerudskullen" Det berättas att en kvinna hade varit ned till älven eller sjön och tvättat kläder en kväll, sedan solen gått ned. Då blev tom- ten ond. Och efter den dagen lämnade han ingen fred i stugan. Han plågade dem natt och dag. Om man stoppade ved i ugnen, så kom det strax flygande tillbaka. En gång när husmodern satt och spann, kom ett vedträ och for genom hjulet på rocken. / En annan gång kom en svamp susande in genom dörren. Den ställde sig ömsom på sin rot och ömsom stupe. Mycket annat omtalades därifrån. Prästen var dit för att läsa bort det onda, men det gick inte. Och jag mins en gång medan jag tjänade på prästgården hur präster och lärare disputera- de om saken. En del trodde att det kun- de existera och en del inte. Slutligen flyttade tomten från den stu- gan och till ett ställe som heter "Värke", be- läget vid sjön Lelången. Där tände han på en kvarn, som brann ned. Det var det sista han gjorde. Sedan dess har man inte hört talas om honom. Mina föräldrar såg tomten här i Liv- lund. Han gick och bar en liten lykta mellan stallet och ladugården. En gång kom jag från prästgården, och då fick jag se denna lilla gubben framför mig. / Jag visste inte om jag skulle vända eller inte. Men då kom jag ihåg vad far hade lärt mig, att man skulle läsa fader vår, när man kom utför sådant. Det gjorde jag nu och fortsatte. Han var klädd i hatt. Det lyste grått från honom. Ibland band han hästen. När han var rik- tig god, så slätade han till manen på hästen. Man fick inte bullra eller svär- ja i stallet, ty då blev han ond och smälde till en örfil.